Nu måste jag ta tag i det där. Tanken har legat över mig länge. Och igår gjorde jag slag i saken. Det handlade om det som så många med mig tänker att de ska göra. Men som aldrig riktigt kommer till stånd i rimlig tid. Innan det är katastrof.
Jag talar naturligtvis om förrådsstädning. När skåp och lådor plötsligt inte går att stänga ordentligt på grund av ”bra att ha” saker tar överhand.
Det tar tid att städa förråd. Där finns sådant som fallit i glömska och som måste studeras in i minsta detalj. Gamla dagböcker, brev, fotografier, anteckningar och väskor som ska tömmas på dess innehåll. En tidsresa helt enkelt.
Jag har läst, bläddrat, vridit och vänt på grejer i hopplöshet huruvida jag ska spara eller kasta. Slängt ner i svarta sopsäckar, plockat upp igen och översköljts av tveksamhetens vånda.
Dagen övergick till kväll och utanför vårt fönster stod himlen i brand över Glans mörka vatten.
Tre sopsäckar fylldes och som idag av maken transporterats till återvinningen.
Bland alla saker finns mycket av mammas och pappas liv som de hade tillsammmans. Sådant jag inte heller tagit tag i efter mammas bortgång.
Hon var lärarinna och jag förundras när jag rev runt i hennes kartonger över den korrespondens hon i egenskap av lärare hade med elevernas föräldrar och som hon efterlämnat åt mig. Breven har en gammaldags siratlig ton åt båda hållen.
Handskrivna brev med önskan om ledighet för besök hos barnhälsovården, feber och örsprång som föranledde hemmavarande barn eller tandvärk som krävde åtgärd. Dock ingen som äskade om ledighet åt barnen för charterresor eller andra förnöjsamheten. Det var ännu inte påkommet under 1960-talets början.
Här var det enkom en önskan om giltig frånvaro i samband med sjukdom som dryftades från föräldrahåll.
Jag fastnade för ett brev som mamma skrivit till en av hennes elevers mamma.
”Bästa fru Andersson!
Arne är duktig i skolan. Han läser och skriver oklanderligt och med matematiken går det bra.
Men han kommer lortig till skolan. Jag ber härmed fru Andersson att hjälpa Arne att tvätta sig för situationen är outhärdlig. Har haft många samtal med pojken om vikten att sköta sin hygien men det tycks inte hjälpa. Därför vädjar jag nu till fru Andersson att hålla pojken ren när han ska till skolan.”
Varpå fru Andersson, antagligen mycket upprörd svarar.
” Kära lärarinnan!
Jag vill påpeka att Arne är en mycket renlig pojke. Han tvättar sig aldrig mindre än tre gånger om dagen. Ansiktet, halsen, underarmarna och smalbenen. Jag behöver inte påpeka för Arne att han ska tvätta sig, det gör han ändå. Tre gånger dagligen.”
Jag funderar över två saker efter att ha läst detta uppfodrande brev från lärarinnan och från en mamma i försvarsställning.
Hur lever Arne idag? Tvättar han sig fortfarande tre gånger dagligen och har han utökat renligheten med övriga kroppsdelar eller nöjer han sig ännu med ansikte, hals, underarmar och smalben?
Och vad händer idag om föräldrar får en sådan anmärkning på sina barn från läraren?
Svaret är antagligen enkelt. Läraren blir uthängd på sociala medier, föräldrarna blir livligt påhejade med ilskna kommentarer, arga emojis och läraren blir dömd för kränkning av medborgargardet, blir avstängd under utredning av Skolinspektionen som i sin tur avgör om ärendet är så pass kränkande att det ska gå vidare till Lärarnas ansvarsnämnd.
