Summa sidvisningar

lördag 4 juli 2015

Med bil i Paris och obärgat hö


Året var 1978. Månaden oktober. Vi bilade genom Europa. Besökte släkten i den franska byn Noidans le-Ferroux och i staden Luxeuil-Les-Bains.
Eftersom vi ansåg oss som odödliga kastade vi oss sedan vilt och ohämmat in i den Parisiska storstadstrafikens myller. Snurrade runt Triumfbågen, Eiffeltornet och Sacré-Coeur. Gjorde halt vid ett anspråkslöst hotell i en av Paris förstäder. Förflyttade oss med Metron och strövade runt i målarnas kvarter Montmartre. Köpte billiga reproduktioner som ramades in vid hemkomsten och vilka fortfarande pryder vår vägg.
Hällde ut den kvarvarande saften i hotellrummets handfat. Kapade toppen av den svenska sirapsflaskan, ersatte saften med vin och drack direkt ur plastflaskan med sirapssöt kvarvarande doft. Franska ostar och smulig pain riche.

Året var 1979. Närmare bestämt fredagen den 4 juli. Klockan visade på 02.35. På en stol bredvid mig satt maken. Klädd i grön operationsrock och en i matchande färg smått komisk huvudbonad. Han var stilig. Som en läkare i en amerikans sjukhusopera.
På min magen kanade ett naket flickebarn runt. Vikt 3390 g, längd 50 cm och med ett huvudomfång på 33 cm. Viktiga siffror att lägga på minnet. Ty de efterfrågas av allmänheten när ett barn fötts fram. På våra vita armband stod numret 587, Mor och barn där navelsträngen kapats och där säkerhetslinan mellan oss bestod av ett identiskt lika nummer.

Sommaren var varm och het. Precis som den är just nu. Vi bärgade hö och jasminerna blommade. Jag körde traktorn. Räknade balarna som studsade ner i balvagnen bakom mig. I vagnen stod Rolf, vår granne. Han räknade inte balarna, han räknade minuterna mellan mina värkar. Maken, den blivande barnafadern, bytte lugnt och ovetande om de täta sammandragningarna de fulla vagnarna mot tomma och fortsatte sedan till logen för att lasta av.

Mörka moln tornade upp sig. Högärdet var det sista innan skörden var avklarad helt och hållet. Strängar med torrt hö slingrade sig fram över det halvbärgade gärdet. Jag knep i hop, lät pressen jobba och tecknade åt Rolf att hålla ordning på minutvisarna. Han var vit i ansiktet medan han torkade svetten ur ögonen.
Så kom regnet. Rolf såg lättad ut och vi skramlade hem med lasset. Jag kände att nu var det verkligen dags.

Min väninna barnmorskan Lena var den som förlöste mig i tryggheten på Karlskoga sjukhus. I en förlossningssäng istället för i en balvagn full med höbalar.
Det var även där jag höll på att mista livet. Jag såg på maken innan jag rullades iväg. Han satt med vår svarthåriga lilla flicka i famnen och jag undrade hur det skulle gå för honom att bli ensam med ett litet barn och ett obärgat högärde.

Jag överlevde och idag har vi hissat flaggan för 36:e gången. Jordgubbstårta har vi ätit. Syster och bror med sina familjer vid samma födelsedagsfikabord. Fem små barnbarn som slevade in av tårtan. Snart är de sex till antalet. Ett rum i mitt hjärta håller på att ställas i ordning bredvid de andra rummen.
På var sin sida av bordet satt vi, maken och jag. Och jag tänkte på när sommaren var varm och het och vi körde hö innan vi åkte till Lena och födde vår flicka.

Vilken otrolig tur att vi bilade till Frankrike hösten 1978!