Summa sidvisningar

måndag 29 augusti 2016

En ask full med tänder och den slappa bystens dag


Från hetta till kyla. Samma visa varje år. Plötsligt ett bakslag och förvåning blandas med bestörtning.
Glassförsäljarna drar ner sina låsbara jalusier, restaurangägarna plockar undan uteserveringsmöblerna, sommarkläder reas ut för att bana väg för höst- och vinterkollektionen. Jag har bytt sommarfrisyren mot en höstlook vilket inte innebär någon större förändring. Förutom att jag nu har rak lugg istället för sned. Tänker inte ta någon selfie, den som vill kolla får masa sig hit.

Frissan var håglös. Hennes kunder behövde inte för tillfället bli friserade så hon funderade på att lägga undan saxen och åka till Ikea. Hon ville ha med mig dit. Vi kunde shoppa loss men min pensionärstid tillåter inte några utsvävningar på Ikea med min frissa. Helgens frilansjobb manade på och nu är alla gjorda utan en. Får bli morgondagens eftermiddagsjobb. Förmiddagen är jag upptagen med familjens nytillskott. Det är ju tisdag och då ska jag koka gröt, läsa sagor och byta blöjor.
En pensionär är ständigt i rörelse och har kalendern fullbokad.

Min är fullklottrad ända fram till 21 mars 2017. Då åker dottern och jag på VI:s litterära båt till Åbo. Efter tre års uppehåll är det åter dags att äntra relingen och frossa bland författare och deras verk.
Då är det nästan vår. Inte värt att längta för mycket, först ska vår egen båt dras upp på land. Den båt som vi aldrig la i sjön i våras på grund av att Glan tappats på vatten. Helt enligt vattendomstolens reglemente svarar kommunen då de får påringning. Att det går att promenera torrskodd på sjöbotten är det ingen av kommunens tjänstemän som tar hänsyn till.

Igår knackade det på ytterdörren. Utanför stod småtvillingarnas storasyster och vickade på en lös tand. Äntligen! Som hon har väntat. De små vita tänderna har envist hållit sig på plats men nu är det dags för tandlossning. Sedan kommer ungen att se ut som ett trasigt spjälstaket i munnen innan de alldeles för stora tänderna gör sin entré.
Jag har sparat våra barns mjölktänder i fina askar. En gång åkte min utdragna visdomstand ner i en av askarna och en väninna till mig råkade få se min tandsamling. Hon påstod sig vilja kräkas av åsynen. Då är det tur att hon inte valde att slå in på tandläkaryrket utan istället utbildade sig till lärare. Vissa är känsliga i överkant kan jag tycka.

Värmlandsresan blev vår sista sommarresa. Nu får vi nöja oss att åka in till Norrköping om vi vill ha några extravaganser i upplevelsens tecken. Eller Linköping. Vi bor i navet av Östergötland. Ibland dyker Carina Perenkranz upp när vi har som trevligast. På hembygdens dag i Vånga för att statuera ett exempel. Hon talade bland annat om andra dagar än hembygdsdagar som är värda att fira lite extra. Grynkorvens dag, kanelbullens dag, mors dag, fars dag och så hängpattarnas dag. Det sistnämnda hade jag inte tidigare hört talas om, trots att jag av egen erfarenhet kan åberopa kunskap i en allt för slapp byst. Troligtvis hade inte heller hembygdens vänner någon större insikt i att hängpattar har en egen dag värt att fira  men alla vi som samlats nedanför podiet tyckte det var mycket intressant.
Det är på hembygdsgårdar vi kan få insupa värdefull kunskap.

Nu ska jag ta kväller. Datorn har varit mitt sällskap under hela dagen. Vi ska båda få vila från varandra. Höststormarna viner runt stugknuten och jag ämnar lägga mig tillrätta under pläden och kolla genom teverutan vad som hänt ute i världen det senaste dygnet. Krig och katastrofer, oväder och Donald Trumps väg mot Vita huset. Det eviga malandet som aldrig tar slut. Jag tror jag ska satsa på att lära mig yoga. Sitta med benen i kors för att under en liten stund utestänga allt väsentligt och oväsentligt. Eller helt enkelt gå och sova. Känner mig för stunden trött och lite sliten.