Summa sidvisningar

söndag 17 maj 2015

Upp, ner och vårt vackra Östergötland


Åter på hemmaplanen efter att varit hemma i två dagar. Eller har vi varit hemma? Det är ju inte vårt hem längre.
Mina känslor har klättrat upp och ner på de känslomässiga trappstegen och jag har känt mig vilsen, förvirrad.
Likadant varje gång som vi besöker den plats där vi en gång bott under många år. Där vi startade vårt gemensamma liv. Jag är hemma men ändå borta...

Natten före avresedagen kunde jag inte somna. Hela jag var fylld av melankoli men även av glädje. Längtan efter att få resa och en saknad efter det som varit.
En bit av mitt hjärta och mina rötter finns fortfarande kvar i den Värmländska myllan. Jag är inte människa att rycka upp dessa rötter. Varken från bygden eller från de som finns kvar där.
När vi satt vid det uppdukade köksbordet kändes det som om tiden stannat. Allt var som vanligt. Rösterna, skratten och gemenskapen. Med en enda stor skillnad. Vi var deras långväga gäster.

Körde förbi vårt hus som inte är vårt hus. Träden som vi planterade var nedtagna, inga blommor syntes i rabatternas mörka jord, flaggstången saknas och fönstren gapade svarta och tomma. Jag känner till varje vrå av huset. Varje spik som en gång slagits i av maken, varje penseldrag vi gjort tillsammans, golvet av massivt trä och de djupa fönstersmygarna.
I fönstret på dörren till ladugårdens mjölkrum kunde jag skymta strimlor av de gardiner som jag en gång satte upp.
Det smärtar. Det var inte så vi ville det skulle bli när vi sålde vår gård.

Välkända vägar som leder oss hem. Där vi bor nu. Inte dit vi bodde då. Det händer att jag känner en stark hemlängtan. Snudd på ånger att vi lämnade det vi byggt upp.

Trevliga dagar har det varit. Konstaterade när vi nattsuddade att tiderna förändrats för oss alla. Nya generationer har tagit över och åldermänniskorna klivit lite åt sidan. Precis som det ska vara.
-Ingen potatis ska ner i joden längre, sa de.
-Nehej nej, ingen potatis, svarade vi.

Besöket förde med sig att jag ska bli en sorts arrangör. En östgötsk sådan. Nu ska jag smida och arrangera. Visa upp en liten del av vår bygd som sedan tjugofem år tillbaka är vår hemvist. Jag ser mycket fram mot detta och ska med stolthet stå som mottagare av besökarna som troligtvis blir så pass många att turen hit kräver en minibuss. Ge ett smakprov på vårt vackra Östergötland.

Kanske kan det bli min nya nisch. Locka hit människor från andra delar av vårt land. Känns som en bra idé. Jag är en fena på att arrangera. Har gjord det under nästan tjugo års tid. Men nu blir det i en annan tappning. Inga inslag av sorg och ett sista avsked. Bara glädje och på återseende.

Ska ta mig en allvarlig funderare över min spirande kreativitet. Men det kanske är klokast att vänta med att starta upp något innan jag vet om sommarens arrangemang slår väl ut eller inte. Samt rådgöra med maken. Ty han blir med stor säkerhet indragen i mitt eventuella projekt. Som alltid.

I morgon är en ny dag. En ny vecka och nya tag. Här finns barn och barnbarn. Våra hjärtan och vår glädje. Här är vårt hem och vår trygghet. Under bilresan kände jag att jag längtade hem. Till vårt lilla hus vid sjön. Nu är jag inte vilsen längre. Nu är jag där jag ska vara. Hemma.