Summa sidvisningar

fredag 2 januari 2015

Vemod och lättnad


Hosta och raspig hals medförde att vi fick avboka dagens inplanerade händelse. Istället beslutade vi oss för att städa undan julen. Lika bra att få det undanstökat, resonerade vi när vi sörplade te och kaffe vid frukostbordet samt tuggade knäckebröd och lät de hårda brödbitarna fungera som invändig halskliare.

För 36:e året plockade vi gemensamt ner de fina julgranskulorna, konstaterade att denna julen fick vi fatt på en ypperlig gran. Inte ett barr på golvet och nya ljusgröna skott hade vuxit ut på grenspetsarna.

Det är med blandade känslor granen kastas ut. Vemod och lättnad på en och samma gång. Vemodet spricker fram genom mina bakåttankar. När barnen var små och julförberedelserna skapade förväntningar. Plötsligt stod vi där själva och klädde på och av granen för nu klär våra barn sina egna granar tillsammans med sina barn.

Lättnaden över att få bort allt det juliga ger en försmak av våren. Även om det är ett bra tag kvar till dess. Men ljuset släpps fram när de röda julgardinerna ersätts med mer tunna gardiner.

Under våra snart 37 år tillsammans har vi pyntat och avpyntat vårt hem på fem olika ställen. Tankarna kommer och går. Minnen avlöser varandra. Även det en källa till viss melankoli. Speciellt minnet av vårt första gemensamma hem. Torpstugan vi köpte och renoverade under några år. Det blev VÅRT hem, det riktiga hemmet där vi fick våra barn och där även deras minnen finns.

Det har funnits stunder då jag längtat tillbaka dit, till vårt första hem och tiden vi hade där. Stunder då jag ångrat att vi sålde och flyttade till en för oss helt ny miljö. Jag har helt enkelt haft hemlängtan.
Ibland åker vi förbi det röda lilla huset. Kör upp på gårdsplanen och fortsätter förbi ladugården, in på den smala skogsvägen som leder till huset som min svåger och svägerska äger och bor när de kommer hem på det årliga Sverigebesöket från Frankrike.
Då kniper det i hjärteroten av fler anledningar. Det ser inte längre ut som det gjorde då, när vi bodde där. Huset har i omgångar stått tomt och då blir det som det blir. Flaggstången som jag fick i 30-årspresent lutar betänkligt mot granarna vi tog hem från skogen och planterade. Rabatter och prydnadsbuskar är borta och husets fönster gapar svarta. Blundar jag där jag sitter i bilen ser jag barnen springa omkring och leka, jag kan förflytta mig bakåt i tiden.

En rot från humlen ryckte jag upp vid flytten för 26 år sedan och den är med oss än idag. Den seglivade växten har flyttat dit vi flyttat men nu har den fått ro mot snickarbodsväggen. Den behöver aldrig mer flytta.
Det här är vårt femte hem sedan åtta år tillbaka och när vi köpte vår lilla stuga precis vid sjön kände jag att vi hittat hem igen. Hemlängtan upphörde.

I en fin burk med lock finns en näve jord från vårt första hem. Utan spade greppade jag jorden och hällde ner den i burken med rosor på locket. Våra barn vet vad jorden ska användas till. De har fått tydliga instruktioner. När den dagen kommer ska den Värmländska jorden från vår gamla åkermark följa med mig dit jag ska resa. Då knyts trådarna ihop. Värmland och Östergötland med mig i knutens mittpunkt.