Summa sidvisningar

torsdag 6 augusti 2015

Lena frukter och hårda nötter


Idag har jag ätit ett persiskt plommon. Lent, lite ludet skal och med perfekt sötma. Stenfrukten vi kallar persika.

Persikans ursprung är inte rönt men ryktet säger att den härstammar från Kina. Där har persikor odlats i över 4000 år. Namnet persika härleder oss att tro att den har sin härkomst från Persien där den söta frukten började odlas omkring 200 f. Kr.
Det skulle dröja fram till början av 1500-talet innan persikan nådde våra breddgrader. Gissningsvis få förunnat att sätta tänderna i det lena skalet. Rika knösar med makt och pengar, kungligheter, grevar och baroner är min spontana tanke.

En kulturväxt är det i vilket fall som helst. En känsla av medelhav och värme sprider sig från fruktkött till mun. Men nu mina damer och herrar kan jag låta meddela att persikor odlas även i Skärblacka. Som därmed fått en exotisk plats på kartan.

Närmare bestämt växer ett vackert persikoträd i dotterns och hennes mans trädgård. I år har det burit frukt och det var där jag fick njuta av dagens sötma från mognade persikor. Det var en smak sprunget ut från Paradiset. Jag tror bestämt att det var just en persika som Eva bjöd Adam. För hur skulle han ha kunnat stå emot en sådan frestelse?!
Min fasta övertygelse är att det går att förföra någon med en solmogen persika.  Om den dessutom är hemodlad kan ingen avstå erbjudandet. Oavsett kön.

Nu har jag mitt på det torra i den äktenskapliga hamnen och har inga tankar på förförelse. För hur ska jag kunna förföra någon jag redan förfört? Men att köpa ett persikoträd för den goda smakens skull möter inga hinder.
Varpå maken och jag beslutat oss för att resa till Billbäcks och ta hem ett persikoträd. Tar det sig kan även vi förhoppningsvis få skörda av trädets frukter.
Då kan vi känna oss rika för våra förväntningar ligger också på det nyplanterade valnötsträdet vi satte ner i våras.
Persikor under sommaren och valnötter till julen. Vi behöver inte bege oss till medelhavet för njutningens skull. Det räcker bra att vara bosatt i Skärblacka. Bästa platsen som tänkas kan. Även om det luktar lite skit då och då bortifrån pappersbruket. Det är beviset på att vi är bosatta i ett levande samhälle där det inte fattas arbete. I vår by värnar vi dessutom om varandra. Är köptrogna de aktörer som finns att tillgå och behöver inte ge oss in till staden när något fattas. Allt finns här, på lagom avstånd. Även hemmaodlade persikor.