Summa sidvisningar

fredag 9 oktober 2015

Mårtens privet och mustig höstgryta


Vi for genom Östgötaslätten, småtvillingflickan och jag. Bördiga åkrar där somliga var höstplöjda medan stubben stack upp genom den gula halmen på andra. Höstsädens grönska och upptagen potatis. De många vindkraftverken snurrade. Höga och vita mot den blå himlen. Vi körde om långtradare och funderade över deras last, vart de kom ifrån och vart de skulle.
Regn när vi startade och solsken då vi kom fram. Vadstena, med den utpräglade ålderdomliga karaktären från medeltiden, låg i det närmaste öde. Inga turister med kameror runt halsen, de som rörde sig på gator och torg var inhemska människor som hastade fram och åter för att uträtta sina ärenden.

Vi beblandade oss med ortsbefolkningen. Gick på kafé och åt bullar utan vaniljkräm. Plockade kastanjer i det gamla hospitalets trädgård och tittade på Mårten Skinnares privet. Det sägs att väggen under hålet ännu bär spår av uträttade behov. Jag känner mig skeptiskt inställd till detta påstående eftersom Mårten Skinnare lät uppföra byggnaden någon gång under 1500-talet. Men kittlar en till synes anfrätt tegelvägg de historiska vingslagen må det så vara hänt.
Vi kunde dock inte hitta Skinnares grav utanför Klosterkyrkan trots att vi letade. Såg endast till en vaktmästare som med likgiltig min hanterade en lövblås.

Vid Vadstena folkhögskola lärde sig musiklinjens elever sjunga körsång. Fönstret stod vidöppet och släppte ut sången. Flickebarnet ställde sig under fönstret och lyssnade hänfört när sopraner, altar, tenorer och basar sjöng ackompanjerade av ett välstämt piano.

Lunch på Klosterhotellet. Vita linnedukar med tillhörande servetter. Kyparen tände ljus på bordet och frågade vad damerna önskade att dricka. Vatten med och utan bubblor. Vi fick var sin flaska som var dekorerad med en munk och en nunna. Drack ur fina glas med fot. Mustig höstgryta och små fina potatisar. Olika sorters sallader därtill.

Tände var sitt ljus i Klosterkyrkan. Beundrade altarskåpet och Birgittaskrinet med heliga Birgittas reliker. Hälsade på två viskade damer som stod bakom disken för att sälja vykort och Martin Lönnebos Frälsarkrans till hugade spekulanter.
Några Birgittasystrar såg vi dock inte till. Nunnorna höll sig kanske inomhus i det gudsvigda livet de för med allt vad det innebär.
Utanför Pilgrimscentrum stod pilgrimsstavarna lutande mot väggen. En man satt bredvid och läste en bok. Huruvida han var en trött pilgrim eller inte gick ej att tyda men han nickade och log när vi passerade.
Örtagården struntade vi i att besöka. Örter är inte så mycket att beskåda denna tid på året.

Slottet och alla båtar. Vida Vättern med svanar som stack ner sina långa halsar för att leta mat under ytan. Flickan skrattade och hoppade på den långsträckta vågbrytarens mossiga stenar.

Efter fyra timmars vandring i historisk och kyrklig miljö ringde min mobiltelefon och flickans mamma lät meddela att hennes tredagarskurs var avslutad. Vi åt smörgåsar och drack te innan hennes resväskan packades i bagageutrymmet på min bil. Därefter körde vi hem till Skärblacka uppfyllda med våra olikartade upplevelser.

Ännu en dag tillsammans med ett av barnbarnen är till ända. Fler dagar är att vänta. Om det är jag viss och säker. Vad de ska innehålla är dock i nuläget inte bestämt.