torsdag 24 november 2016

En upplöst klump och två saffranssemlor


Inget är mer rogivande än att avsluta dagen med en bok. Oftast hinner jag endast ett par sidor innan sömnen slår till. Det har även hänt att tröttheten tagit överhand och jag omedvetet hittar på en egen handling som jag tror är författat av författaren själv. Handlingen blir osammanhängande och mycket märklig tills jag inser att det är mina tankar som likt ett töcken försöker överta författarrollen.
Då återstår bara att slå igen boken, släcka lampan och krama maken godnatt.

Under gårdagskvällen trodde jag dock att den oro jag kände skulle förstöra insomnandet och den efterföljande nattsömnen. En hård klump växte sig stor i magen så jag beslöt mig för att försöka somna omgående för att vilan åtminstone skulle bli några timmar innan det var dags att kliva upp och ta emot stortvillingarnas lillebror.

Oron satt kvar i morse även om det lättade något när det lilla gossebarnet leende sträckte sina armar mot mig då han kom. En halv dags umgänge med gröt, blöjbyte, lek, lunch, blöjbyte igen, mera lek och däremellan en stunds vila i farmor och farfars säng. Då finns inte tid för oro och ängsliga tankar.

Så ringde min telefon. Ett glädjebesked och jag brast i gråt. Glädjetårarna rann efter kinderna och även maken halade upp en näsduk och torkade sig om näsan. Klumpen i magen upplöstes tillsammans med tårarna. Vårt barnbarn såg bestört på oss och stoppade storögt in en bit lussekatt i munnen.

Hela eftermiddagen har jag gått i ett glädjerus. Känner mig som ett barn om julafton. Som när den där julklappen öppnats och där i ligger det som önskats allra mest.
Ett enda telefonsamtal där en skrattande röst ger glädjande besked kan verkligen ge guldskimmer i tillvaron.

Maken och jag har firat händelsen med var sin saffranssemla, bakat av Camilla på vårt hembageri. Annika klickade dit mandelmassan och spritsade grädde innan hon satte fast locket och pudrade florsocker över skapelsen. Jag tror hon såg glädje i mina ögon då hon överlämnade semlorna. Det måste hon ha gjort. En annan dag ska jag berätta för Annika och övriga som undrar vad denna påkomna glädje består av. Ett litet tag till håller vi det för oss själva. Till dess att alla papper är undertecknade.

Innerst inne har jag trott att utgången skulle bli som det blev. Men att känna sig allt för säker kan fälla den rakaste furan med ett enda hugg om det inte blir som det är tänkt. Försiktighet i tanken är en försiktighetsåtgärd värt att följa.

Nu är det dags att pynta i vårt hus. Jag har köpt hyacinter. Blå och vita.  Glad och till freds ser vi fram mot helgen. Tack och lov, det kommer att bli en mycket extraordinär advent!