Hade ett bokat ärende i Norrköping under gårdagens eftermiddag. I mitt sällskap var stortvillingarna. När vi skred till handling visade det sig att det uppstått ett missförstånd gällande den bokade tiden. Ja rent utav självaste dagen. Det inbokade ärendet är idag men allt går att ordna så det som bokats in till idag ägde ändå rum igår.
Dock krävdes franska konditorivaror fyllda med choklad och tropisk dryck i tetra som intogs med hjälp av periskopsugrör tillverkade av papp innan ärendet kunde komma igång.
När en farmor tar med sina barnbarn på hastigt påkommen utomhusfika som ska vara avklarad på en halvtimma finnes icke tid för uppsökande av en lummig park. Vi nöjde oss med en skamfilad och nött sittbänk i ett av Norrköpings industrilandskap. Då menar jag inte det fina industrilandskapet dit turister och inhemska flanörer vistas för att ta en selfie i omgivningens välbevarade och historiska miljöer. Området vi befann oss i är ganska sunkigt och efter det att södra industrispåret lagts ner för att ge plats åt lyxiga byggnationer i inre hamnen och den omskrivna Ostlänken är den forna industriella verksamheten ett minne blott. Dock är ett och annat företag aktivt och vi satt och lyssnade på tillverkningsbuller som trängde ut genom teglade väggar. Mumsade på de franska bakverken fyllda med choklad och låtsades att vi var turister i ett annat land.
Plötsligt stannade en skåpbil och en man bärande på en blå sopsäck klev ut från förarsidan. Han skulle tömma den smått antika och robusta papperskorgen som var placerad bredvid bänken vi uppehöll oss på.
Blå sopsäckar måste det vara. Inte svarta för då går allt åt helvete, förklarade mannen.
Vi nickade men förstod inte skillnaden på blått och svart.
Sen följde en omfattande förvisning hur en antik och robust papperskorg ska tömmas. Vi tittade och lyssnade uppmärksamt. För att få ur innehållet krävdes en speciell nyckel och med en smäll for bottenluckan upp och eftersom sopsäcken var blå gick inget åt helvete.
Så där, nu kan ni det här, sa mannen till barnen och mig erbjöd han en anställning. Jag tackade artigt nej med förvändning att jag är pensionär sedan några år tillbaka. Barnen satt tysta och stilla med smulor av de franska bakverken på sina tröjor.
Mannen var envis, frågade hur många år jag hittills levt och jag gav honom valda delar av mitt personnummer.
Du skojar med mig, det kan inte vara möjligt! Det kunde jag då aldrig tro, du ser mycket yngre ut än jag.
Sa han och tillade att han gillar hårdrock. Och även dödsmetall. Och att okända människor brukar ta miste på honom och en mycket känd hårdrockare verksam i och utanför vårt land. Sedan satte han sig i sin arbetsbil och for iväg till nästa papperskorg. Kanske med förhoppning om att stöta på en annan dam som inte visade sig vara en pensionär och som villigt tömmer papperskorgars innehåll i blå sopsäckar tillsammans med honom.
Men farmor, sopgubben flörtade med dig, sa det ena barnbarnet.
Du byter väl inte ut farfar mot sopgubben, sa det andra barnbarnet.
Lite smickrade över att jag fortfarande inbjuder till en flirt är jag allt. Och nej, jag byter inte ut farfar mot någon, svarade jag våra barnbarn.
När vi åkte hem kände vi oss nöjda med att lämna staden bakom oss och få komma hem till Skärblacka och alla vitsippor som nu blommar för fullt. Och så klart hem till farfar som väntade på farmor.
