fredag 17 mars 2017

Själslig läkning och minnen i massivt glas


Under några dagar har jag sträckläst Elsie Johanssons trilogi om Nancy. Det var med viss tvekan jag gav mig i kast med böckerna. Men efter det att vår dotter rekommenderat mig den första delen började jag så smått att bekanta mig med Nancy och hennes familj. Och där fastnade jag. Vävdes in i handlingen, började lära känna familjen där kärlek fanns om än väldigt undertryckt, på snudd till skamligt.
Jag kände dofterna, atmosfären och upplevde starkt levnadssättet i den uppländska landsbygden. En liten by där alla kände alla på både gott och ont.
Sista delen var en rent plågsam läsning. Om uppbrottet från det vanliga och tryggheten som lämnades för något nytt.
Minnen som dröjde sig kvar och där en gammal sotig spiskrok fungerade som ett slags tröst.

Det är inte ofta som jag gråter när jag läser böcker. Men ibland händer det. Denna gång var en sådan gång. Snor och tårar mellan ord som bildade rader och kapitel. En känsla inom mig så stark att det nästan blev outhärdligt.
I en ask har jag en krokig spik. Den har en gång suttit i taket i vårt värmländska sovrum. Otaliga gånger har jag tittat på den spiken innan jag somnat. Hört maken muttra om att han slarvat vid taksättningen. Dock blev spiken aldrig indragen i virket med ett enda enkelt hammarslag utan spretade rakt ut i luften under många år.
När vi sålt gården i  Värmland för att slå ner våra bopålar i Östergötland och packat vårt bohag i flyttkartonger drog jag sist av allt helt sonika ut spiken och lade den i en ask för bevarade minnen. Där vilar nu spiken men aldrig att jag öppnar askens lock. Vetskapen om dess existens är det viktigaste för mig. Den dag vi inte längre finns kvar och boet ska delas kommer säkert våra barn att grubbla över varför det ligger en spik i en ask och vad den haft för betydelse.

Igår träffade jag Josefine. Hon har tagit fasta på minnenas betydelse och har därför skapat ett klot fyllt av minnen.
En hårlock från en avliden person förenas med den heta glasmassa hos glasblåsaren i Rejmyre glasbruk. Håret förvandlas till aska och bildar tillsammans med luftbubblor en fantastiskt vackert mönster allt medan glasblåsaren blåser i röret.

Nu behöver ingen vara död utan kan i högsta grad befinna sig i levande tillstånd för att låta göra sitt eget minnesklot. Fördelen med att vara levande är att låta konstverket bli en ögonfröjd och avnjutas så länge vi är i livet.
Utifrån den vetskapen ska maken och jag klippa en liten lock från våra huvuden. Överlämna hårtestarna till Josefine för att framöver hämta vårt eget gemensamma klot. Där kommer askan från våra hårstrån för alltid finns bevarade i det massiva glasklotet. Det blir vår kärleksgåva till varandra inför vårt stundande 40-årsfirande som gifta.

Den av oss som överlever varandra kommer sedan att ha minnet av den andra bevarad så länge som det egna minnet fungerar. Det är en fin tanke och vårt beslut känns mycket bra om än aningen ekonomiskt kännbart.

En dag borta men ändå så nära...