fredag 4 november 2016

Virtuell ljuständning och konserverade röster


Så länge vi minns finns de kvar. De som lämnat jordelivet och oss som på olika sätt stått nära.
Denna helg är minnenas helg. Tända ljus som sprider sitt fladdrande sken över gravar och minneslundar.
Men vi har inte tid att minnas, sa en präst på radion idag. Därför har Svenska kyrkan skapat en virtuell kyrkogård där stressade anhöriga och vänner till avlidna under kafferasten kan tända ett ljus och för ett kort ögonblick avsätta dyrbar tid med att minnas.

Själv har jag under dagen varit fysiskt närvarande på två kyrkogårdar med oljeljus och tändare. Jag och stortvillingpojken. Han höll i ljusen och placerade dem på rätt plats efter det att jag ombesörjt själva tändandet.

Ett ljus för Josef vars grav jag sett till att vara upplyst från Allhelgonahelgen fram till påsk allt sedan år 1999.
Det andra ljuset tillägnades min pappa som vilar i minneslunden på Skogskyrkogården här i Skärblacka.
Tankarna var lika många som frågorna hos stortvillingpojken. Jag svarade på pojkens existentiella frågor efter bästa förmåga sedan avslutade vi det hela med gofika hos Camilla på hembageriet.

Jag minns min pappa klart och tydligt. Gester, uttryck och hans speciella personlighet. Däremot minns jag inte längre hans röst. Hans röst försvann för mig efter ganska kort tid då han dött. Kan tyckas märkligt men jag tror att våra röster är en form av färskvara. Röster behöver underhållas för att kvarstå. Röster går inte att konservera om de inte är inspelade vill säga.
Däremot går minnet av en persons utseende att friskas upp med hjälp av fotografier, brev och andra texter.

Ska du och farfar begravas här på kyrkogården? frågade pojken när vi gick hand i hand från minneslunden till bilen.
Det ska vi, svarade jag.
Okej, då ska jag berätta det för pappa så vi kan gå hit och tända ljus, resonerade pojken och föste upp sin blå mössa som kanat ner en bit över pannan.
Känns betryggande, sa jag och höll den lilla handen en aning hårdare.

Vi for till vår lokala matvaruaffär för att köpa en kruka basilika. På det svarta varubandet lade pojken upp en honungsmelon och två paket kakor som på led bakom basilikan vandrade framåt mot kassörskan. Impulsköp på inrådan av gossebarnet. Hemkommen gav han det ena kakpaketet till sin syster och melonen till deras pappa.
Efter maten, då får vi äta kakor och melon, instruerade han sin syster.
Sedan kramades vi alla tre vid dörren innan jag skyndade hem med min basilika så den inte skulle förfrysa sig i den bistra kylan.