Summa sidvisningar

tisdag 6 januari 2015

Walking the Blues och Corrine Corrina


Julstjärnorna i papp har legat hopvikta i hallen ett par dagar och i morse tog jag ut dem till boden där de får ligga till nästa gång det är dags att veckla upp dem igen.
För att de inte skulle bli skrynkliga beslutade jag mig för att lägga dem snyggt och prydligt i den gamla sekretärens nedersta låda. En låda som jag ytterst sällan drar ut eftersom den innehåller sånt som ingen har något större behov av. En nostalgilåda helt enkelt.

På botten av lådan låg dock mina gamla LP-skivor. Jag fiskade upp två av dem, tog ut skivorna och tittade på reporna i vinylen.

Champion Jack Dupree, Walking the Blues och Big Joe Turner, Corrine Corrina.

Vi spelade skivorna i halvmörkret. Drack billigt rödvin och satt ner ljusstumpar i de tomma flaskorna. Vi var unga och hade livet framför oss. Trodde de flesta av oss i alla fall. Sjöng med och stearinet smälte ner och rann längst med flaskornas utsida. Droppade ner på bordet och stelnade till en vit hård pöl.

Corrine Corrina, Where have You been so long? Jag är ju här nu i alla fall svarade jag.
Corrine Corrina, I love You so. Absolut, så var det, jag visste att det var så.

Sorglösa dagar och Jack Dupree spelade på sitt piano och Joe Turner sjöng.

"Det går inte an att spela endast på de vita tangenterna" förkunnade Jack Dupree, "för att få harmoni i det hela måste även de svarta vara med."
Så sant, så sant. Gäller även idag!

På den amerikanska landsbygden i korsningen mellan landsvägarna 61 och 64 sålde Robert Johnson sin själ till djävulen i utbyte mot att bli en bra gitarrist. Bättre än alla andra. Myt eller bara rena spekulationer, ingen som vet. Han dog ung och inget vet riktigt vart han ligger begravd så för säkerhets skull har tre gravvårdar rest över hans minne.
Det är inte bara Johnson som sålt sin själ till vem det nu kan vara för att nå ära och berömmelse. Det är det många som gjort och fortfarande gör.

Jag stoppade tillbaka skivorna i lådan tillsammans med julstjärnorna av papp. Sköt in lådan och satt en stund på golvet framför sekretären som en gång stått hemma hos mina svärföräldrar. Jag tror att de köpte den när de gifte sig på 1930-talet. När svärfar dog och svärmor flyttade hade hon inte plats för den lite skrymmande möbeln så vi fick den. Är jag glad för, tycker den är fin.

Corrine Corrina, I love You so.

Det var då, i slutet av 1960-talet och i början på 1970 som vi sorglöst lät musiken strömma ut ur grammofonens inbyggda högtalare, innan allt det där hände som kom att prägla mitt liv. Som satt sina spår.
Alla bär vi nog på något, som ligger inbäddat djupt där inne. Ibland kommer det upp på ytan och det kan ta en stund innan det halkar tillbaka. Eller släpps ut i frihet, bit för bit tills det endast återstår små fragment som envist klibbar sig fast.

Bland bluesskivorna ligger en till LP-skiva.  Ravels mest kända verk, Boléro. Den är också min.
Jag upphör aldrig att bli förvånad över mig själv.

Corrine Corrina, I love You so. Absolut, så är det. Idag vet jag att det är så. För det är jag värd!