Summa sidvisningar

tisdag 13 januari 2015

Hyresgäster med sting och vårens första utomhusfika


Det känns faktiskt att vi passerat gränsen från mörker till ljus. Kanske inte så påtagligt ännu men luften verkar annorlunda. Till och med småfåglarna verkar märka skillnaden men jag hoppas det dröjer innan de hittar på att ställa i ordning i barnkammaren. Det är alldeles för tidigt. Lägger de ägg nu så är risken stor att de får djupfrysta ungar och det vore förfärligt sorgligt tycker jag.
Nu behöver jag inte oroa mig, naturen vet bäst hur saker och ting ska vara och i vilken ordning det ska ske.

Men fågelholkarna kan vi ändå passa på att städa om det blir en solig dag framöver. Och beskära fruktträden. Det är dags för det nu. Vi har tre fruktträd, ett mycket gammalt äppelträd, ett körsbärsträd som inte vill växa och ett i höstas nyplanterat plommonträd så vi kommer inte att slita ut oss på beskärningen i alla fall.

För något år sedan flyttade det in bålgetingar i en av fågelholkarna. På kvällarna kom de flygande som små flygmaskiner. Sakta och brummande. Totalt ointresserade av människor. Men människorna var inte lika likgiltiga för getingarna. Snarare lite rädda om sanningen ska fram.

Att bli stucken av bålgetingens otroligt stora gadd är ingen angenäm upplevelse. Det fick maken och jag erfara för rätt många år sedan.
Makens skor stod parkerade utanför ytterdörren. När han satte in foten i den ena skon blev den innanför plösen vilande bålgetingen uppretad och placerade gadden i makens tå. Han är en sällsynt försynt man som inte slösar med kraftiga kraftord i onödan. Men vid dylika händelser plockar han fram hela sitt svavelosande ordförråd. Två dagar i rad fick han dessutom användning av det eftersom han gjorde om manövern nästkommande dag. Fast med den andra fotens tå.

För att inte löpa risk att bli stucken i fötterna när jag själv skulle ta på mig mina sulförsedda fotbeklädnader kände jag omsorgsfullt efter med handen att ingen geting låg  med spetsad gadd beredd på attack. På så sätt undvek jag att bli stucken i tån utan tog emot smärtan med pekfingret istället.

Vart bålgetingarna som flyttade in i fågelholken tog vägen är ett mysterium. De försvann lika snabbt som de kom och hela bohaget tog de dessutom med sig. Småfåglarna flyttade in som om inget tidigare onormalt hänt. Inredde och parade sig. Lade ägg och ruvade. Såg äggen kläckas och sysselsatte sig med att föda upp ungarna till den dag de blev flygfärdiga. När hösten kom flyttade de och återkom våren därpå.

Och nu går jag och väntar på fåglarnas återkomst. Att slippa vakna i mörker, att lökarna ska börja blomma och kvällarna bli ljusa. Björkarna få ljusgröna löv och sitta på yttertrappan och dricka kaffe ur våra vårmuggar. De muggar som vi bara dricker ur på vårens första utomhusfika.