Summa sidvisningar

lördag 9 maj 2015

Rasta i Blacka och stenskott i rutan






Så har det då varit rastaflätornas dag i Skärblacka. Årets absolut största begivenhet på hemmaplan. Det är den dag alla går man ur huse för att samlas utanför vårt Folkets Hus. Bob Marleys stora och omtalade minneskonsert.
Det är även den dag då min mamma önskar sig lugn och ro eftersom hon bor som närmaste granne till festplatsen. Men vi löste det i år som alla andra år. Hon fick helt enkelt vistas hos oss tills det hela var över och rastafolket dragit hem till sina krypin.

Folkhavet följde reggaetakten. Rastaflätorna svajade och ölen blev ljummen i solskenet. Småbarn med hörselkåpor, pensionärer vilade på sina rollatorer, förskrämda hundar, glada ungdomar och ännu gladare medelålders.
Polisens piketbussar på rad.  Poliser som patrullerade för att hålla ett vakande öga på folk och fä.

I år gästades Blackafestivalen av den gamle legendaren Max Romeo. Direktanländ från Jamaica. Första generationens reggaeartist. "Wet dreams." Än höll gubben måttet. Än var rastaflätan lång och imponerande. Något krum i benen var han men rösten höll och publiken jublade.
De största applåderna gick dock till vårt eget band Kalle Baah.

Jag var där. Dock utan flätor och ingen öl i handen. Köpte inte ens en reggaemössa. Ingen korv heller. Stortvillingarna var också där. Svajade i takt med musiken och klappade händerna åt musikernas framträdande.

Blacka äger!!!

Dramatik utspelade sig även hemma på vår gårdsplan. Men av ett helt annat slag. Grannen ansade sin gräsmatta och även den lilla gräsremsa utanför sitt staket. Mitt emot våra parkerade bilar.
Med tunga steg, sorgsna ögon och med en total uppgivenhet släntrade han in på vår tomt. Frun stod med vår gräddkanna i handen. Hon hade lånat lite mjölk ur vårt kylskåp till deras eftermiddagskaffe.
Kannan är ett arvegods från min farfar.
Tråkigt att de slagit sönder min kanna, hann jag tänka innan hennes man tog till orda.
Kannan var hel men min makes bilruta inslagen. Grannen hade skickat över en sten med hjälp av sin gräsklippare. Katastrofen var ett faktum.

Vi är goda grannar och sansade från födseln. I vilket fall min make. Han rafsade ihop det glassplitter som låg utanför bilen och dammsög upp det  som hamnat inne i kupén. Klippte till en lagom passande plastbit och fick den på plats där rutan en gång suttit med hjälp av tape.
Själv tog jag emot min lilla gräddkanna och ställde den i tryggt förvar i vårt köksskåp.

En händelserik dag är nästan slut. Vi får göra kvällstoalett, gå till sängs och vakna upp till nya och spännande utmaningar. Och Max Romeo är väl på väg hem till Jamaica. Han undrar säkert vilken liten by han egentligen har besökt.

"Wet dreams!"