Ett mäktigt erbjudande och en teatralisk diva

Jag har alltid vetat om det. Längst inne har jag burit det med mig. Min potential som skådespelerska råder det ingen tvekan om. Problemet är bara att den enda som riktigt känt till min begåvning är nog enkom jag själv eftersom det aldrig inkommit några erbjudanden. Vilket är synd för teatervärlden har gått miste om något stort.

Men plötsligt händer det. Jag fick ett erbjudande. Jag började genast öva teatergester. Maken förundrades och blev hänförd. Jag får nog huvudrollen. Absolut höll maken med. Konstigt vore det annars.

 Framför mig målade jag upp en bild. Ett tjockt manus i min hand. Maken undrar om jag har tid med lite fika. Tyst! Jag viftar med mitt manus. Ser han inte vilken upptagen kvinna jag är? Allt det här ska nötas in under en och en halv månads tid. Replikerna ska sitta så hårt att jag kan säga dem i sömnen. Maken får bli min tillfällige moatjé och säga de övriga replikerna. Som inte är många. Men det måste ju övas. Sufflösen kan slappna av.

Jag pratade med regissören. Påtalade vikten om att jag måste få manus i god tid så jag kunde få kolla igenom mina djupgående och starka repliker. Nja du har nog inga blev svaret. Inga repliker? Du menar att jag blivit erbjuden en plats som statist. Nej, nej du har en viktig roll. Som gravid kvinna.

Vad bra, tyckte maken. Gravid. Då behövs ingen speciell rekvisita för din del.

 En som i alla fall var nöjd, de gemensamma fikastunderna var räddade. 

I min roll som gravid kvinna har jag till sist tilldelats fem repliker. Varav den ena lyder ”Jag har ju aldrig varit med en man”. 

Rollen jag ska axla är Maria i Svenska kyrkans årliga julspel om  Jesusbarnet födelse och julens innebörd som ska spelas upp för skolbarnen. Jag ser det som ett avstamp för min kommande entré i teaterns värld. Gör jag min debut med värdighet och inte snubblar på mina fem repliker blir jag känd i hela Skärblacka, Vånga och Kimstad. Ska i möjligaste mån undvika att bli en diva. 

Ingers bästa tips och en blodig osthyvel

 Sitter i soffan och äter resterna från lördagens godispåse. Utanför stugan påminner mig prydnadsbuskarna om att allt snart är överståndet. Jag översköljs av vemod och stoppar den sista godisbiten från lördagsgodiset i munnen. Väntan på våren känns evighetslång tänker jag medan käkarna mal och det söta lägger sig som en hinna runt tänderna.

Borde egentligen borsta tänderna rena efter sockerintaget men jag har inte hål i tänderna sa tandläkaren förra veckan så sockret kanske inte gör någon större skada. 

Jag har bytt tandläkare. Det är den åttonde i raden som ska sköta om min tandhälsa mellan egenvården.

Det låter som om jag bytt tandläkare vart femte år men så är inte fallet. Antingen har min favorittandläkare gått i pension, börjat ägna sig åt musik eller så har jag flyttat från orten där kliniken varit belägen.

Den sista i raden sålde kliniken och ersattes av en som hotade med att skicka mig till Vrinnevisjukhusets specialavdelning för tänder om jag inte gapade stort och skötte mig så som förväntas av en patient. Jag gapade, led och avslutade vårt gemensamma förehavande direkt efter det jag lämnade tandläkarstolen.

Efter diverse rekommendationer om underbara tandläkare fastnade  jag för Louise på De Geerkliniken. Vilket visade sig vara ett lyckokast. Tack Inger Ramstedt för bästa tipset! Louise hade full förståelse över att jag legat sömnlös natten innan besöket. Precis som alla nya bekantskaper inom tandhälsan ställde hon frågan om jag varit med om något traumatiskt gällande tandläkarbesök. Och som vanligt svarade jag nekande. Jag är en harkrank och har så alltid varit gällande tandläkare.  Louise hade lika varliga händer som sinne och som en extra bonus berömde hon min tandstatus. Hon kommer utan tvekan att kunna sälla sig till skaran ”min bästa tandläkare”.

På hemväg grubblade jag över min panikartade skräck inför tandläkarbesök. Kan det bero när jag som elvaåring ständigt snorade och snörvlade till dess mina föräldrar tröttande och mamma tog mig till läkaren? Polyper. De ska omedelbart bort löd domen.

Detta hände sig då narkosbedövning enkom var ämnade åt behövande. Barn ansågs klara det mesta i vaket tillstånd som till exempel ett så banalt ingrepp som avlägsnande av polyper bakom nästan. Närvarande föräldrar var mest till besvär inom sjukvården och torde dessutom vara ett klent stöd åt sina telningar. De fick snällt vänta i utvisningsbåset.

Proceduren inleddes med vassa spröt som stacks genom näsborrarna  in i polyperna. Förklaring till varför var överflödigt. Gissar att det var en form av lokalbedövning. Därefter spändes jag fast med breda läderremmar i en gammaldags upprätt tandläkarstol och en bastant sköterska höll fast mitt huvud med ett järngrepp. Doktorn fattade ett verktyg som liknade en liten osthyvel och körde upp den bakom näsan genom munnen som hölls uppspärrad med en anordning av metall. Det krasade och knakade när läkaren hård och bestämt hyvlade.

En assisterande sköterska sög blod med en genomskinlig slang medan jag själv totalt skräckslagen svävade mellan liv och död.

När jag efter vad som kändes som en evighet stapplade ut ur operationssalen med blodet forsande ur mun och näsa höll mamma på att svimma.

I det kanske förklaringen ligger varför föräldrar inte fick närvara och hålla handen vid operationer utan narkos. De kunde vålla onödigt besvär och oreda bland sterila instrument, läkare och sköterskor.   

Idag, när en vuxen knappt får säga till en oregerlig unge på skarpen utan att riskera hamna i tingsrätten, skulle denna inhumana handling jag utsattes för kallas för ett kränkande och mycket smärtsamt övergrepp mot barn. 

Möjligtvis ligger denna händelse till grund varför jag panikartat motsätter mig att någon ska rota runt bland mina tänder. 

Osynliga vävare och brustna länkar

 Vi vet att de finns där. En och annan dyker upp titt som tätt men de flesta håller sig undan. Nu när hösten gjort sitt intåg syns under tidiga morgnar nattens arbete. Vackra konstruktioner som skimrar av dagens droppar.

Det närmar sig jul, sa damen jag pratade med häromdagen. Jag nickade instämmande och förmedlade triumferande att jag minsann har inhandlat årets samtliga julklappar.  Sittandes i soffan med bekväm leverans till vår lokala matvaruaffär och bensinstation.

Det drog en sorgsen skugga över damens ansikte. Jag förfärades. Hade jag nu gjort ett fatalt övertramp som redan köpt julklappar? Har jag överskridit den förbjudna gränsen långt innan skyltsöndagen? 

Nej, nej. Damens känslor handlade om uteblivna tack. Tack för julklappar och födelsedagspresenter.

Barnbarnen var stora nu. De fanns där men syntes sällan. Dök stundom upp när det närmade sig jul och bemärkelsedagar. Mest som en påminnelse om deras existens.

De önskar sig bara pengar numera, fortsatte damen. Utdelning där återkoppling saknas.

Men sluta ge något, hur svårt kan det vara?

Det hör ju till, annars är jag en dålig mormor. Dessutom blir kanske besöken allt mer glesare.

Hon hade antagligen rätt i sitt antagande.  Ingen utdelning innebär med största sannolikhet svalnat intresse. 

Så finns det de bland generationen mor -och farföräldrar som alltid är välkomna att dela gemenskapen med sina barn och barnbarn. Som utan ekonomiska gåvor visar att den största gåvan är självaste livet. Gemenskapen och glädjen att få finnas med där det händer. Utan extravagant skimmer. När vardagen är gråaktig och pusselbitarna inte går att foga samman på grund av tidsnöd. Där inga presenter behövs. Då finns de där, mor -och farföräldrarna som en extra resurs. Skapar ett band som bildar en kedja när generationer avlöser varandra. En upphovsberättelse värd mer än pengar och gåvor. 

Men ibland bryts kedjan av olika anledningar. Länkar går sönder eller tappas bort. Den som klamrar fast vid den återstående delen av kedjan gör det oftast av rädsla att ytterligare en länk ska vittras sönder. Och fortsätter därför att ge utdelning där återkoppling saknas. 

Våga släppa taget. Det går även om du är rädd för du kommer alltid att vara en mormor, ville jag säga till den modstulna damen. Men det sa jag inte för troligtvis ansåg hon att det var värt att betala för en konstruktion hon själv varit med och skapat.