Summa sidvisningar

onsdag 23 juli 2014

Levande sopor och lejonets tecken


Innan dagens hetta hunnit lägga sitt lock över mig och den övriga mänskligheten tog jag i morse en rejäl promenad med vår lånehund. Tänkte belåtet att frukosten kommer att smaka så mycket bättre när jag återvänt hem om promenaden sker på nattens fastande mage.

Den svaga brisen efter vår väg förde med sig dunster av förruttnelse varje gång jag släntrade förbi de gröna och bruna soptunnorna som står placerade utanför varje villaägares husknut. När jag passerade en sopbil, som med sin käcka dekal längst hela sidan tackade varje medborgare att vi sköter vår sopsortering föredömligt, var stanken outhärdlig och jag vek av för att kunna hålla ett så stort avstånd som möjligt.
Sopåkaren ryckte med likgiltig min i spaken, den bruna tunnan skramlade till och dess innehåll försvann. Stora flugor surrade förvirrat omkring bilens tömningslucka, det syntes att de var besvikna över att deras äggläggningsplatser saboterats med ett enda spakryck.

"Undrar vad en sopåkare tjänar?" tänkte jag samtidigt som jag konstaterade att han inte såg nämnvärt påverkad ut, varken av flugorna eller odören. De som tar hand om det vi själva inte vill befatta oss med när det hamnat under de bruna och gröna soptunnornas lock, samhällets avfallshanterare, föds de till sopåkare eller går det helt enkelt att vänja sig vid yrket? Jag beundrar dessa män och kvinnor, för det finns faktiskt några få kvinnor som hänger sig åt att tömma tunnor, få utslitna knän och kämpa mot kräkreflexer heta sommardagar. För hur behärskade de än må verka vara måste en viss äckelkänsla uppstå.

Själv vägrar jag för tillfället att kasta soporna i våra tunnor, spelar ingen roll om det är den bruna, avsedd för komposterbart avfall eller den gröna där brännbara hushållssopor dumpas. Under locken sjuder det av liv, det surrar och det krälar. Maken har av mig utsetts till vår sopavlämnare och han tar ett djupt andetag, öppnar locket, tittar bort och uträttar sitt ärende med beundransvärt mod och enorm hastighet.

Rötmånaden är här, solen står i lejonets tecken, det är då mjölken surnar och köttet ändrar karaktär om vi inte är vaksamma och försiktiga. Oförsiktighet leder till toalettbesök där vi får tömma oss från båda håll, blir svaga, utmattade och längtar efter vinterns kyla då vi kan glömma osten på köksbordet utan att den blir svettig, får hårda kanter och oaptitlig.

Själv längtar jag just nu till fredagen, då kommer sopbilen och tömmer våra tunnor. Med skammens rodnad för dess extra innehåll av levande materia får jag stå bredvid med en flaska Klorin och trädgårdsslangen, redo att sanera och desinficera. Om jag inte överlåter även den sysslan åt maken vill säga. Han är en mästare på utmaningar av alla de slag.

Jag kan istället ha vatten, tvål, ren handduk och rinnande vatten i beredskap när han är klar. Den förmånen har inte alla. Länder som inte har tillgång till rent vatten orsakar omkring 1800 dödsfall av barn under fem år per dag. Eller fyra miljoner människor per år som drabbats av vattenburna sjukdomar och epidemier..........