En kringflackande tomatskiva och ett oansvarigt leverne

Under vår frukost studerade vi fåglarna som ännu låter sig matas vid vårt fågelbord. Höjdpunkten inträffar då hackspetten anländer. Den är grann att skåda samtidigt som den roar med sitt uppförande.
Eftersom det fruktade viruset numera är varje medborgares dagliga samtalsämne spädde maken och jag ut det lite genom att som omväxling fundera kring fågelinfluensan. Som ingen människa i vårt land blivit smittad av.

Den influensa som nu härjar kräver att var och en av oss tar ansvar. Därmed hade jag svårt att besvara frågan jag fått huruvida jag träffar våra barnbarn eller ej. Var osäker på frågeställarens reaktion när jag sanningsenligt svarade att jag inte undviker barnbarnen. Troligtvis kliver jag ut ur ansvarsområdet och visar därmed ringa hänsyn till min omgivning.
Under gårdagen lät vår dotter meddela att hon uppvisade kollegial gemenskap genom att åta sig ett dop av ett pyttebarn då ordinarie doppräst blivit sjuk. Dopet skulle ske idag och jag ombads hänga en stund med småtvillingarna och deras storasyster samt köra deras prästklädda mamma till kyrkan.
Ge dem lunch på Mc Donalds under tiden jag döper barnet, löd uppmaningen.

Mc Donalds var öde. Normalt brukar snabbmatsrestaurangen vara välfylld runt lunch. Nu hade enkom de modigaste slagit sig ner vid de glest befolkade borden. De brottades i vanlig ordning med  den skivade tomaten som lätt slinker än hit än dit genom smakrikt klegg, lökringar, smält ost salladsblad och välstekt hamburgare. Det hela slutar allt som oftast med att mat hamnar där det inte borde hamna.
Vi tog det säkra före det osäkra och gjorde beställningen via drive in. Därefter slog vi oss ner vid utomhusborden en bit bort från restaurangen och satt i snålblåsten och stillade hungern. Allt medan vi konstaterade att området mest liknade en soptipp. Det är onekligen bekvämare att kasta avskrädet på marken än att lyfta på locket till de många utplacerade soptunnorna.

När prästen gjort sitt hämtade vi upp henne utanför kyrkan. Därefter fanns ett besök i matvaruaffären med på behövlighetslistan.
Ett besök i affärer känns numera skamfyllt. Jag gör allt jag kan för att vara osynlig. Smyger mig in och skyndar mig därifrån. Flaskan med handsprit jag har i bilen och som omedelbart efter affärsbesöken nyttjas lindrar inte skammen.
Jag förmanade barnen. Ta inte i något och slicka för allt i världen inte på matvarukorgar, varor eller transportbandet framme vid kassan. Samt håll avstånd! Barnen glodde storögt på sin mormor och skakade därefter på sina små förståndiga huvuden.

I morgon är en ny dag och antagligen har fler människor insjuknat eller rent utav dött. Gamlingar fortsätter reta gallfeber på de som inte befinner sig i riskgruppen genom att visa sig ute och det unga innefolket sippar drinkar och öl inne på storstadskrogarna. Sjuka får dö ensamma och på äldreboenden är längtan efter nära och kära svår.
Maken och jag ska på utflykt till Mjölby. Tillsammans med stortvillingarna, deras lillebror och föräldrar. Något måste vi ju hitta på i dessa tragiska kristider. Även om en och annan anser oss föra ett oansvarigt leverne och trotsa allvaret.

Den ovana lyxen och en tuss av besvikelse

Inte i min vildaste fantasi kunde jag ana hur ljuvligt pensionärslivet kan te sig. Inga måsten, inte ens ställa väckarklockan innan sänglampan släcks. Den inre klockan väcker mig omkring klockan 06.00 och hade jag haft dagstidningen i pappersformat skulle jag iförd morgonrock knallat iväg för att hämta den från vår postlåda.  Nu nöjer jag mig med dagsnyheterna via prenumerationen på e-tidningen. Behöver inte ens kliva ur sängen för att ta del av vad som hänt under nattens timmar.
Under tiden jag lapar i mig tragiska nyheter lagar maken frukost. På den punkten är allt precis som det alltid varit.

Det är sedan det härliga tar sin början. När frukosten är avklarad och jag gjort min morgontoalett. Dagens timmar är mina egna. Det känns lyxigt och lite ovant. Men mycket tillfredsställande. Jag pysslar med än det ena än det andra. Utan att snegla på armbandsuret. Jag har hur mycket tid som helst och skulle tiden ta slut fylls det på med nya timmar nästkommande dag.
För tillfället plockar jag med mammas saker. De hon lämnat efter sig och som det nu ska beredas plats åt. Jag gråter och skrattar, några saker väcker fina minnen medan andra är nya upptäckter som min mamma bevarat åt sin dotter.
Det känns trösterikt för vid varje sak jag vidrör känns det som om mamma är med mig. Helt nära och med en hand vilande på min skuldra.

Under gårdagen dök tre barnbarn upp. Snoriga och hostiga. Portade från skolan precis som så många andra barn i dessa nervpåfrestande dagar då risken för virusöverfall är överhängande. Då är en farmor en tillgång att ta till när det kniper.
Vi vistades ute där det är minst risk för smitta. Picknick på altanen och skogsutflykt. Vårspaning och efterforskning. En blodpöl som vid närmare granskning visade sig vara en torkad växt. Vildsvinsbök, rådjursbajs och en tuss vargpäls. Rätt ska vara rätt, resonerar en farmor och påtalade att tussen härstammar troligtvis men inte säkert från samma rådjur som tömt sin tarm. Besvikelsen lyste ur barnens ögon.

Mitt i det ljuvliga livet jag numera för drar dock tröttheten ner mig. En sådan ofantlig trötthet som omsvept mig och som vägrar släppa sitt grepp. Idag har det gått en månad sedan mamma somnade in. En kort tid, säger de som finns runt omkring. Du återhämtar dig och blir pigg igen. Hur länge dröjer det? frågar jag men ingen kan med säkerhet ge mig svaret.
Medan jag väntar på krafternas återkomst fortsätter jag njuta av mitt liv som pensionär. Tar dagen som den kommer och gör precis det som behagar mig för stunden.

Fönstertittare och Skärblackas bitch

Jag har gett torktumlaren semester. Tiden är inne då nytvättade kläder hängs på tork utomhus.
Det är nu som jag är tacksam över att inte ha diagnostiserats som pollenallergiker. För den som lider av pollenallergi kan inte hänga ut kläder på tork. Det är i alla fall den upplysning jag en gång fick av en före detta granne.
I dessa dagar är det inte lätt för den med rinnande näsa, kliande ögon och ett hängig allmäntillstånd. Det kan lika gärna vara en vanlig vårförkylning eller en släng av det fruktade viruset. Något som kan resultera i karantän.

Att besöka apotek för inköpande av preparat som lindrar pollenallergi eller febernedsättande har även det sina risker. Speciellt om apoteksutrymmet är litet. Vilken så är fallet gällande vårt Skärblackaapotek. Där går det inte att hålla det rekommenderade avståndet till varandra. Men i kristider är människan uppfinningsrik. Här har Skärblackaborna med ärende till apoteket löst problemet. Kunden rusar in, trycker fram sin nummerlapp och hastar sedan ut för att med näsan tryckt mot fönstret hålla koll på sin egen tur i kön. Allt för undvikandet av smitta.

Vår lokala matvarubutik är riskgruppen för viruset behjälplig med öppettider mellan klockan 07.00 till klockan 8.00. En hel timma till förfogande för personer fyllda 70 år och däröver. Förutsatt att personerna tillhör riskgruppen. Ett bra och serviceinriktat initiativ som mottagits med både ris och ros på sociala medier där åsikter om än det ena än det andra går isär.
För övrigt är vår lokala matvarubutik en plats där allt kan hända. Också det mest oväntade. Något jag blev varse då jag under gårdagen var där för att posta ett brev som krävde en vägning innan portokostnaden kunde fastställas.
En kund kom in i butiken och till min förvåning plockade denne fram sin mobiltelefon och det gick inte att undgå det faktum att jag blev fotograferad.
Aningen brydd ställde jag frågan vad denna handling hade för egentlig avsikt. Som förväntat avfärdades mitt påstående som lögn och jag fick mig tilldelad att jag för personen var helt okänd.
Samt att jag uppvisade ett otrevligt bemötande.
Det hela väckte ett stort intresse bland övriga kunder som med spänning följde händelseutvecklingen.

För övrigt är jag inte direkt okänd för amatörfotografen. På omvägar har jag hört att hen brukar läsa min blogg för att sedan diskutera innehållet med andra. Något jag passade på att tackade för och blev upplyst av min medkund att bloggen framstår som intressant och välskriven.
Det låg dock en spänning i luften så jag fann det för gott att avlägsna mig ut ur butiken. Men kunde inte hålla mig från att göra vissa efterforskningar vad fotograferingen egentligen gått ut på. Säkra källor kunde stilla min nyfikenhet. En nytagen bild i en mobiltelefon kunde hjälpa till att göra mig verklig inför amatörfotografens vänner som fått höra historier kopplade till mig.
Min egen teori är att jag numera ligger ute på sociala medier med rubriken Skärblackas värsta bitch.

Övertalningsförsök och en dyster sanning

Det kommer brev. Med eller utan inbetalningskort. Jag betalar räkningar och mejlar avsändare.
Beklagar sorgen. Tack så mycket. Vill du kanske överta abonnemanget? Tack men nej tack.
Jag visste vad som komma skall. Men inte att det skulle vara så känslosamt och ta på krafterna så till den milda grad. Känner mig liten och förvirrad.

Har luftat mig lite. Suttit på altanen och druckit Varma koppen. Blåbär och hallon. Lyssnat på fåglarnas lockrop och låtit solen värma upp mina frusna kinder. Kanske lättar det sinom tid bara jag låter processen ha sitt smärtsamma men läkande förlopp.

Var hemma hos en åldring under förmiddagen. En med utegångsförbud. Jag hade föresatt mig att ärendet skulle gå snabbt men det tog tid. Eller rättare sagt, jag tog mig tid. Nedsjunken i var sin fåtölj dryftade vi livets vedermödor och glädjeämnen. Som till största del handlade om virus, barn, sjukdomar, sprit och brist på umgänge med vackra damer.

Fruntimmer kan jag inte länge göra lyckliga och sprit får jag inte nyttja. Det är den dystra sanningen.
Jag nickade beklagande. Visade att jag förstod.
Och barnen hör jag aldrig av. Jag nickade igen. Nej de har väl sitt kan jag tro.
Jo, jo så är det.

Han berättade om sin sommarstuga han inte längre kan åka till och jag berättade att hemma hos oss blommar krokus, scilla och snart påskliljor. Att syrenen har svällande knoppar och att min mamma är död. Och att jag kan klippa hans gräsmatta vid sommarstugan i sommar om han vill. När jag nu har  en son som har trädgårdsfirma kan han få fina gräsmattor dessutom gäller rutavdraget.
Vi förstod varandras sorg men också vad som finns att glädjas åt. Som avdrag vid gräsklippning till exempel. Men han förstod inte varför han ofrivilligt satts i karantän. För att skydda dig själv upplyste jag honom om. Han fnös föraktfullt och sa att han nog skulle sälja sin bil. Bra initiativ sa jag uppmuntrande. Sälj bilen och ta färdtjänsten för att besöka vackra platser. Han skulle fundera lite till på saken.

Mannen och jag har fram till nu varit helt obekanta för varandra.  Han ville ändå träffa mig i ett speciellt ärende och genom kontakter hade mitt namn kommit på tal. Vilket så här i efterhand gladde mig mycket. En person som jag kan skriva in i min osynliga kontaktbok över nytillkomna. Vi kommer säkerligen aldrig mer att träffas nu när jag uppfyllt uppdragsgivarens anmodan. Men jag har fått en liten inblick i en annan människas liv vilket till fullo är mycket berikande.

Myror i huvudet och onödig energiåtgång

Ett tydligt vårtecken är den livfulla aktivitet som nu pågår i grannens myrstack. Jag passerar stacken var gång jag går till postlådan. Myrorna har byggt sin boning med stöd av ett staket och jag har med brinnande intresse studerat de rödmålade plankorna efter tecken på liv.
Till en början klättrade en och annan myra, trött och nyvaken efter vintervilan sakta fram och åter över de skrovliga brädorna. Som ett slags vårspaning med övriga innevånare väntande i dunklet på besked.
Nu är det full fart. Jag funderar över vad de egentligen gör. Vårstädar de stacken? Bär ut allt överflöd som kan tänkas samlats under en lång vinter. Eller är de på jakt efter färskvaror, nytt bomaterial eller bara kollar efter att allt är sig likt sedan sist?

Flitiga är de vad än orsakerna än är ty arbetsamhet är myrornas signum. Jag har liknats vid en myra. Alltid på språng, alltid något för händerna och aldrig sysslolös. Därav lät jag en gång för mycket länge sedan en tatuerare sätta efter anvisningen en myra på min ena skuldra.
Ett modigt drag då jag är skräckslagen för nålar som sticks.
Motivet hade jag hämtat ur den trevliga och rikt illustrerade barnboken Maja tittar på naturen.
Tatueraren ritade av Majas myra på något som liknade smörpapper och skulle sedan överföra motivet till mitt skinn.
Jag jämrade mig redan innan nålen nådde sitt mål. Ångrade tilltaget för att sedan raskt ångra mig tillbaka till ursprungsplanen. Efter ett par timmars velande fram och tillbaka tröttnade tatueraren. Medan jag tog ett slutgiltigt besked huruvida jag skulle låta tatuera mig eller ej begav han sig till närmaste pizzeria för att stilla sin hunger. Jag låg på bristen, begrundade situationen och när tatueraren återkom med pizzaflottiga fingrar hade jag fattat beslut.

Myran är idag aningen blek i färgen. Den behöver ingen fräschör utan den får blekna tillsammans med ägarinnan. Som tappat stinget en aning. Jag är inte längre det jag en gång var. Min nitiska ådra har torkat en smula. Därav har jag tagit ett beslut lika svårt som när jag skulle låta den bläckfyllda nålen göra sitt beständiga verk.
Jag ska hänge mig åt pensionärslivet fullt ut. Inga mer frilansande uppdrag, inte sätta mig vid ratten i en lastbil eller något annat som inbringar extra slantar. Jag ske enbart leva av min pension. Göra det som faller mig in och det dagen har för erbjudande. Kravlöst och utan tvång ska jag låta dagarna fortskrida  i sakta mak som den folkpensionär jag är. Kanske ska jag fatta de gångstavar jag ärvt efter mamma och bli en stavgångare. Det är aldrig för sent att prova något nytt och stärkande.

Jag befinner mig i annorlunda känsla som snuddar vid sysslolöshetens rädsla. Men jag har insett nödvändigheten i att dra ner på tempot om jag ska känna mig tillfreds med allt det goda som erbjuds en nybliven pensionär.

Att jobba med tummen och ett värdefullt arv

Halva mars månad har tillryggalagts. Tre veckor sedan jag blev moderlös. Mycket har har hunnits med. Slitsamt och känslomässigt. Helt normalt med andra ord.
Igår kväll kastade vi av oss sorgens ok för en liten stund. Följde med goda vänner till Norrköping och åt på restaurang. Italienskt fick det bli. Bevare mig väl, italienskt i dessa dagar. Lugn, jag hade handsprit i handväskan. En skvätt i var hand hos samtliga runt bordet efter det att menyn lämnades åter till servitrisen.

Maken hostade. Han gör det sedan många år tillbaka i tiden. Antagligen något han dragit på sig efter alla år som lantarbetare. Då när det inte var så noga med andningsskydd, hörselkåpor och stövlar med stålhätta. När allt som gällde hälsa och trygghet gick på lösa boliner.
När maken hostade stelnade jag till. Skulle övriga restauranggäster stirra uppfordrande eller restaurangägaren komma och lyfta bort honom från stolen? Nej inget hände för de som vågar sig ut en en lördagskväll gör det på egen risk. Då får hostningar från andra tas med i beräkningen. Allt behöver ju inte vara Corona.

Det är nu som mänskligheten sätts på prov. Eller rättare sagt medmänskligheten. Det som får oss att öppna våra hjärtan och känna oss lyckliga. Ett koncept som ger oss möjlighet att vara varandra behjälpliga. Det låter bra och borde vara enkelt. Men verkligheten ser annorlunda ut. Vilket tomt gapande hyllor i matvarubutikerna vittnar om.
Vi delar inte med oss av en enda makaron, riskorn, spagettistrå, vit böna eller korv på burk. För att inte tala om skithuspapper. Jag ger väl blanka f*n i om grannen får torka sig i röven med tummen bara jag slipper. Och så bunkras det skithuspapper utifall att. Utifall vad då? Toalettpapperstillverkarna jobbar på högtryck och lovar, alla som behöver ska få sitt toalettpapper. Ingen panik, samhället kommer inte sluta fungera, säger Myndighet för samhällsskydd och beredskap.

Jag har inte bunkrat något. Toapapper har vi gott om. Dessutom har flera oöppnade förpackningar toalettpapper ingått i mitt arv efter mamma. Vi har torrvaror som det räcker länge och i frysen finns sådant som går att koka ihop till mättande måltider.

Vi är inte medmänskliga för vi lider inte gemensamt i denna Cornoahysteri. Det roffas åt sig utan att skänka andra en enda tanke. Därför funderar jag över hur vi kommer reagera tillsammans den dag det verkliga kriget bryter ut. Bomber som fälls och dödar fler än en och annan gamling, närmare bestämt två i Sverige, som hittills avlidit i sviterna av coronaviruset.
När det verkliga kriget kommer blir det svårt för bunkrarna att få med sig allt sitt skithuspapper om det bär av på flykt. Kanske är det först då som det delas med sig till andra så bördan inte blir allt för tung.

En behagfull ilning och en skräckinjagande ost

En skugga utanför vårt fönster och plötsligt stod den där. Mitt i vår frukostmåltid. Gråhägern. Vaksam och skygg. Som alltid. Minsta rörelse framkallar fruktan, även om det finns ett fönsterglas mellan oss.
Försiktigt lade vi ner våra äggskedar, maken sträckte sig efter kikaren och jag efter min kamera.
Höga kliv bland vassen. Beredd på flykt.
Och mycket riktigt, en blick mot vårt håll, vingarna fälldes ut och den försvann från vårt synfält.
Men hägern är här och vittnar om vårens ankomst. Den gömmer sig i vassen men vi kommer få se den många gånger i sommar. Det är ett som är säkert.
Faktiskt kunde jag känna ett stråk av glädje, förtröstan och förhoppning. Det liksom bubblade till i maggropen och känslan fortplantade sig genom min kropp. Jag tackar hägern för att mitt sinne inte är bottenfruset.

Fredagen den 13 mars. Otursdagen. En illavarslande dag enligt de som är skrockfulla. Än så länge har denna dag förflutit som den sig bör. Förvisso är den ej till ända och jag ämnar icke ta dagen till en annan nivå än vad den är.
Det finns många fobier som kan verka besynnerliga och inte mist besvärliga i det dagliga livet. Ost, till exempel. Faktum är att ostfobi kan ge sig sådana uttryck att den som lider av det inte klarar av att gå förbi matvarubutikernas ostdiskar.
Värre är det för den som har navelfobi. Det kan röra sig om andras navlar likaväl som för sin egen. Naveln är vårt födelsemärke som vi inte kan kringgå eller undvika. Jo andras navlar men inte sin egen. Den är och förblir på magen och det enda rådet är väl att låta bli att pilla på den om det känns besvärligt.

Hägern med sin naturliga instinkt att känna sig rädd för en eventuell annalkande fara kan känna sig trygg där den på smala ben plaskar runt i vattenbrynet. Vi vill den inget illa. Bara titta och förundras över dess praktfulla egenskaper. Mänskliga rädslor och fobier behöver kanske kognitiv beteendeterapi för att kunna känna sig bekväm med hushållsosten eller sin navel.

Det är inte enbart Corona som skrämmer vettet ur folk fast den just nu får övriga rädslor att blekna en aning.

Pensionärsdroppar och en fet barmhärtighetsgåva

Nu har jag upplevt min första vecka som ålderspensionär. Den dagen jag väntat på blev inte riktigt som jag tänkt mig. Inga ballonger och serpentiner. Inga fyllda champagneglas, snittar och marsipantårta. Dagen föll i glömska bland flyttkartonger, sopsäckar och förvaringsboxar.
Istället firade vi min födelsedag för det liv som varit och det liv som ännu pågår.
Camilla på hembageriet stod för maten, Skärblacka blomsterhandel för kistdekoration, sorgbuketter och rosor i vas på det dukade matbordet.

En vecka vilken känns evighetslång. Jag grinar mig in i pensionärslivet. Ögonen svämmar över och jag slickar i mig salta droppar och sväljer snoret. Känner mammas doft var gång jag öppnar ytterdörren och kliver in i det radhus som inte längre är hennes utan min i egenskap av dödsbodelägare.

Men mitt i jämmerdalen finns ljuset. Ett nytt litet barn är i antågande. En flicka som i ett av sina  förnamn ska få bära namnet Elisabet. För så är det sagt och min mamma Elisabet blev glad när hon fick meddelandet dagarna innan sin eviga vila. Vårt nya lilla barnbarn ska föra namnet vidare. Precis som sin kusin, en av småtvillingarna.
Släkten följa släktens gång. Och jag måste ta mig samman. Om inte folk säger det rakt ut vet jag att de menar det. Men jag låter sorgen ta den tid den behöver.

Jag har gått ner i vikt och på nyheterna talas det om Corona. Det fruktade virus som lamslår allt och alla. Känn ingen fruktan ty jag är med dig alla dagar och snart har ett nytt vaccin uppfunnits. Om råttor överlever och inte uppvisar några negativa symptom är det bara att köra in sprutspetsen i den mänskliga befolkningen som kommer köa utanför landets vårdcentraler.
Jag är rädd för sprutor men inte för Corona tänker jag och tvagar mina händer i handsprit.

Ska övertala maken att åka till hembageriet för att köpa lyxsemlor. Medicin för en avmagrad lekamen. Han är nog inte nödbedd. Bara han får varm mjölk att dränka in semlan med.
Semlor är sannerligen en barmhärtighetsgåva till den som sörjer.

Förbjuden handling och konsten att trösta ett ensambarn

Det är vår i luften, i vår trädgård smyger sig än det ena, än det andra fram. Trevande än så länge men de allra modigaste är först.
Ack om jag ändå kunde glädjas precis så som jag alltid gör när de första vårtecknen visar sig.
Igår sa vi adjö av min mamma. Jag gav våra barnbarn kritor och de skrev sina namn på kistan som en sista hälsning. De där barnbarnsbarnen betydde allt för mamma. Hon oroade sig, hon skrattade åt deras upptåg, njöt av deras närvaro när de träffades, brydde sig men framför allt älskade hon dem.

Jag vistas i mamman radhus var dag. Från morgon till kväll rotar jag runt bland hennes saker. Sorterar, lägger i olika högar. En med allt som ska kastas, en med det jag vill behålla och en med det jag kanske vill spara. Högen med det som ska kastas åker ner i sopsäckar sedan ångrar jag mig och plockar runt i säckarna för att ta upp det jag ämnat köra till återvinningen.
Jag gråter och klagar, ber mamma om förlåtelse var gång något kasseras. Det känns fel och förbjudet.

Ett helt liv ligger i mina händer. Som ensambarn äger jag allt, har som enda bröstarvinge makt att göra som jag vill. Inget bråk, inget tjafs, inga diskussioner.
När innehållet i en undanställd kartong kom i dager fastnade jag i dess innehåll. Kärleksbrev mellan mina föräldrar. Jag läste i mammas dagboksanteckningar. Poetiskt skrivet om den starka kärlek hon hyste för min pappa. Sprött papper med för mig högt affektionsvärde.
I en annan låda fanns alla brev jag under åren skrivit till mamma. Där fanns också brev jag skrivit som barn under mina sommarvistelser hos min farfar.
"Hej mamma, idag har jag åkt i en spiktunna på älven. Det var jätteroligt".
"Hälsningar er lilla älskling Carina".
Jag funderar lite över vad mina föräldrar ansåg om den färden, om de tog min farfar i upptuktelse. Eller lät det bero i den förvissning att jag haft en riktig upplevelse samt det faktum att jag inte ramlat ur tunnan och drunknat. Ingen skada skedd med andra ord.

Idag tog jag nästa drastiska steg i avvecklingen av min mammas hem. Mäklarbesök. Värdering och anteckningar i ett block. Handslag och överenskommelse. Efteråt satt jag i mammas soffa. I min tragiska ensamhet grät jag tyst så inte grannarna skulle höra. Då kom maken genom dörren. Med var sin bit smörgåstårta. Vi åt med teskedar för det finns inte längre några bestick kvar i besticklådan.

Det är vår i luften. Förhoppningsvis kommer jag känna glädje lite längre fram. Om inte förr så kanske när äppelträden blommar.