Summa sidvisningar

lördag 11 augusti 2018

Ett känslosamt möte och två stinkande tunnor


Denna vecka har i stort sett gått åt till festligheter. Inledningsvis en resa och avslutningsvis en kräftskiva. Höjdpunkten blev dock släktträffen där första mötets tårar övergick i skratt. Ty det är lätt att börja grina när släkt som inte setts på många år strålar samman. Vi översköljs av känslosamma minnen och saknaden av de som inte längre finns med bland oss blir påtaglig.

Vid varje familjesammankomst då kusinskaran är samlade har jag ambitioner om det där riktigt lyckade gruppfotot. Där de små barnen ler mot kameran, rosenkindade och exemplariskt uppställda.
Deras föräldrar suckar uppgivet, ställer frågor om varför jag träget hänger mig åt barnfotografering i grupp. Allt medan jag arrangerar, uppmanar och ger allt jag har. Istället för stela poser är barnen helt naturliga i sina roller och med det borde jag vara nöjd. Ögonblicksbilder lär vara de allra bästa bilderna.

Slutligen, innan vår släkt skildes åt skulle det bli en gruppbild med både stora och små. Samt ledarhunden Sigge. Varpå grannen tillkallades för att med min kamera agera fotograf  och de kringspringande barnen fångades in. När vi räknade samman oss fattades ett barn. Hon vågade vägra vara med på bild. Vi lockade och pockade, grannes fru ryckte in och gjorde sitt bästa med sin pedagogiska övertalningsförmåga som anstår den förskolepedagog hon är. Men flickebarnet var istadig där hon kurade ihop sig mellan våra sommarstinkade soptunnor. Hon, liksom de övriga i småkusinskaran hade fått nog av arrangerad fotografering. Men till skillnad från de andra barnen lyckades hon smita undan kameralinsen.

Med vemod tog vi farväl av släkten bosatta i Frankrike och Mauritius med ett löfte om en relativt snar återföreningen. Om det blir här eller där återstår att se.