måndag 10 juli 2017

Hårdhudade gångexemplar och en jämrande gasström


"Ska vi ha någon julgran i år? Jag menar, nu när vi har så gott om plats".
Maken såg förfärad ut. Poängterade att det fortfarande är sommar och att julförberedelserna bör vänta än ett tag till.
Jag vill dock vara ute i god tid med min planering. Tittar jag på almanackan hugger det till. 10 juli, på fredag har halva den här månaden avverkats. Endast fyra och en halv månad kvar sen är det dags att hugga den där granen. Beroende på om vi ska ha någon eller ej.

Trots allt är det sommar. Jag har sommarfina fötter. Mjuka, lena och släta hälar, perfekt ansade tånaglar och därtill fettinsmörjning av fotsulor såväl som skinnet på ovansidan. Ängshults fotterapi klarar även de mest hårdhudade gångexemplaren. Nu kan jag traska på med lätta fjät.

Som vanligt for jag hemifrån i god tid för att inte missa den bokade tiden hos fotvården.  Så pass god att jag fick köra bort till Glansgruvan, slå av bilmotorn och telefonera bort en stund med min mamma. Som även hon anser att vara ute i god tid är att föregå med gott exempel.
Vi avslutade vårt samtal men ännu fanns tid kvar. Jag öppnade bildörren och satt i mina egna funderingar omkring temat Vara ute i god tid. Kom då att tänka på den gång för väldigt många år sedan då maken och jag varit på en utlandsresa.
I god tid packade vi våra väskor inför hemfärden, lämnade hotellnyckeln och intog en sista  måltid i det främmande landet. Begav oss därefter till flygplatsen för att bli informerade om att vårt plan var mycket försenat. Men som kompensation blev samtliga resenärer bjudna på mat, helt utan extra kostnad. Jodå, så kunde det gå till på den tiden.
Redan mätta inmundigade vi gratismaten bara för sakens skull. Bäst att passa på när det inget kostar.
Dubbelmätta och dästa knatade vi ånyo till flygplatsen där nu äntligen planet stod och väntade. Men säg den glädje som varar allt för lång tid. Nu visade det sig att självaste piloten intagit så pass stor mängd av alkoholhaltiga drycker att två ur kabinpersonalen kom släpande på honom mellan sig. Lade försiktigt ner honom på en bänk mitt bland den publika reseskaran, rättade till pilotmössan som halkat på sned och bad sedan oss alla om ursäkt att detta förorsakat ytterligare väntetid. En ny pilot skulle skaffas fram och det kunde tyvärr dröja ett tag. Jodå, så kunde det gå till på den tiden.

Slutligen landade vi välbehållna på Arlanda flygplats och satte oss därefter i den buss som skulle föra oss hem till Värmland. Med ett litet kaffestopp i en håla som hade ett kvällsöppet fik. Då hade mina dubbla måltider i fjärran land samt flygplansmåltiden börjat göra sig gällande. Gasfyllda tarmar gjorde det besvärligt för mig där jag stod tillsammans med maken samt resterande bussresenärer och köade för att göra rätt för sig i kassan.

"En liten smygare", tänkte jag. "Bara för att lätta på trycket". Och släppte därmed ifrån mig en långdragen och mycket jämrande gasström. Alla blickar föll på mig. Maken log och jag rodnade. Djupt och färggrant.

Detta hade aldrig hänt om planet varit i god tid jämte det att piloten hållit sig nykter.