Summa sidvisningar

tisdag 13 oktober 2015

Gamla kort och en soffa i plysch


Idag har jag spenderat all min tid tillsammans med en äldre dam. Eftersom hennes krafter är på upphällning hörde hon av sig förra veckan för att fråga om jag hade ett par starka händer och villigt sinnelag.
Hur skulle det vara möjligt att säga nej? Trots att det inte är min plikt och skyldighet att hjälpa orkeslösa damer skulle jag aldrig komma på tanken att vara ohjälpsam.

Vi drack rött te och åt ostsmörgåsar. Hon berättade om sitt liv. Visade gamla fotografier. På sina föräldrar, på sig själv som litet barn och på sin döda lillasyster.
Hon var den sista i ledet, berättade hon. Ogift och barnlös. Inga levande släktingar och när hon blev pensionär miste hon även sina vänner hon haft genom sitt arbete.

Hon längtade efter att äta kokosbullar. Hade hört talas om att det startat en koksbullefabrik i vår by.
Jag körde till kokosbullefabriken och köpte en kartong med nybakade och fluffiga bullar åt henne.
Hon tänkte äta en i taget. Men inte varje dag, då skulle de räcka länge.

Jag vet inte om damen är ofrivilligt ensam. Om hon valt att leva så. Kanske trivs hon bäst med att klia katten bakom öronen och slippa delta i något umgängesliv.  Inte anpassa sig efter någon, slippa känna krav på älskvärt uppförande. Bara få vara den hon är utan några synpunkter från andra.
Kanske sitter hon inte där i sin tragiska ensamhet vilket är lätt att tro för mig som har så många runt omkring mig.

Människor far illa genom ofrivillig ensamhet. Och många ensamma finns det. Omkring 40 procent av Sveriges befolkning känner sig ensamma. Några känner skam och skuld för sitt ensamma liv. Vi ska inte vara allena, det uppfattas som osocialt. Vårt samhälle bygger på att vi träffas, umgås och gör saker tillsammans.
Ändå är den växande ofrivilliga ensamheten ett samhällsproblem. Hetsen och tempot i vardagslivet ökar, familjeband försvagas och den materiella standarden kan många gånger vara viktigare än att vi tar hand om varandra.

Nu behövde den gamla damen hjälp. Jag försökte prata med henne om hemtjänst. Hon vägrade lyssna. Hon accepterade inte sin orkeslöshet. Ville dessutom inte släppa in okända människor i sitt hem och i sitt liv.
Vi tuggade ostmackor och sörplade i oss det röda heta teet. Tittade på åldrade fotografier och hon berättade minnen. Om resor hon gjort, till Venedig. Nu skulle hon aldrig våga sätta sig i ett flygplan. Hon tyckte det verkade farligt.
Jag nickade. Höll med. Det är farligt att flyga. Men det är även farligt att leva.

Jag köpte kokosbullar till mig och maken också. När jag kom hem frös jag, ända in i märgen. Duschade varmt och så länge att jag fick russinfingrar. I köket donar maken, han ska ordna med kvällsfika. Kaffe och kokosbullar. Jag tänker äta många, inte spara några till en annan dag.

Kanske sitter den ensamma damen i sin sin rosa plyschklädda soffa med katten spinnande tätt intill. Tittar på teve och äter en kokosbulle.
Jag vill besöka henne igen. Fråga om hon behöver mer hjälp med något. Men hon får höra av sig först.
Vill ju inte tränga mig på...