Summa sidvisningar

måndag 4 december 2017

von Past och den darrande mustaschen



Det är något speciellt med advent. Första ljuset hälsar det nya kyrkoåret välkommen och vad passar väl bättre än att gå på adventsgudstjänst. Trots en under natten uppkommen magsjuka för kyrkvaktmästarens räkning klarade präst, kantor, cellist, kyrkvärdar och den hastigt ditkallade vikarien för vaktmästaren som vanligtvis arbetar som församlingens pedagog, gudstjänsten med bravur. Visserligen uppstod en del förvirringar innan kyrkklockorna drog igång vilken påvisar kyrkvaktmästarens stora betydelse vid gudstjänster och högmässa. Ingen församling klarar sig utan vaktmästare!
Snart står vi också inför ett nytt kalenderår. Lika spännande varje gång. Ingen vet vad det nya året bär med sig på de ännu oskrivna bladen.

Detta års första advent gjorde vi tillsammans med våra grannar något så extraordinärt som att gå på stumfilm. Vilket för min del innebar både arbete och gratisnöje.
Stumfilmspianisten hade en mustasch jag sällan skådat. Men med det klingande efternamnet von Past borde jag inte blivit överraskad. Efternamnet och mustaschen gick i symbios med varandra.
Jag dristade mig till att fråga om den prydda överläppens behåring var äkta eller enkom ditklistrad som en extra finess dagen till ära. Den var äkta, sa pianisten och vred upp spetsarna ett varv. Tagit tre år att odla, tillade han stolt.
Bra att veta, kontrade jag och pillade på min egen mustasch som borde vaxas bort innan jul. 

Varför visas det inte oftare stumfilm? undrar jag efter gårdagens föreställning. Under en timma och fyrtiofem minuter satt vi, en ynka skara på tolv personer i biosalongen, som trollbundna. Pianisten spelade så mustaschen fladdrade, ökade och saktade ner på tempot utefter stämningen i de olika scenerna.
Vi försökte efter bästa förmåga att inte prassla allt för högt med pappret till det medhavda biogodiset. Minsta ljud kunde ha sabotera allt.
Men var befann sig publiken? Möjligtvis slösade de bort sina pengar på julmarknaden som gick av stapeln samtidigt. De visste inte vad de gick miste om. Vi andra tolv fick dock uppleva filmkonst när den är som bäst!