måndag 5 februari 2018

Frostiga näshår och en barnslig pensionär


Om jag dristat mig till att gå ut under morgontimmarna hade risken varit överhängande att näshåren klibbat ihop. Eftersom jag inte hade ärende åt något håll stannade jag inomhus och njöt av stugvärmen i väntan på solens ankomst.

Vinterlandskapet är bedårande vackert. Snön glittrar och februariluften känns klar. Februari är min absoluta favoritmånad. Förmaken till våren. Och till min födelsedag som äger rum den tredje dagen in i mars. I år kommer det att bli en speciell födelsedag. Det är då som jag ämnar bli pensionär på riktigt. Inte som nu, frilansande pensionär. Rabatter på allt vilket är ett förnämligt system som jag tänker nyttja till fullo. Men bäst av allt kommer bli den egna tiden som jag under största delen av förra året trånat efter. Dock kommer jag om allt vill sig väl fortsätta skriva en och annan artikel. Så ångan hålls uppe och hjärnan i trim.

Maken hävdar att jag bör ställa till med en stor fest för att fira inträdet in i pensionärslivet. Om jag förärats med en guldklocka som tack för lång och trogen tjänst hade det möjligtvis varit på sin plats. Som egenföretagare får jag väl köpa uret själv men vad ska en pensionär med en klocka till. I guld dessutom. Det har jag alltid funderat över. En pensionär ska låta tiden löpa fritt utan för den skull behöva snegla på urtavlans visare.

Nu har jag så smått börjat bläddra i min kalender. Grunna på vilka trevligheter jag ska skriva in på de tomma raderna. Om jag ska gå med i PRO eller ej. Börja knyppla, knåpa med filet och pinnspets eller
dra upp egna pelargonior.

Plötsligt slår mig tanken. Att jag börjar bli gammal. Kanske bara har tjugo år kvar att leva. Räknar i alla fall inte med att leva trettio år till. När våra barnbarn står mitt i livet försvinner jag. Måste erkänna, det känns aningen skakigt.

"Du är bara barnet", säger de vilka är äldre än vad jag är.
 När blir en människa egentligen riktigt vuxen? Inte direkt vid pensioneringen i alla fall. Jag är synnerligen barnsligt lagd. Tänker fortsätta så vara fram till den dag då någon riktigt gammal människa påtalar att nu Carina, nu har du kommit in i vuxenlivet på riktigt. Då får jag bemöda mig  att sätta upp en mer vuxen attityd. Om det är möjligt.