Jag är omtumlad och skakad efter dagens förmiddagstimmar. Vi satt på ett café, läppjade hett kaffe och te. Sa till varandra att nu är det brittsommar vilket känns skönt. Vilsamt och avslappnat.
En ung kvinna på andra sidan bordet. Röda läppar som ständigt formades till ett leende.
"Hur kan du vara så glad"? frågade jag. Hon svarade att det är inte svårt att vara glad eftersom livet är dyrbart. Varför slösa bort livet genom att vara missmodigt? Vi måste vara förstående men viktigast av allt vara förlåtande. Oavsett vad som hänt och vad som kommer att ske. Sa den unga kvinnan med de rödmålade läpparna.
Inom henne rasar en kamp. Cancertrådar som grävt sig djupt ner i hennes kropp, likt rötter som gräver sig ner i sandbanken för att hålla stammen upprätt.
Vi håller andan. Hoppas och ber. Jag tycker livet far orättvist fram. Unga människor ska inte få cancer. De ska leva och blomstra. Ge kärlek och liv. Ta emot kärlek och frossa i det liv de fått som gåva.
"Men det gör jag ju", sa kvinnan. "Jag lever och tar vara på varje stund tillsammans med de jag älskar. Vad annat kan jag begära av livet"?
Jag nickade och frågade mig tyst om det verkligen är så enkelt.
"Jag tror på livet och på mig själv, det är bäst så", fortsatte hon.
Jag kände mig mycket yngre, mer oerfaren än hon trots att det skiljer trettiofem år mellan oss. Det är ju jag som ska stå för visheten gentemot den som är mycket ung. I det här fallet hade den unga kvinnan med de röda läpparna mer livserfarenhet än jag. En erfarenhet jag vill vara utan men som väcker tankar om mitt eget liv. Och så det där hon sa om att kunna förlåta. Det svåraste av allt. Att förlåta med hjärtat och inte enbart genom tomma ord.
Hon ville berätta för mig om det hon gått igenom. Inte för att få medömkan utan för att ge av sin styrka till andra. Vi kramades farväl. De röda läpparna skildes åt i ett nytt leende.
"Lev väl och njut av livet"!
Cancer är ett fult ord. Mycket fult!
