torsdag 29 juni 2017

Ett gigantiskt besök och ett ostyrigt lågtryck


Ett dovt surrande som hastigt närmar sig. Och så flyger den in genom dörrposten till min skrivarstuga. Landar tungt bredvid mig, klamrar sig fast vid kanten av mitt skrivbord. Under tystnad studerar vi varandra några minuter. Försiktigt reser jag mig från skrivbordsstolen, öppnar min kameraryggsäck och plockar fram kameran. Sätter mig på huk under den imponerande bålgetingen, ställer in skärpan och knäpper några bilder.

Genom kameralinsen ser jag den mjuka behåringen strax bakom getingens huvud. Jag frestas att sträcka fram mitt pekfinger och smeka den över ryggen. Men jag avstår. Är osäker på om den skulle tillåta någon kroppskontakt, även om bålgetingar är fredliga typer vet jag av egen erfarenhet att ett stick av den grova gadden gör djävulskt ont.

Till skillnad mot vanliga ettriga getingar som gärna går till attack så fort det behagar dem är bålgetingar sävliga och nyfikna. När vi sitter ute ljumma sommarkvällar kommer en och annan flygande för att kolla läget. Brummande slår den sina lovar kring våra huvuden, studerar vad som finns på bordet, kikar in genom husets fönster och ger sig sedan iväg. Det hela är odramatiskt och framkallar inga som helst flyktkänslor hos mig.

Att en häst skulle avlida av sju bålgetingstick, en vuxen människa av tre samt ett litet barn av två är en myt. Om hästen eller personen i fråga inte råkar ut för någon allergisk chock vill säga.
På den tiden då vi var bosatta på vår gård ute på Vikbolandet delade vi trädgården med bålgetingar som inrättat sina bostäder i våra gamla ihåliga gråpäronträd.
Skulle vi någon gång ha glömt släcka ytterlampan då vi gick till sängs drogs bålgetingarna till lampans sken. Vi kunde höra de dova dunsarna då de slog mot ytterdörren när de sökte sig till ljuset.
På altangolvet under lampan placerade vi ofta våra ytterskor. Där stod de på bekvämt avstånd så det var bara att sticka in fötterna i skorna när dagen randades och vi skulle ge oss iväg någon stans.
En morgon körde maken ner sina ena fot i sin sko där en bålgeting funnit nattlig vila. Ett kraftfullt stick och maken som vanligtvis är vänligt sinnad och ytterst sällan tar till kraftord svor högt och hoppade runt på ett ben. Vi undersökte tån och jag är nästan säker på att jag fick badda den med något svalkande.
Nästa morgon upprepade sig proceduren men denna gång var det tån på den icke tidigare stuckna foten som fick sig en omgång. Maken svor på nytt högt och ljudligt och hans upplagrade dos av svordomar blev därmed förbrukade på endast två dagar.
Själv stack jag in handen i min sko för att försäkra mig om att ingen bålgeting gömt sig under plösen.
Sticket var outhärdligt. Det brände och sved, fingret dunkade och pulserade allt medan det sakta svullnade upp.

Bålgetingen på mitt skrivbord började darra med vingarna. Fläktade dem fram och åter. Brummandet satte fart. Till en början lite tyst och försiktigt, sedan ökade ljudet så som när ett flygplan står redo på startbanan. Getingen lyfte sin tunga kropp rakt upp, svävade ett par varv kring mig innan den satte av åt samma håll som den kom. Jag hörde ljudet försvinna och blanda sig med bastonerna bortifrån Bråvallafestivalen.

Snart kommer regnet. SMHI varnar för skyfall och översvämningar i vårt område. Men erkänner att lågtrycket över Östersjön är meteorologiskt svårt ty det gör som det vill. Precis som en bålgeting. Dessa gigantiska flygfän går inte heller att tygla.