Summa sidvisningar

onsdag 12 oktober 2016

Livets karusell och bleka fotografier utan minnen


När en person har förmågan att sätta rotation på livet blir det till att rycka in med en hjälpande hand. Så tedde sig gårdagen, inplanerade planer fick flyttas runt och plötsligt stod jag med stortvillingarnas lillebror vid handen. Han fick helt enkelt följa med mig ut på jobb men som en säkerhetsåtgärd tillkallade jag min mamma som följde gossens framfart medan jag intervjuade och fotade mina objekt.

En liten hund låg under ett av skrivborden och den fick dela smörgås med mitt krypande barnbarn. Båda kände sig nöjda med arrangemanget och vid hemkomsten däckade gossebarnet av utmattning i vår säng. Under en timmas tid hann jag pusta ut samt koka potatis innan barnet vaknade av att hungern rev i hans buk.

Det kändes nästan som förr i tiden, när våra barn var små och följde med ut i arbetslivet. Småtvillingarnas och deras storasysters mamma är född under sommaren. Otaliga är de timmar då hon satt fastspänd i en sele frampå mitt bröst medan jag körde traktor. När hon vaknade och hungerskrek halade jag fram ett bröst och hon åt i utan att jag för den skull behövde dra av på farten, somnade sedan om innan det blev dags för blöjbyte i en dikesren.
När sonen var bebis stuvade jag ner honom i barnvagnsinsatsen, lyfte upp honom och hans storasyster i hytten till grusbilen och körde iväg för att lasta och lossa grus.
Yngsta dottern tillbringade mycket av sin tid i ladugårdsbarnvagnen. Den som inte gick att använda bland allmänheten. Skulle vi ut bland folk fick finvagnen tas fram för att inte vi skulle dra uppmärksamheten till oss på grund av en ladugårdsstinkande barnvagn.

Det känns nästan som om det var enklare förr, vad jag minns bekymrade vi oss sällan över att vi inte hade någon barnvakt. Om det behövdes fanns farmor och farfar på nära nog en armlängds avstånd. Speciellt under hösten då det var svårt att ha med barnen under höstbruket. Inte heller minns jag att vi var trötta, slut och förbi under småbarnstiden. Men naturligtvis var vi det. Precis lika trötta som jag stundom ser hur trötta våra barnbarns föräldrar är.

Jag funderar ofta över om våra barnbarn kommer att som vuxna minnas den tid de spenderat med oss under sina barnaår. Om de med glädje kommer att se tillbaka på den tiden. Det är i alla fall det jag hoppas på. Att farfar/morfar och jag är med och bidrar med goda minnen av den äldre generationen.

Det är vad jag själv har. Goda minnen från min mormor och min farfar. Två personer som funnits med och betytt väldigt mycket för mig. Min morfar dog två år innan jag föddes och min farmor när jag var fem år. Av farmor finns endast några svaga minnesfragment. En stor och mycket snäll kvinna med ett varmt och gott hjärta.

Min önskan är att maken och jag får vara med under så pass lång tid att barnbarnen kommer att ha minnen av oss. Inte endast bli några bleka fotografier som saknar någon större innebörd.