Summa sidvisningar

tisdag 18 mars 2014

En i mängden och ett bortglömt ansikte



På vissa ser vi det tydligt, andra bär det dolt för omvärlden. Men vi delar det ändå med många, någon form av handikapp eller funktionsnedsättning. Jag tror inte att någon av oss är helt förskonade, men det handikapp som är synligt för omgivningen är mer lättförklarligt, dock ej till fullo accepterat eftersom människor med en funktionsnedsättning många gånger har det krångligt och besvärligt i ett samhälle anpassat för icke funktionshindrade.

Hur enkelt är det för en person som är rullstolsburen att ta sig upp på ett tåg, buss eller flygplan? En synskadad att undvika springa in i hinder som vi seende passerar utan att ens tänka på det? Eller en hörselskadad som försöker njuta av god mat och trevligt umgänge på en restaurang där det spelas bakgrundsmusik som blandas med sorlet från andra människor? Det är vardagsdetaljer som är självklara för oss som både har ben som bär, ögon som ser och öron som hör.

Barn med olika bokstavskombinationer där vuxna och kamrater tycker dessa barn är bråkiga, stökiga och besvärliga i största allmänhet. Andra handikapp kan vara av psykisk art där livet varje dag måste besegras.

För en tid sedan blev jag inbjuden av en kvinna att göra ett reportage till tidningen om en föreläsning som skulle hållas. När jag klev in i lokalen hälsade kvinnan artigt på mig, och jag sällade mig till den ganska stora samling människor som förväntade sig en spännande föreläsning. Jag var en i mängden och kvinnan som bjudit in mig hade tappat bort mitt ansikte trots att vi mötts många gånger tidigare.

Efter en stund kom hon på vem jag var, ledtråden var min kamera och anteckningsblock. Endast dessa två detaljer kunde koppla ihop mig med mitt namn och varför jag var där. Att utföra ett jobb hon bett mig om.

Prosopagnosi kommer från grekiskan och prosopon betyder ansikte och agnosia okunnighet. Slår man samman det och omvandlar ordet blir det ansiktsblindhet, en mycket ovanlig diagnos där bäraren av detta handikapp inte kan känna igen ett ansikte trots att han eller hon sett det otaliga gånger.

I området där det fusiforma ansiktsområdet sitter i vår hjärna är skadat och modulen vi har att lagra in igenkänningsdatat från ett ansikte fungerar inte.
Vissa fall är så svåra att en person med det här handikappet inte ens känner igen sin egen spegelbild.

Det händer ibland att jag träffar någon som glatt hälsar på mig men jag kan inte koppla ihop ansiktet med personen. Det fenomenet har vi nog råkat på alla och en var, det är högst irriterade men fullkomligt normalt. Hur skulle vi kunna komma ihåg alla människor vi träffat, speciellt om det skett helt hastigt eller för en kort stund.

Så när någon inte hälsar vid ett möte på stadens gator betyder det inte att den personen är högfärdig eller snorkig, han eller hon kanske är en av de 2 - 2,5 % som lider av prosopagnosi.

Ett av de många handikapp som inte syns utanpå!