Summa sidvisningar

lördag 31 augusti 2013

Väggen



För flera år sedan träffade jag på en bekant som jag inte sett på länge. Efter de vanliga hälsningsfraserna som innefattade vädret och våra respektive familjers väl och ve kom vi till vår egen hälsa.
Jodå, min bekant mådde bra efter en lång tids sjukskrivning. Han hade sprungit rakt in i väggen på sitt arbete.
Jag förfasade mig, rakt in i väggen, vilken smäll det måste ha varit som krävde sjukskrivning! Hur hade han burit sig åt egentligen? Kan man verkligen rusa i full fart rakt in i en vägg utan att se att den finns där?!
Jo det kunde man, väggen syns inte, den bara finns där, helt plötsligt utan att man märker det själv.

Då, för flera år sedan, visste jag inte vad det begreppet betydde, jag hade aldrig hör talas om det. Springa in i väggen. Kände mig dum och fånig som inte förstod vad min vän menade.
Så plötsligt fanns den omtalade väggen framför mig själv. Sakta men säkert hade den byggts upp från en osynlig grund, rak och mäktig stod den där. Min familj hade förtvivlat försökt att riva ner väggen men jag och mina osynliga murare fortsatte vår byggnation tills den var helt klar. Väggen tog över och bestämde över mitt liv.

När kollisionen var ett faktum tog det många månader innan jag kunde ta bort bandaget. Läkare skrev recept som jag kastade bort, psykologer talade vänligt och ljusterapin lät sitt vita sken lysa upp det kala rummet där jag placerat min trötta lekamen.
Jag hittade platser där det gick att sova, badrumsgolvet, trägolvet på altanen, köksgolvet och stående rakt upp och ner. Min man köpte en hängmatta till mig som han spände mellan flaggstången och äppelträdet. Det blev min fristad medan han och barnen stod omkring mig med sorgsna ögon. Själv boande jag in mig under filten och lät omvärlden leva sitt eget liv. Ur min mun hoppade arga ord, som spiralfjädrar studsade de mot dem som jag älskade mest. Rev sönder deras hud och orsakade variga sår.

Det är många år sedan det här hände, jag är frisk och stark. Men någon gång ibland ser vår son på mig med allvar i blicken. Ger mig en stark ordlös kram och hans kärlek överförs till mig.
Vår dotter som är lyhörd för förändringar i min röst berätta hur mycket hon älskar mig och vad jag betyder för dem alla.
Då vet jag att det är dags att stanna upp, ta ett djupt andetag och låta energin flöda in i mig som ett porlande vatten. Rädslan finns kvar djupt inom oss alla, som en ständig följeslagare. Den går nog aldrig att fösa undan, rädslan.

Det finns platser jag aldrig besöker, platser som ger stickningar runt halsen, hjärtat pumpar hårt och det är svårt att andas. Kroppen minns och ger mig sitt skydd, hjärnan har lagrat minnen och varnar för faran.
Energislukare har jag lärt mig att undvika och jag har tränat upp mig under åren att ha rätt tidsuppfattning.

Men varför är det så svårt att säga nej? Varför är jag så rädd att såra eller ännu värre, komma i onåd.
Det är en livslång träning att uttala ett enda litet ord som har tre bokstäver. Jag tror att det gäller många av oss, osäkerheten hur mottagaren av ordet kommer att reagera gör att ordet fastnar runt stämbanden och blir kvar där.

Vi har lärt oss att prata om sjukdomstiden med varandra. Vi har en gräns som vi kallar före och efter. Det är viktigt att våga beröra den svåra tiden. Höra varandra berätta om den upplevelsen, hur den påverkade var och en av oss. Det hjälper oss på traven att se in i varandra och glädjas åt nuet.