Summa sidvisningar

söndag 31 maj 2015

Faster Elsa och ättestupan


Som barn var jag ofta med mina föräldrar till Filipstad för att hälsa på faster Elsa. Hon bodde i en liten enrummare och satt för det mesta i sitt kök och rökte John Silver utan filter. När hon inte förlustade sig i stadens bingohall vill säga. Hon var en hängiven bingospelare och i hennes hem var mycket inrett med bingovinster. Då och då stack hon till mig en tia och något krafs som hon lagt under sig med hjälp av bingobrickorna och jag tog tacksamt och artigt mot samtliga gåvor.

Hon kunde vara en aning gnällig, faster Elsa. Speciellt över livets orättvisor där hon själv ansåg sig stå i centrum. När det var som värst bedrövligt uppmanade hon oss att ställa henne framför ättestupan och göra slut på all bedrövelse en gång för alla. Speciellt riktade hon sig till mig eftersom hon trodde att jag var den som kunde vara henne mest behjälplig med sin önskan. Det hjälpte föga att förklara att ättestupan var avskaffad sedan sent 1700-tal även om det kanske hände att en och annan knuffades över stupet även i början av 1800-talet. Fast jag har svårt att tro det. Förbjudet var det i vilket fall som helst att ge den som var trött på livet en knuff i ryggen mot dödsriket, påtalade vi för faster Elsa som fortsatte att gnälla.
Nu blev det ingen ättestupa för faster Elsas del utan hon dog en helt naturlig och normal död på Älvkullens ålderdomshem.

Men att ättestupan förekommit i Norden och ute i Europa samt även här i Östergötland har vi idag fått ett par timmars guidning i. I arla morgonstund plockade vi upp min mor på Mors dag och begav oss ut i storskogen för att höra hemskheter om häxprocess, vattenprov, ättestupa och bränning av levande kvinnor på bål.
Det fanns inte möjligheter i världen att få upp mamma på toppen av ättestupan. Hon stod nedanför berget och höll hårt i sina vandringsstavar. Jag frågade henne inte varför och hon yppade heller inget.
Vi andra klängde oss upp och tittade hänförda ner ner över kanten.
Ropen hade skallat mellan gran och fur, berättade guiden. Ropen om oskuld och ropen om nåd. Men en gång dömd alltid dömd och ner knuffades kloka, vackra, läkekunniga och starka kvinnor som männen hade en nagel i ögat till. Till skaran hörde även mödrar vars barn hade angett dem som häxor.

När jag stod där och kikade ner där en gång kvinnor puttats ner, där bålen brunnit och elden slukat kvinnorna tänkte jag att vad är det egentligen för skillnad på då och nu.
Det finns barn som förskjuter sina mödrar. Män som dödar kvinnor efter det att de utsatt henne för grovt våld. Män som anser kvinnan som ett lågt stående väsen, som varken ska synas eller höras. Länder där kvinnor som framför motordrivna fordon blir straffade med döden. Kvinnor som inte får gå barhuvade eller gå in i mäns heliga platser för att be. Kvinnor som inte får åka på sammankomster om det finns andra män i närheten. Manliga präster som anser att kvinnor inte ska vigas till präster.
Allt detta är en form av fiktiv ättestupa. Mammor som knuffas ner i avgrunden av sina barn på grund av  meningsskiljaktigheter, män som knuffar sina eller helt främmande kvinnor mot en säker död. Egentligen har det inte hänt så värst mycket på femhundra år.

Mors dag.
Ett amerikanska påfund sedan 1905 som firades för första gången 1919 i vårt land. Affärsmännen och blomsterhandlarna gnuggar sina händer. Och de kvinnor som inte har några barn eller de barn som inte har någon Mor att fira blir utan tårta.
Med eller utan mödrar, en dagsutflykt med smörgås och kaffe i historiskt spännande skogar är inte helt fel. Även om platsen än idag ruvar på så hemska minnen att skogsarbetare inte gärna ger sig ut att avverka några granar och tallar där. Och en slutavverkning är inte att tala om. Därför är orörd skog en mycket vacker skog att ströva i. Dessutom smakar inget så gott som en skogsfika.