En stirrande skönhet och en utmattad fotograf

 Det kom ett brev. Avsändare Transportstyrelsen. Dags att förnya körkortet så jag kan få fortsätta att köra tunga fordon. 

Blev för ett tag sedan stoppad av polisen i en kontroll där körkortet skulle uppvisas. Den unga poliskvinnan tittade häpet på mitt körkort och sen på mig. ”Jäklar, du har ju allt som går att få”, utbrast hon. Hon blev nog mest imponerad av att en tant kunde ha ett slikt körkort för tanter är tanter och ungdomar har svårt att tro att tanter också varit unga en gång i tiden. Och som kört lastbil med släp, buss och brandbil. 

Nå, dags att boka tid hos doktor Samuel som konstaterade att jag inte har synfel, diabetes, lider av yrsel eller andra krämpor som inte lämpar sig när tunga fordon ska framföras på allmänna vägar. 

Fem minuter senare och ettusen kronor fattigare laddade jag för nästa moment. Fotograferingen. 

”Ta av dig glasögonen”, uppmanade fotografen. 

”Aldrig i livet”, svarade jag. 

Fotografen vann ordkampen och jag la glasögonen på en liten pall inne i fotograferingsbåset.

”Sluta glo och stirra så dant”! 

”Jag glor inte eller stirrar. Men jag ser inget utan glasögonen”.

Något jag undvikit att berätta för doktor Samuel.

Fotografen surade och det klickade i kameran. Jag tog på mig glasögonen och tittade på mig själv på bildskärmen.

”Du är inte riktigt klok, tycker du jag ska se ut så där på mitt nya körkort”?

Fotografen suckade. Glasögonen låg på pallen och jag glodde och stirrade åt kamerans håll. 

Fem eller om det rent utav var sju tagningar senare log fotografen brett och sa att han tyckte jag var ursnygg. Han verkade utmattad och klen i nerverna. 

”Du ljuger för du vill bara bli av med mig”, hävdade jag samtidigt som jag tog beslutet att nu fick det vara nog.

Av fotografen fick jag dubbelhäftande tejp, satte fotot på plats och skrev namnteckningen inom ramen på det av Transportstyrelsens medskickade blankett för körkort och sen slängde jag ner kuvertet med dess innehåll  i den gula postlådan i hörnet av Drottninggatan och Repslagaregatan. 

Igår kom mitt nya körkort. Fick lösa ut det i förbutiken i vårt Ica. När jag kom ut i bilen öppnade jag kuvertet och i samma stund jag såg mitt nya körkort förbannade jag fotografen. Och Transportstyrelsen som godkänt fotot som föreställer en mycket gammal tant som tycks lida av halvsides ansiktsförlamning och vars ena öga är mycket mindre än det andra. Det enda jag är nöjd med är frisyren. Och att jag kan fortsätta köra lastbil och buss om det skulle behövas. Och att jag faktiskt är en åldrad skönhet med allt vad det innebär. 

Maken har ännu inte blivit informerad om att jag nu har ett nytt och mycket anskrämligt körkort i min ägo. 

Jag väntar nog ett tag till innan jag berättar. Om jag någonsin kommer att göra det …

 

Rädseltårar och vårsång från andra raden

  ”Nu tar vi det lugnt”, sa vi och torkade varandras rädseltårar. 

”Ja nu ber vi och hoppas”, sa vår dotter prästen. 

Vi höll hårt om varandra och gav ett löfte om att allt ska vara som vanligt. Till dess vi vet.

Så mycket vi har att glädjas över och värna om.  Varandra som familj, våra vänner och o-vänner. De människor som vi inte har så mycket gemensamt med men som finns där likt de byggstenar som behövs för att vi ska fungera både i praktiken och i sociala sammanhang. 

Ändå, vi sållar och väljer ut det som passar från det mänskliga kartoteket. Ratar och förkastar. Slutar att älska och bry sig om. Kaka söker maka och lika barn leka bäst. Alla andra får inte vara med. 

Trots att vi egentligen behöver varandra, nu och alltid. 

Igår var maken och jag tillsammans med dottern och en av småtvillingarnas till Geerhallen och lyssnade på Norrköpings musikklasser årskurs 4-9 som bjöd på vårkonserten Det finns en värld. Ett av våra barnbarn går i 6:e klass och stod i mitten på andra raden och sjöng. Hjärtan som flödar över hos mormor och morfar. 

På fredag eftermiddag är vi i egenskap av farmor och farfar bjudna till Skärblacka fritidsgård. Vi ska äta bullar, korv och klura ut musikquiz.

Det finns så mycket att glädjas över. Vårkonsert och musiquiz. Utslagna syrener och liljekonvaljer på köksbordet. Snart är det sommarlov, utflykter och myggbett som kliar. Glass och jordgubbar i landet. 

 Nu tar vi det lugnt. Tillåter oss rädseltårar som kan bli glädjetårar. Vi håller hårt om varandra och låter allt vara som vanligt. Till dess vi vet. 

Snor på monarkens emblem och en fullvuxen sessa

 Maj månad 1993 bjöd, precis så som idag, på strålande väder. Jag hade av redaktionen blivit ivägskickad till Kolmårdens djurpark för att göra ett reportage om Oceanum. En ny påskostad turistattraktion som möjliggör att få se delfinerna från olika vinklar.

Hans majestät konungen med gemål och barn skulle inviga det hela och efter bandklippningen skulle samtliga församlande bli bjudna på en liten buffé. Ett tryckeri hade tillverkat lite finare servetter med det kungliga emblemet tryckt i guld i ena hörnet.

Kungafamiljen som skulle anlända i en luftburen farkost dröjde. Vi rapportörer kring dagens stora begivenhet vankade av och an medan vi spejade mot skyn i hopp om att få se den kungliga helikoptern.

Efter vad som verkade vara en evighet kom så äntligen huvudpersonerna och ceremonin kunde börja.

Inne i Oceanum var det pyntat med tropiska växter och höga palmer, allt för att skapa ett autentiskt intryck av att befinna sig i delfiners naturliga närmiljö. Det enda som stack ut var de kraftiga rep som var uppspända så ingen skulle komma för nära kungligheterna. Lite här och var stod säkerhetsvakter och höll koll på läget.

Kamerorna knäppte och blixtrade. De professionella hade stora kameror, jag en ganska liten och oansenlig. Därmed blev jag nödgad att ta mig nära objekten för att få så bra bilder som möjligt. Jag tog klivet över ett av repen men det tog omedelbart stopp. En stark hand hade mig i ett järngrepp och säkerhetsvaktens ögon var kolsvarta. Han väste att jag skulle hålla mig bakom repet. Jag blev rädd, vacklade till och greppade en av de gigantiska palmerna. Som inte höll för tyngden utan föll med kruka och allt. Dominoeffekt var imponerande. Palm efter palm föll och rullade med dova dunsar nerför sluttningen med rygglösa sittbänkar. 

”Nu har du ställt till det”, morrade den kungliga säkerhetsvakten medan en av de med stor kamera  fångade upp mig i sin trygga famn.

Jag snörvlade och grät. Han med stora kameran gav mig sin servett med kungligt monogram och tröstade.

”Alla har vi varit barn i början och rädda för de som är större. Det går över med tiden ska du se”. 

Vi åt kunglig buffé på papptallrikar när kungen klippt av banden med sax. Bilderna blev av usel kvalitet och redaktionschefen suckade.

För något år sedan fotade jag det äldsta kungabarnet som vuxit till sig betydligt sedan 1993. Min kamera är både större och av bättre kvalitet sedan dess. Vi stod på ett tak i Norrköpings yttre hamn. Ingen ryckte mig hårt i armen och jag kunde med låg röst säga, ”Psst Victoria, kan du kolla häråt är du snäll”. 

Prinsessan vände ansiktet mot mig, log och lät mig ta så många bilder jag behövde för att bli nöjd.