Känslomässiga stormar och intelligenta konstruktörer

 Det börjar bli dags att jula ut. Julen, en helg som inte enbart fylls av harmoni och fröjd. Höga förväntningar kan omvandlas till känslomässiga stormar. Gemenskap kan bli utanförskap, stora problem blir större och när julen är slut återstår utmattning.

Vi har firat en lugn och skön jul tillsammans med de som står oss nära. Ingen hets, inget jäkt, framför allt ingen alkohol och samtliga blev nöjda med det som döljes under julklappspapper. 

Och snart har ytterligare ett år förflutit. Ett år som gjort oss klokare och mer vidsynta tack vare allt vi fått uppleva. För egen del har det gångna året varit det bästa på många år. Två som står oss mycket nära har i början av detta år funnit den trygghet de så länge saknat. Vilket har stillat vår oro och gett oss alla en framtidstro. Vi känner stor tacksamhet och glädje efter år av vemod och kamp.

Idag har jag hjälpt vår dotter att kasta ut en kraftigt barrande julgran. Men först skulle dammsugarpåsen bytas. Något som borde vara en enkel manöver för två kloka personer. Dessutom har vi båda bytt åtskilliga dammsugarpåsar under årens lopp.

Men här sattes vår intelligens på hårda prov. Hur vi än försökte gick inte locket som döljer det innersta att få upp. Jag ringde maken. Han kunde inte på rak arm säga hur dammsugarens konstruktion var beskaffad men erbjöd sig att komma till undsättning. Vi avfärdade erbjudandet. Google kanske var bästa hjälpen i denna nödsituation. 

Googles instruktionsbok gällande denna dammsugarmodell, Electrolux ultraone vilken i dotterns hushåll är nyligen införskaffad, var på flertalet obegripliga språk. Av denna anledning följde vi därför den illustrerade beskrivningen. Även detta utan någon som helst framgång.

Det är vid sådana tillfällen jag kan känna mig direkt korkad. Helt enkelt riktigt dum i huvudet. Intelligensbefriad. Blåst. Tillståndet har många icke så smickrade uttryck. Och år 2021 har bevisat att jag inte blivit ett dugg smartare fast jag gärna vill tro det. 

Men - det finns en tröst mitt i det hela. Läste i dagspressen att raketforskare och hjärnkirurger är precis lika korkade som en helt vanlig åldrande kvinna som inte klarar av att byta dammsugarpåse. Enligt vetenskapliga studier så ett uns av sanning borde det ligga bakom den medicinska tidskriften BMJ.

Nu vet jag dock inte om det i testen ingick att raketforskare och hjärnkirurger skulle byta dammsugarpåsar. Möjligen fick de göra mer avancerade intelligenstester än så. 

Efter dagens vedermöda är jag dock säker att inte ens denna yrkesgrupp som vi medelmåttor anser vara utrustade med hög intelligens skulle ha klarat av dotterns dammsugare. 

Det som nu glädjer mig mest av allt är att vi till slut fick upp det fördömda locket och kunde byta den överfulla påsen till en ny och fräsch. Vilket bevisar att det går att bemästra komplicerade konstruktioner som skapats av intelligenta konstruktörer.

En ansad buske och en planerad flytt

 Mitt i julstöket befinner jag mig på livets sparlåga. En välbehövligt tillstånd som receptionist i en trädgårdsfirma. Trädgårdskunderna är precis som deras trädgårdar i vinterdvala. Telefonsamtalen ligger i tillfällig träda men av erfarenhet vet jag att strax efter nyår väcks trädgårdsägare ur dvalan och ringer för att boka vårbeskärningar av sina fruktträd.

Dock händer det att telefoner ringer innan nyårsklockorna har klämtat. Känner jag inte igen numret svara jag alltid ”Kullerstad trädgårdsservice”. För jag vet aldrig, kanske vill någon ställa sig först på beskärningslistan.

Som häromdagen. Okänt nummer och jag svarade i egenskap av receptionist.

En barnaröst i den andra luren och följande samtal utspelades:

-Hej, kan jag få leka med Douglas idag?

Dogge är vårt näst yngsta barnbarn vilken jag är farmor till. Han är sex år gammal och går i förskoleklass.

-Dogge är och hälsat på sin moster i stan. Vem är det jag pratar med?

- Du känner väl mig! Jag heter Benjamin. Vi har träffats förut. Jag går i Douglas klass.

- Nej, du kanske tror att jag är Dogges mamma men jag är hans farmor och vi har nog aldrig träffats.

- Jaha, men kan jag leka med honom i morgon?

När jag svarar som receptionist och samtalet är av mer privata angelägenheter brukar det bli förvirrande. Speciellt om uppringaren behöver komma i kontakt med trädgårdsfirmans ägare i helt andra ärenden än att få busken klippt eller häcken ansad. Uppringaren ber om ursäkt för felringning och då gäller det för mig att agera snabbt. Förklara vem jag är och varför jag svarar i vår sons ställe när de uppenbarligen ringt hans nummer.

Den här unge gossen hade inga som helst betänkligheter att han hamnat hos Douglas farmor.

-Nu är det inte jag som bestämmer om ni kan leka i morgon. Det gör Doggers mamma och pappa.

-Jaha, vad bestämmer du då?

-När Dogge är här får han äta hur mycket godis han vill, ska han sova över får han vara uppe hur länge som helst och han behöver inte duscha eller tvätta håret om han inte känner för det. 

- Vet du, jag har tänkt flytta hem till Douglas.

-Jasså, men då kommer din mamma och pappa att längta efter dig. Jättemycket.

Pojken ställde sig ytterst tveksam till mitt antagande. Kanske fanns det ändå ett uns av tveksamhet inför den kommande flytten.

-Jag behöver faktiskt få veta vad det finns för regler hemma hos Douglas.

Jag svarade att gällande regler är med största sannolikhet snarlika de regler han redan är van vid.

Samtalet flöt på. Vi diskuterade skolplikten och hur länge den sträcker sig. Att barn får gå i skolan i det som verkar vara en evighet och att det antagligen inte är slut på studierna när studentmössan är på plats. Finns det planer på att bli lokförare måste det bli något år extra pluggande innan det är dags att styra ut på rälsen.

Pojken tyckte att samtalet om skolan var ansträngande så han övergick till att framställa en begäran om ett bidrag så här i juletid.

-Du kanske har sett att Douglas har en sån där paketkalender och att ett paket öppnas varje dag?

-Jo jag är väl bekant med den kalendern. Det är faktiskt jag som broderat tavlan som paketen hänger på.

Kände en stolthet i att få berätta det. Påvisa vilken utomordentligt bra farmor jag är.

-Just det, och nu vill jag att du fixar en sådan kalender till mig. Hinner du inte i år så får det bli till nästa år. Nu lägger vi på och det är du som ska lägga på först.

Sa Benjamin som troligtvis har en lysande framtid som telefonförsäljare. Eller receptionist. 

Rimmad vardag och den vassaste kniven i lådan

 Vissa dagar i makens och min vardag är mer händelserika än andra. Och i den blandningen av händelser känner jag stundom djup och innerlig tacksamhet att inte vara fysiskt inblandad utan nöjer mig med figurera som åskådare. Även om en åskådare ibland kan få kliva ner från läktaren för att agera.

Nå, i dessa juletider ägnar sig vissa åt julklappsrim. Något jag aldrig funnits tillfredsställande. Varesig det gäller att knåpa ihop ett passande paketrim eller som mottagare av dessa fyndigheter. Antagligen lider jag brist på fantasi. 

Med detta sagt har jag sammanställt en av våra händelserika dagar. På rim. Må hända inspirerad av andras knåpande runt om i julstugornas gemytlighet. Jag levererar godtagbart rim blandat med ett och annat rim som nöden kräver.  Det som i professionella kretsar betraktas som nödrim.

 Detta är en hyllning till Carina, Mikaela och Catarina. De två förstnämnda ej att förväxlas med mig och vår dotter utan sköterskorna på vår vårdcentral som tillsammans med läkaren figurerar i mitt rimmande hemmabygge.

En gubbe från Blacka

på dörren till sjukstugan knacka

Bölden på ryggen är full utav var,

testa med omslag blev sköterskans svar

Frugan dränkte en tuss med Alsol 

tänkte att bölden får mer än den tål

Hon klädde in ryggen med plastomslag 

och sa, nu får vi vänta ett tag

Gubben var lugn, lät gumman få råda

av erfarenhet var det bäst för de båda

Men bölden höll tätt

det är inte lätt

ty bölder så ömma

är svåra att tömma

Sjukstugan fick åter besök

nu måste ni göra ett ordentligt försök

för gumman därhemma dricker Alsol

och vägrar behandlas med aktivt kol

Läkaren med stab är ganska så sluga

hitta i lådan en kniv som kan duga

att snitta en böld full av var,

när snittet var lagt fanns ej mycket kvar

Ur öppningen rann trögflytande pus

 kring gubben det hördes ett lättnandes sus

Läkaren utfärdade ett digitalt recept 

en procedur så lekande lätt 

Sände en hälsning till gumman därhemma

Det här är inte nån vanlig blemma 

så vårda nu gubben med omsorg och flit

så slipper han återbesök hit

Vi har ju ingen Kofferdam

endast en handske i skåpet vi fann

Den har jag ner i hålet måst peta

för att bölden riktigt reta

Gubben och gumman de bocka och buga

tackar för behandling som nu verkar duga

Fjärran från bölder de ska fira jul

dansa kring granen och ha riktigt kul

Ty Carina, Mikaela och Catarina 

har förlöst gubben från hans jobbiga pina

 

Dramatisk tågurspårning och upplyftande kritik

 Efter två hektiska veckor har lugnet lägrat sig. Att vara skådespelerska tär på krafterna. Premiärnerverna gjorde sig påminda inför första föreställningen. Inte minst för Josef som drabbades av sjukdom direkt efter premiären. Därmed blev kyrkvaktmästaren helt oförberedd inkastad i rollen som Marias make. 

Dock skötte han sig med bravur och en sådan inlevelse vilket föranledde Maria att frångå det skrivna manus en smula och krydda på replikerna efter tycke och smak. 

Så nu har jag som gravid skådespelerska klämt ut vår frälsare sju gånger och upplyst den minderåriga publiken vilka tillfälliga  krämpor en gravid kvinna måste utstå. Dock uteslöt jag de mest intima detaljerna och höll min inom ramarna halsbränna, svullna ben, åderbråck och konstant trötthet. 

Ett luciatåg har också hunnits med. Småtvillingarnas storasyster var Lucia och skred först i tåget med ljusbärarkransen på sitt huvud. Mormors hjärta svämmade över. Hela lussetåget höll sig på benen förutom en stjärngosse som trasslade in sig i särken och föll i framstupa läge vid uttåget. Men det var inget som störde nämnvärt.

Mer dramatiskt var det när vår dotter för länge sedan medverkade i skolans luciatåg. Anspänningen var så nervpåfrestande att de flesta av tärnorna svimmade av. Lucia ville inte vara sämre så hon damp i kyrkgolvet hon också. Med levande ljus och allt. En rejäl tågurspårning skedde som sent skulle glömmas. 

Själv har jag aldrig varit Lucia publikt. Under skoltiden ansåg min fröken att jag inte hade det rätta utseendet. Varken som Lucia eller tärna. På sin höjd kunde jag duga som tomte om jag klädde mig i tomtedräkt och satt tyst och stilla under frökens kateder. Osynlig bakom Lucia, hennes tärnor och stjärngossar. Tomtar syns inte förrän på julafton så din roll är inte helt tagen ur luften förklarade fröken när jag protesterade. Och fröken var vuxen så jag som barn litade på hennes goda omdöme. 

Nu har jag dock fått en välbehövlig revansch och har fått synas på scenen i ett mycket publikuppskattat julspel. Den enda av recensenterna som inte gav tummen upp helt och hållet över min insats var ett av barnbarnen. Hon menade att mormor var pinsam och att jag log alldeles för stort och överdrivet. Dåliga recensioner får en skådespelare lära sig leva med har jag hört från kollegor i branschen. Dålig kritik kan inte bli annat än ett välbehövligt lyft i rätt riktning. 

Havremoppar och en minnesrik tavla

  Vi har för många år sedan slutat att ge varandra julklappar, maken och jag. Jo kanske om det dyker upp ett gemensamt önskemål kan vi köpa en gemensamhetsjulklapp. Det kan även hända att jag kan komma på nån grej jag gärna vill ha och omvandlar den då till en julklapp åt honom. Brukar alltid bli uppskattat.

När min make var en liten pojke sålde hans pappa den gård hans far brukat och som genom generationsskifte övergått till min svärfar. Familjen flyttade till stan och min svärfars hjärta blev tungt. 

Han saknade sina hästar, jordbruket och allt vad det innebar. Under sina tillbakablickande stadspromenader stannade han till vid en bokhandel. Där hängde en tavla till försäljning. Han slantade upp och kom hem till familjen med den nyinköpta hästtavlan. En tröstetavla att vila ögonen på när saknaden efter de egna hästarna blev allt för påtaglig.

Min make är uppväxt med den där tavlan. När båda hans föräldrar gått ur tiden delades boet mellan honom och hans två syskon. Tavlan med hästarna hamnade hos hans lillebror i Frankrike. Stundom har maken pratat med mig om tavlan. Berättat upprinnelsen till köpet och av egna erfarenheter hur svårt det kan vara att sluta som bonde har han kunnat sätta sig in i sin pappas tillbakalängtan. 

För ett par år sedan var vi till Frankrike och hälsade på lillebror och hans fru. Där på väggen hängde tavlan och min make satt och tittade på den. Mindes när hans pappa kom hem med tavlan och vad den betydd för ett gammalt lantbrukarhjärta.

Av någon anledning fotade jag av tavlan. Och för någon vecka sedan kom jag på vad maken mest av allt ville ha i julklapp men att han inte själv förstått den. 

Efter en hel del trixande och beskärningar skickade jag iväg bilden till ett företag som gör canvastavlor. Igår kom slutresultatet. Med viss bävan packade jag upp innehållet ur kartongen för jag kände mig osäker på kvaliteten. Tavlan blev perfekt! I min iver överlämnade jag gåvan ty väntan på julafton känns oövervinnerlig. 

Maken öppnade paketet. Blev tyst en liten stund sen välte en tår över kanten på det understa ögonlocket.

Nu hänger barndomens tavla  i vårt matrum. Han kan titta på den hur ofta han vill och minnas tiden då hans pappa plöjde jorden med sina hästar och tänka på sina egna år som bonde.

Alltså, jag är en fena på att hitta på riktigt bra julklappar! 

Ett ofullständigt bord och stinkande högar

 Chilla, Carina, chilla. Innan det ens har hunnit blivit 1:a advent är alla julklapparna införskaffade och inslagna i juliga papper. Ära vare tack och lov för internet! 

Bakat lussekatter och mjuka kakor. I veckan som kommer är det dags att pynta. Sen är allt klart. Inget fattas vad jag kan tycka.

Jomen visst, höll så när på att glömma Jansson som frestar. Det klassiska och obligatoriska tillbehöret på julbordet. En Janssons frestelse ska tillredas i god tid, fotas av, ut på sociala medier och in i frysen fram till julaftonen. Då fotas den igen och frestar alla följare på sociala medier som har fullt upp med sina egna frestelser.

Hur det nu ska gå med den älskade Jansson är ovisst. Det råder brist på ansjovis i butikshyllorna. Skarpsillsbeståndet inte är tillräckligt och konsumenterna river och sliter i de anjovisburkar som finns kvar ute i butik. 

Feta rubriker, Sverige rasar! I alla fall har pressen fått tag i en svensk, Mikael, som rasar över anjovisbristen och därmed representerar han hela den traditionsbundna befolkningen. 

Nu har det bunkrats ansjovis. ”Tyvärr är denna vara slut, vi gör allt som står i vår makt att varan åter finns i vårt lager”, lyder texten på vita lappar som är uppsatta vid den tragiskt tomma anjovishyllan bredvid sillburkarna.

Mer ansjovis åt folket, tänkte jag när jag girigt roffade åt mig två burkar ansjovis innanan krisen blev ett faktum. Så här innan jul är det bäst att vara snäll och givmild. Tänka lite extra på mina medmänniskor nu när det är ont om skarpsill och spara ett par burkar till efterföljande kunder. 

Nu när jag har två burkar i kylskåpet kan jag kosta på mig att tycka till. Att en utebliven Janssons frestelse på julbordet är ett smärre problem. I alla fall för den del av världens befolkningen som av någon anledningen inte har möjlighet att avnjuta varken Jansson eller andra rätter på de dignande julborden. De som svälter alla dagar oavsett om det är vardag eller högtid. Som rotar runt bland stinkande sophögar i hopp om att hitta något som stillar den värsta hungern. 

I alla fall, vi har ansjovis så vi klarar oss över julen. Om någon händelsevis blir utan kan jag tänka med att dela med mig. Ingen ska behöva vara utan Janssons frestelse på julafton. Men lök, potatis och grädde får var och en ordna med själva. 

Ett tillåtet klickljud och ett eldigt larm

 För exakt tio år sedan gjorde jag en tågresa tillsammans med småtvillingarnas storasyster. Som vid den tidpunkten ännu var ett ensambarn och inte någon storasyster. Hon var ett år gammal och min ryggsäck var laddad med allt som behövdes på en resa med ett litet barn. Bland det viktigaste var hemlagad barnmat och prinskorv. Resan var lång och restaurangvagnen lovade att medhavd mat till små barn med fördel kunde värmas i deras mikrovågsugn. Dock gällde det enkom industrilagad mat i burk som Livsmedelsverket godkänt och där locket gav ifrån sig ett litet klick när burken öppnades. Upplyste mig den stränga damen i uniform som basade över restaurangvagnen. 

Vi åt vår prinskorv och klev så småningom av vid slutdestinationen. Hon sittande i sin barnkärra och jag med en ryggsäck full av hemlagad barnbarn på ryggen. Då öppnades fönstret och en kvinna ropade att jag glömt barnets sprillans nya skor ombord på tåget. Hon var vänligheten själv och kastade ut skorna på perongen, jag tackade och svarade att det var då tursamt att jag inte glömt självaste barnbarnet. 

Häromdagen gjorde jag ännu en tågresa med ett barnbarn. Från Kimstad till Linköping. Denna gång var det stortvillingarna lillebror som var min färdkamrat. Full av iver och förväntan. Vi hann se Kilimanjaro, äta bakelser på konditori, köpa honom en svart bubblig jacka som han alltid önskat sig och en reflex på apoteket innan vi nyttjade returbiljetten. En liten pojke som höll farmor stadigt i handen under vår vandring och som lutade sitt trötta huvud mot farmors bröst medan tåget rusade fram genom mörkret.

Tiden rusar också framåt likt ett snabbgående tåg. Barnbarnen blir allt större och jämsides med dem möter jag ålderdomen med stora kliv. Småtvillingarnas storasyster ringer mig och frågar om jag kan köra henne till och från skoldiskot. Hon missar bussen men vet att mormor är ett telefonsamtal bort. Stanna och vänta, mormor eller morfar kommer utan fördröjning.

För övrigt ringde hon mig igår och undrade om jag visste var hennes mamma förvarade sitt vetemjöl. Hon skulle baka kakor medan mamman var på jobbet. Sorgesamtal där de sörjande inte ville bli avbrutna genom att prästens barn ringde och frågade efter mjöl. Mormor kunde nog ge besked.

Efter en timma ringde hon igen. Det blev inga kakor, däremot pannkakor. Ett ihärdigt tjutande ljud hördes i bakgrunden. Hon hade stekt pannkakor så till den milda grad att brandlarmet satte igång. När nöden är som störst kan en mormor stänga av ett brandlarm via telefonen. 

Det känns fint att vara en närvarande mormor och farmor. En extra trygghet som kan rycka ut när föräldrarna sitter fast på sina jobb. Att barnbarnen dessutom gillar att hänga med mig några timmar då och då ger extra krydda på tillvaron. Och än lär inte ta slut på det roliga på ett tag. Den minsta står på uppväxt och kommer en dag att vilja ha några timmars ensamtid med sin farmor. 

”Better Call granny”! 

Ett mäktigt erbjudande och en teatralisk diva

Jag har alltid vetat om det. Längst inne har jag burit det med mig. Min potential som skådespelerska råder det ingen tvekan om. Problemet är bara att den enda som riktigt känt till min begåvning är nog enkom jag själv eftersom det aldrig inkommit några erbjudanden. Vilket är synd för teatervärlden har gått miste om något stort.

Men plötsligt händer det. Jag fick ett erbjudande. Jag började genast öva teatergester. Maken förundrades och blev hänförd. Jag får nog huvudrollen. Absolut höll maken med. Konstigt vore det annars.

 Framför mig målade jag upp en bild. Ett tjockt manus i min hand. Maken undrar om jag har tid med lite fika. Tyst! Jag viftar med mitt manus. Ser han inte vilken upptagen kvinna jag är? Allt det här ska nötas in under en och en halv månads tid. Replikerna ska sitta så hårt att jag kan säga dem i sömnen. Maken får bli min tillfällige moatjé och säga de övriga replikerna. Som inte är många. Men det måste ju övas. Sufflösen kan slappna av.

Jag pratade med regissören. Påtalade vikten om att jag måste få manus i god tid så jag kunde få kolla igenom mina djupgående och starka repliker. Nja du har nog inga blev svaret. Inga repliker? Du menar att jag blivit erbjuden en plats som statist. Nej, nej du har en viktig roll. Som gravid kvinna.

Vad bra, tyckte maken. Gravid. Då behövs ingen speciell rekvisita för din del.

 En som i alla fall var nöjd, de gemensamma fikastunderna var räddade. 

I min roll som gravid kvinna har jag till sist tilldelats fem repliker. Varav den ena lyder ”Jag har ju aldrig varit med en man”. 

Rollen jag ska axla är Maria i Svenska kyrkans årliga julspel om  Jesusbarnet födelse och julens innebörd som ska spelas upp för skolbarnen. Jag ser det som ett avstamp för min kommande entré i teaterns värld. Gör jag min debut med värdighet och inte snubblar på mina fem repliker blir jag känd i hela Skärblacka, Vånga och Kimstad. Ska i möjligaste mån undvika att bli en diva. 

Ingers bästa tips och en blodig osthyvel

 Sitter i soffan och äter resterna från lördagens godispåse. Utanför stugan påminner mig prydnadsbuskarna om att allt snart är överståndet. Jag översköljs av vemod och stoppar den sista godisbiten från lördagsgodiset i munnen. Väntan på våren känns evighetslång tänker jag medan käkarna mal och det söta lägger sig som en hinna runt tänderna.

Borde egentligen borsta tänderna rena efter sockerintaget men jag har inte hål i tänderna sa tandläkaren förra veckan så sockret kanske inte gör någon större skada. 

Jag har bytt tandläkare. Det är den åttonde i raden som ska sköta om min tandhälsa mellan egenvården.

Det låter som om jag bytt tandläkare vart femte år men så är inte fallet. Antingen har min favorittandläkare gått i pension, börjat ägna sig åt musik eller så har jag flyttat från orten där kliniken varit belägen.

Den sista i raden sålde kliniken och ersattes av en som hotade med att skicka mig till Vrinnevisjukhusets specialavdelning för tänder om jag inte gapade stort och skötte mig så som förväntas av en patient. Jag gapade, led och avslutade vårt gemensamma förehavande direkt efter det jag lämnade tandläkarstolen.

Efter diverse rekommendationer om underbara tandläkare fastnade  jag för Louise på De Geerkliniken. Vilket visade sig vara ett lyckokast. Tack Inger Ramstedt för bästa tipset! Louise hade full förståelse över att jag legat sömnlös natten innan besöket. Precis som alla nya bekantskaper inom tandhälsan ställde hon frågan om jag varit med om något traumatiskt gällande tandläkarbesök. Och som vanligt svarade jag nekande. Jag är en harkrank och har så alltid varit gällande tandläkare.  Louise hade lika varliga händer som sinne och som en extra bonus berömde hon min tandstatus. Hon kommer utan tvekan att kunna sälla sig till skaran ”min bästa tandläkare”.

På hemväg grubblade jag över min panikartade skräck inför tandläkarbesök. Kan det bero när jag som elvaåring ständigt snorade och snörvlade till dess mina föräldrar tröttande och mamma tog mig till läkaren? Polyper. De ska omedelbart bort löd domen.

Detta hände sig då narkosbedövning enkom var ämnade åt behövande. Barn ansågs klara det mesta i vaket tillstånd som till exempel ett så banalt ingrepp som avlägsnande av polyper bakom nästan. Närvarande föräldrar var mest till besvär inom sjukvården och torde dessutom vara ett klent stöd åt sina telningar. De fick snällt vänta i utvisningsbåset.

Proceduren inleddes med vassa spröt som stacks genom näsborrarna  in i polyperna. Förklaring till varför var överflödigt. Gissar att det var en form av lokalbedövning. Därefter spändes jag fast med breda läderremmar i en gammaldags upprätt tandläkarstol och en bastant sköterska höll fast mitt huvud med ett järngrepp. Doktorn fattade ett verktyg som liknade en liten osthyvel och körde upp den bakom näsan genom munnen som hölls uppspärrad med en anordning av metall. Det krasade och knakade när läkaren hård och bestämt hyvlade.

En assisterande sköterska sög blod med en genomskinlig slang medan jag själv totalt skräckslagen svävade mellan liv och död.

När jag efter vad som kändes som en evighet stapplade ut ur operationssalen med blodet forsande ur mun och näsa höll mamma på att svimma.

I det kanske förklaringen ligger varför föräldrar inte fick närvara och hålla handen vid operationer utan narkos. De kunde vålla onödigt besvär och oreda bland sterila instrument, läkare och sköterskor.   

Idag, när en vuxen knappt får säga till en oregerlig unge på skarpen utan att riskera hamna i tingsrätten, skulle denna inhumana handling jag utsattes för kallas för ett kränkande och mycket smärtsamt övergrepp mot barn. 

Möjligtvis ligger denna händelse till grund varför jag panikartat motsätter mig att någon ska rota runt bland mina tänder. 

Osynliga vävare och brustna länkar

 Vi vet att de finns där. En och annan dyker upp titt som tätt men de flesta håller sig undan. Nu när hösten gjort sitt intåg syns under tidiga morgnar nattens arbete. Vackra konstruktioner som skimrar av dagens droppar.

Det närmar sig jul, sa damen jag pratade med häromdagen. Jag nickade instämmande och förmedlade triumferande att jag minsann har inhandlat årets samtliga julklappar.  Sittandes i soffan med bekväm leverans till vår lokala matvaruaffär och bensinstation.

Det drog en sorgsen skugga över damens ansikte. Jag förfärades. Hade jag nu gjort ett fatalt övertramp som redan köpt julklappar? Har jag överskridit den förbjudna gränsen långt innan skyltsöndagen? 

Nej, nej. Damens känslor handlade om uteblivna tack. Tack för julklappar och födelsedagspresenter.

Barnbarnen var stora nu. De fanns där men syntes sällan. Dök stundom upp när det närmade sig jul och bemärkelsedagar. Mest som en påminnelse om deras existens.

De önskar sig bara pengar numera, fortsatte damen. Utdelning där återkoppling saknas.

Men sluta ge något, hur svårt kan det vara?

Det hör ju till, annars är jag en dålig mormor. Dessutom blir kanske besöken allt mer glesare.

Hon hade antagligen rätt i sitt antagande.  Ingen utdelning innebär med största sannolikhet svalnat intresse. 

Så finns det de bland generationen mor -och farföräldrar som alltid är välkomna att dela gemenskapen med sina barn och barnbarn. Som utan ekonomiska gåvor visar att den största gåvan är självaste livet. Gemenskapen och glädjen att få finnas med där det händer. Utan extravagant skimmer. När vardagen är gråaktig och pusselbitarna inte går att foga samman på grund av tidsnöd. Där inga presenter behövs. Då finns de där, mor -och farföräldrarna som en extra resurs. Skapar ett band som bildar en kedja när generationer avlöser varandra. En upphovsberättelse värd mer än pengar och gåvor. 

Men ibland bryts kedjan av olika anledningar. Länkar går sönder eller tappas bort. Den som klamrar fast vid den återstående delen av kedjan gör det oftast av rädsla att ytterligare en länk ska vittras sönder. Och fortsätter därför att ge utdelning där återkoppling saknas. 

Våga släppa taget. Det går även om du är rädd för du kommer alltid att vara en mormor, ville jag säga till den modstulna damen. Men det sa jag inte för troligtvis ansåg hon att det var värt att betala för en konstruktion hon själv varit med och skapat. 

Fräscha rövar och en värmande bristvara

Under veckorna som gått har jag levt i socialt utanförskap. Det vill säga jag har i största möjliga mån undvikit sociala medier. Därmed är jag ovetande om vad folk ätit till frukost och lyxiga middagar, födslar och dödslar, rådande väderlek, om skogen är tömd på kantareller, runkeeperresultat, vad folk kommer att bli i deras nästa liv och vilken färggrupp de tillhör. 

Kan utan överdrift påstå att jag levt mitt liv så som jag gjorde innan jag handlöst och oförberedd kastade  mig ut i cyberrymden. Innan jag drevs av en obehärskad nyfikenhet att ta del av den information andra glatt, glamoröst och stundom i behov av bekräftelse delar med sig av. 

Det  har fungerat väl ut. Jag har varit produktiv med strumpstickor, plöjt igenom tidningshögar, löst korsord och hängett mig åt en dansk tv-serie där alla är snälla mot varandra och hjälps åt i vått och torrt. Studerat fåglar som gör sig beredda på den årliga flytten till varmare länder. Nästa vecka släpps alla restriktioner och då kan vi umgås med vem vi vill, när vi vill och var vi vill. Utan begränsat maxantal personer dessutom. Då kanske sociala medier  blir överflödigt. 

När viruset attackerade oss visade vi att var och en står sig själv närmast. Genom att hamstra skithuspapper. Butikshyllor med toalettpappersrullar var länsade och förblev så veckorna igenom. Rövar torkades och när papper tillsammans med den solida substansen av födan med ett slurpande ljud försvann genom toalettstolens krök log vi segervisst. De sista förpackningarna med vardera tolv rullar toalettpapper hamnade i rätt badrumsskåp. Tack och lov i denna begynnande tid av katastrof. 

Nu finns det som innan virusets begynnande framfart gott om skithuspapper i butikerna. Däremot är varmvattenberedare en bristvara. Om det beror på Covid-19 eller ej ska jag låta vara osagt. Vi har nu varit utan varmvatten en hel månad på grund av att det inte går att uppbringa en enda varmvattenberedare ute på marknaden. Fabrikerna som tillverkar dessa tingest hinner inte med i produktionen och kan därmed inte förse sina grossister och kunder utan varmvattenberedare blir sålunda utan varmvatten. 

Jag har tröttnat på att i kvällsmörkret treva mig fram över gårdsplanen för att komma till vårt andra hus där det finns en dusch med varmt vatten. Därför klär jag av mig i vårt badrum och ställer mig i bakom vårt duschdraperi. En stor kastrull med vatten som jag värmt på spisen placerar jag på golvet framför mig och med hjälp av en tvättlapp tillverkad av frotté tvättar jag min nakna kropp. Medan jag tvålar in mig tänker jag att allt kunde vara mycket värre. Som att vara utan skithuspapper till exempel. Ty även om vi inte har något varmvatten kan vi i alla fall hålla röven någorlunda fräsch tack vare det oumbärliga pappret som enligt tillverkaren håller vad det lovar. 

     

En glädjekräm och en skvätt guldvatten

Brittsommaren erbjuder en lugn stund ute på altanen. Korsord, blommande ljung och påhälsning av vilda djur. Välbehövlig vila efter förmiddagens stadsresa. 

Följde med dottern på tuttröntgen. Det är utvalda från vårt närområde som kallats på undersökningen därmed dyker ett och annat bekant ansikte upp i väntrummet. När vi klev in och dottern anmälde sig i luckan passade en väntande dam på att ställa en del kyrkliga spörsmål till henne eftersom hon kände igen församlingens präst. Vilket intresserade receptionisten som tog tillfället i akt att blanda sig i konversationen medan hon bjöd på handsprit och munskydd. 

Som mamma och för dagen även ledsagare blev jag bjuden in i det allra innersta rummet och fick bevittna tuttklämmningen och de bilder som sedan skickas iväg för granskning. I allra högsta grad intressant speciellt då det inte är dags för mig förrän nästa år.

Nästa anhalt var köpcentrat på Ingelsta. Vissa inköp inför stundande födelsedag skulle göras. Eftersom min hudkräm börjar ta slut gick vi in i en butik som tillhandahåller olika sorters välgörande kroppsprodukter.

Började botanisera bland burkar och flaskor. Då gled en kvinna upp vid vår sida. Klädd i en utstyrsel som förde tankarna till en laboratorieassistent. Enda skillnaden var att kvinnans klädsel var svart och inte den traditionella laboratorieassistentens vita rock. 

Vänligt frågade hon om vi behövde hjälp. Jag försökte förklara vad jag var ute efter. En kräm i en stor svart burk. Men nej, tyvärr jag visste inte artikelns benämning. Så vi sökte på nätet. Tyvärr. Säljs endast online. Men, kvinnan i svart hade något annat att erbjuda. Vilket genast skulle testas på min hud.

Jag blev för till ett exklusivt handfat med guldkran. Ljummet vatten strömmade ur kranen och jag uppmanades att skölja mina händer. Vattnet var ljuvligt i temperaturen. Vilket jag numera inte är bortskämd med ty vi har fortfarande enbart kallvatten i vår kran då varmvattenberedarens ankomst är försenad ytterligare några veckor. 

Ett skum applicerades på mina händer. Burken var gul och skulle påminna mig om solen. Som om det inte var nog, smorde jag in mig med mirakelskummet skulle jag bli glad. Tror att kvinnas fasta övertygelse var att min uppsyn krävde detta uppiggande solskum. Jag var inte på dåligt humör, däremot kände jag mig besvärad. Dock gnodde jag in mig lydigt, satte näsan till handen och mmmm vad det doftade gott. Kvinnan log brett och med det glada skinande ansikte var nog det där skummet standard i hennes badrumsskåp. 

Jag sköljde av mig och frågade om jag fick ta en av de där hoprullade trasorna  som låg på en hylla så jag kunde torka av mig. Leende försvann och med ett stänk av stränghet i rösten blev jag upplyst att det var handdukar och att hon skulle överräcka mig en när behandlingen var klar. För nu var det dags för efterföljande scrub. Naturligtvis från samma soligt glada serie. Utan att jag hann värja mig låg en klick på handens ovansida. Jag gnuggade och sa artigt att det där var rejäla grejer. Då såg hon medlidsamt på mig. Lugna harmoniska rörelser. Njut av den aromatiska stunden och låt gammal sliten hud avlägsnas varsamt.

Jag fick nog. Sträckte mig efter de hoprullade textilierna men hon var snabbare. Med en gracil rörelse förvandlade hon rullen till en liten handduk och lät meddela att nu skulle jag bli insmord med en kräm. En annan kund, möjligtvis utan behov av en glädjekräm pockade på uppmärksamhet. Kvinnan i svart avvek från min sida. Jag greppade dotterns arm och väste att nu går vi. Utanför butiken pustade vi ut. Dottern sniffade på min hand, nej det där var ingen vidare doft du mamma. Vi går och köper presentpapper istället. 

Vilket blev en enkel och snabb procedur utan att vi behöva testa oss fram för att känna oss soligt glada och nöjda.

Tacka vet jag näthandeln!

 

En hårdknäckt nöt och en borttappad kunskapsexpert

 

Idag gjorde jag den fantastiska upptäckten. På marken under vårt allt mer gulnande valnötsträd låg elva stycken nötter. När jag skalat av de mörka ytterskalen låg de där. Inte alls liknande de valnötter som inhandlas i butik, de här nötterna är vackra men tveksamt ätbara. Nu ska de torka sen visar sig resultatet när vi knäcker dem. 

Kvar på grenarna hänger fler nötter redo för det oundvikliga fallet mot marken.

Jag har en plan, finns det inget innanför det hårda skalet kan nötterna ändå få en framträdande plats i årets övriga julpynt. 

Det är nu som mycket kan skördas. Inte enbart valnötter. 

På sociala medier plockas det svamp. Främst kantareller. En gång i tiden var också jag en hängiven svampplockare. Kunskapstörstande följde jag med min svärmor på svampkurs. Allt för att utvidga plockandet och inte enbart stanna vid kantareller. Svärmor gick vilse i storskogen och pådraget blev stort. Eller rättare sagt, jag och övriga kurskamrater trodde hon var vilse. Vilket hon förnekade när en utspridd skara deltagare under ledning av skogs -och svampexperten som guidade oss bland tickor, kremlor  och riskor hittade svärmor sittande på en mossbelupen sten. Hon lade sordin på vår glädje över återföreningen genom att bli förnärmad och ansåg att vi alla var lagda åt det dramatiska hållet.

Min svärmor var inte ängslig gällande svampplockning. Hon vågade sig på det mesta. Snodde ihop stuvningar på bläcksvamp och andra svampar som hon menade var läckra ej giftiga matsvampar. Hon var den verkliga kunskapsexperten i svampskogen. När vi intagit en måltid innehållande svamp gick vi under några timmar i ovisshet huruvida magen skulle börja värka eller ej. Något drastiskt inträffade dock aldrig så hon hade nog rätt i sina antagande gällande svamp och dess anrättning. Den där svampkursen handlade nog mest om socialt umgänge och att hitta för henne nya outforskade svampmarken.

Nu för tiden plockar jag sällan svamp. Skogen vimlar av vildsvin och min irration över att andra hittar ätliga svampar före mig förtar glädjen. Jag kommer hädanefter enbart ägna mig åt att plocka valnötter.

En doft av unkna ägg och en fräsch gästarbetare

 Efter en hektisk dag som trädgårdsdräng kommer jag till ro i vår soffa. Nyduschad och insmord med en väldoftande kroppskräm. Sedan i söndags är duschandet ett smärre projekt eftersom vår varmvattenberedare sprungit läck. Nu har vi enkom kallvatten i kranen. Men, vi har ett extra hus och dit går vi och duschar oss i varmt sommarvatten. Måste tillstå att vattnet avger en doft av något oidentifierbart. Jag får det till lite unket med inslag av ägg. Därmed kommer kommer den väldoftande kroppskrämem väl till pass efter avslutad tvagning i sommarvatten. Maken som av naturen är född i positiv anda tycker hela proceduren med att knata över gräsmattan till vårt andra hus iförd morgonrock är festligt. Som att vara på semester hävdar han när kan kommer tillbaka in till vårt hus. Nyduschad och med en doft av unket, ägg och en gnutta tvål. En ny varmvattenberedare är beställd men det kan dröja med leveransen. Allt går att härda ut så länge inget varar i oöverskådlig tid.

I morgon vill jag dock omslutas av en fräschör i anslutning till ett propert yttre. Efter nästan två års uppehåll kastar jag mig åter ut som frilansande journalist. Kamerans batteri är fulladdad så även min inspelningsapparat. Pennan är vässad och skrivblocket uppslaget med än så länge tomma blad.

Det hela känns lite pirrigt. Liknande den där känslan som infinner sig första dagen på ett nytt jobb.

Nu är jag inte ny på jobbet. Befattningen frilansande journalist har jag haft i 35 år om inte mer. Men lite ringrostig känner jag mig allt.

Maken har saknat mitt frilansande flängande där han ofta hängt med och fått träffa intressanta personer på platser vi aldrig tidigare varit. Morgondagen jobb är förlagd till välkända miljöer i centrum av Norrköping. Vilket kan vara nog så spännande för staden är i förvandling vilket har lett till avstängda gator. Och i förening med numera ytterst få statsbesök kan det hela bli en riktig utmaning. 

När jag kommer hem är jag säkert i behov av en sommarvattendusch för att skölja bort den ständigt efterhängsna och tillsynes aldrig upphörande klimakterietillståndets gummsvett. 

Måste tillstå att jag ser fram mot morgondagen. Forma andras ord, erfarenheter och berättelser till det som någon annan förhoppningsvis finner glädje i att läsa. Men att jag skulle återvända som frilansare på heltid är uteslutet. Däremot kan jag gärna vara gästarbetare på mina egna villkor om det finns någon tid över.

En obotlig tidsoptimist och ett kontaminerat bak

 Känns som sommaren är till ända. Jag har plockat fram raggsockorna. Åkerjorden är plöjd och nyponen röda. Tiden är det enda vi aldrig kan stoppa. Nu sveper mörkret omkring oss och jag måste komma ihåg att köpa stearinljus. Så jag kan intala mig att det är mysigt med mörka kvällar medan ljusets låga fladdrar och kastar skuggor över bordet.

I min kalender har jag noterat vad som sker under veckan som kommer. Tider jag måste passa. Det gäller att inte glömma det jag åtagit mig eller blivit kallad till.

Jag är ingen tidsoptimist. Att passa tider är något jag lärt mig från barnsben. Om jag får förhinder meddelar jag mig så ingen behöver bygga upp en irration över förseningen. Vet själv hur jag reagerar när jag får stå och vänta på någon då vi gjort upp en tid. När personen i fråga kommer i bästa fall endast tjugo minuter för sent och ursäktar sig säger jag ”det är lugnt, nu är du ju här”. När jag egentligen menar ”hur kan du låta mig stå och vänta. Så respektlöst av dig”! 

Jag vill ju inte såra någon, den svenska mentaliteten talar sitt eget språk. Stryker medhårs och tidsoptimisten lär sig aldrig passa tider.

Idag är jag så där upprörd över bristande respekt från mina medmänniskor. Väntar på besked som aldrig kommer. Trots tre tidigare påminnelser i både ord och skrift. Ska jag verkligen behöva påminna vuxna människor ytterligare en fjärde gång? 

Jag vankar av och an, kollar min mobiltelefon och svär. Kanske kommer beskedet under dagen, i morgon eller en annan dag. Ursäktande. Jag säger, ”det är lugnt,  nu har du ju svarat”.  Eller tar jag mod till mig och med en lagom portion syrlighet i rösten förklarar vikten i att vara noggrann med tider. 

Det är så otroligt svårt att vara rakt och stå upp för sin åsikt. Känns obehagligt och skrämmande. Men vad kan egentligen hända? Vi har ingen rätt att ge varandra ovett för våra åsikter. Förutom på sociala medier. Där är allt tillåtet för där möts vi inte öga mot öga. Där kan vi obehindrat kränka och hänga ut varandra och kalla det åsiktsfrihet. 

Under veckan som gått bakade jag bullar. Halva degen bakade jag ut till helt vanliga bullar medan den andra halvan blev en lyxigare variant med äppelmos på toppen. Skänkte bort några bullar till våra barn. De utan äppelmos till sonen med familj eftersom jag vet att där uppskattas inga oväntade inslag. Dottern med familj fick däremot lyxvarianten för det trodde jag skulle falla i smaken.

Förväntansfull frågade jag dottern om bullarna var goda. ”Du vet att jag älskar dina bullar mamma, sa hon. Men du hade ju kontaminerat dem med äppelmos”! 

Ett rakt och ärligt svar och med detta har jag lärt mig att inte skänka bort en bullvariant som innehåller äppelmos till någon som inte uppskattar det. Det lönar sig att vara ärlig ty vi som gillar lyxiga bullar får äta desto fler. 

En spejsad kruka och en svart verksamhet

 Nu är det dags att du lär dig bokföring, sa maken till mig igår. Inte för att han anser mig vara slösaktig pengar. Tvärt om. Inte heller anser han mig vara snål. Han blir alltid glatt exalterad när jag gör inköp av onödiga nödvändigheter som jag anser vi är i behov av. Jag har nog en ganska sund balans när det gäller att handla och hålla igen på utgifterna.

Jag ska lära mig bokföra av helt andra orsaker. När sonen och sonsambon startade sin trädgårdsfirma gled vi successivt in i företaget med allt vad det innebär från beskärning av fruktträd till gräsklippning. Nu har  det utvecklats till ett litet familjeföretag där ägarna har huvudansvaret för firman medan  maken och jag räknas som två sidoskott som det kallas i trädgårdsbranschen. 

Jag är tilldelad befattningen receptionist och maken bokhållare. Däremellan klipper vi gräs och rycker ogräs. Och nu ska jag avancera till att hålla reda på räkenskaperna. I den händelse att ordinarie bokhållare blir sjuk, tröttnar på sin uppgift eller lägger sig ner och dör. 

Det heter debit och kredit, sa maken under första lektionen. Jag antecknade. Inkomster och utgifter. Eller om det var tvärt om.

Jag som är född med dyskalkyli känner mig högst tveksam till om jag kommer att bli trovärdig hos firmaägarna, skattemyndigheten och anställda löntagare.

Men, det finns finurliga program i datorn som sköter alla uträkningar. Det som är viktigast är att alla siffror förs in i systemet i rätt ordning. Lärde jag mig under lektion två.

Efter tredje lektionen vilken innefattade momsöverföring, inrapportering för RUT-avdrag till Skatteverket och utfärdande av kundfakturor kände jag mig matt och svag. Förflyttade mig därför från datorn till min nya hobby. Palettblad. En hobby som är oerhörd trendig just nu. För att lära mig mer om dessa växter som kom till Europa år 1851 från Indonesien har jag gått med i en palettbladsgrupp på sociala medier. Och inser nu att sköta om palettblad är lika krävande som bokföring om slutresultatet ska bli tillfredsställande. 

Verkar också som det är en kostsam hobbyverksamhet för det ska vara belysning, näring, medel mot ohyra och specialgjorda hyllor där växterna ska stå i karantän. 

Min fundering är att satsa på kaktusar i stället samt låta trädgårdskunderna betala med svarta pengar. Det verkar vara mycket enklare. 

Den gravida miljömarodören och en blodfylld trappuppgång

 

Det du inte har i huvudet får du ha i benen, sa alltid min mormor när jag glömt något och blev tvungen att springa tillbaka och hämta det som jag glömt.

Igår missade jag vissa inköp när jag var till vår lokala matvarubutik. Därmed blev det en åktur för kompletteringsinköp denna morgon.

När jag under hemfärden svängde in på vår väg och kört ett stycke såg jag en kvinna som backat in sin bil

på körvägen som leder in på bondens åkermark. Hon höll en kasse i handen, tittade sig omkring och skulle precis vända kassen upp och ner när jag kom. Jag stannade bilen och hojtade, hörru du du, du tänker väl inte kasta skräp?!

Kvinnan blev svart i synen som åskovädersmoln över Glan. Skrek att hon minsann inte tänkte kasta skräp medan hon hivade in kassen i det öppna bagageutrymmet.

Hon hävdade att hon var gravid och behövde kissa.

Tänker du visa röven offentligt är det förargelseväckande beteende och kan kosta dig 800 spänn. Sa jag inte men tänkte. 

Hon var ju ändå gravid så jag hade viss förståelse ty gravida kan få infall utöver det normala. Må hända kände hon ett tillfälligt skriande behov av att kasta skräp i naturen under graviditesmånaderna.

Jag önskade henne lycka till med graviditeten och barnafödsel, vinkade och fortsätter min färd hemåt. Hon däremot bevärdigade mig inte med en blick eller hej då. Munnen rörde sig och det såg ut som om hon sa j***a kärring.

När jag packade upp mina inköpta varor tänkte jag på gravida kvinnor och dras uppkomna begivenheter på vissa ätbara produkter. Hört historier om hur de motat upp blivande barnafäder ur sängen mitt i natten för det pockar på att få inmundiga chokladdoppade skumbananer, röd paprika, grapefrukt eller isglass eller något annat extraordinärt. Trött och i skriande behov av sömn har den blivande pappan begett sig ut i mörkret för att söka upp en nattöppen jourlivsmedelsbutik eller bensinstation.

Själv föll jag för blodpudding när vi väntade ett av våra barn. Anrättningen skulle intagas rå, alltså ostekt. 

Maken behövde inte ge sig ut mitt i natten för att köpa blodpudding, jag såg alltid till att ha ett litet förråd i kylskåpet. När förrådet sinat körde jag själv in till Degerfors och handlade delikatessen hos Kronhallen. 

En gång blev begäret så övermäktigt att jag efter det jag betalat min blodpudding och lämnat butiken så rusade jag in i närmaste portuppgång som visade sig leda till Folktandvården. Där slet jag upp paketet med hjälp av bilnyckeln och högg in. Stora bitar in i munnen som jag frenetiskt tuggade och svalde. Den som någon gång ätit rå blodpudding utan att först ha skivat upp den vet att puddingen gärna vill klistra sig fast vid tänderna. Det drabbade även mig. Jag bad en stilla bön att ingen lämnade tandläkarstolen eller var på väg till den innan jag ätit klart min gravididtesmåltid. 

När biten på ca 500 gram av slut körde jag nöjd i hågen hem medan jag med tumnageln petade bort rester av blodpudding från framtänderna.

Jag är viss och säker på att efter den här dagen kommer jag att figurera som ett graviditetsminne på sociala medier. Den kissnödiga gravida kvinnan med skräppåsen kommer att ondgöra sig över en gammal kärring som inte har en aning om hur verkligheten ser ut för gravida.  Det kan hon gärna få tro, för den som ätit rå blodpudding  vet vad graviditeten kan medföra.

Änglar på ön och en oumbärlig maskin

 Stortvillingarna, deras lillebror, lillasyster och föräldrar tog med farmor och farfar på en semesterresa till Öland sista veckan på sommarlovet. Nu har skolorna dragit igång, tvillingarna har börjat fjärde klass, lillebror förskoleklass och den lilla är inskolad på förskolan. 

Resor är förenat med äventyrligheter. Som kan kryddas med en trasig bil. Ska bilen gå sönder ska den göra det på Öland. Öländska bilmekaniker ser våndan i att bli fast på en ö med fyra barn samt en farmor och farfar och lägger manken till. Tack vare stor serviceinriktning mot kund blev vi enkom en dag försenade hem.

Nu är det inte enbart bilmekaniker som engagerar sig i strandsatta turister. Monica heter damen som upplät husrum då tiden på vårt boende löpt ut och inte gick att förlänga. Åtta personer utan tak över huvudet behöver inte spendera natten under bar himmel när Monicas rumsuthyrning i Borgholm finns att tillgå.

När vi nu varit hemma nästan en vecka kom nästa dråpslag gällande trasiga nödvändigheter. Vår förnämliga kaffemaskin som förser oss med helt vanligt kaffe, kaffelatte med skummad mjölk, espresso och tevatten ville inte längre utföra tjänsten. Efter endast två månaders innehav kändes det katastrofalt.

Maken var förutseende när han köpte maskinen och tecknade en försäkring. Vilken jag idag med glatt sinnelag ämnade nyttja. 

Kaffemaskinen fick åka in till Norrköping i baksätet på min bil bredvid kvitto, garanti och försäkringspapper. Jag stapplade in i butiken med maskinen i famnen. En ung man tog mot mig och avlastade mig min börda. Frågade hur det var ställt och knappade in status i datorn. Jag kände mig lugn, det här skulle ynglingen ordna upp på en kvart.

Mitt mod sjönk dock som en gråsten mot sjöbotten. Med en beklagande min förklarade mannen att detta kommer bli en långvarig separation. Nu ska maskinen skickas till fabrikanten för undersökning. Om den inte går att reparera måste kanske någon del bytas ut och den delen kan befinna sig i Kina. 

Men, sa den vänlige mannen, du kan få med dig en helt vanlig kaffebryggare hem. Alltså jag skulle få en kaffebryggare. Vilken gentleman, serviceanda precis som på Öland! 

Det är ingen dyr grej, enkel men bra, förklarade han och gick till hyllan med enkla kaffebryggare. Tog ner den från hyllan och satt kurs mot mig.

Då dök plötsligt en kvinnlig kollega upp. Spände ögonen i den unge mannen och med hög röst frågade hon vad han egentligen höll på med. Räddar en kaffetörstande kund blev svaret. Kollegan blev sträng och med mörk uppsyn beordrades mannen att genast ställa tillbaka kaffebryggaren. För så gör vi inte i den här butiken. Aldrig någonsin, punkt slut!

Med skammens rodnad på kinderna ställde mannen tillbaka bryggaren, tittade på mig och slog uppgivet ut med händerna.

Det lugnt, sa jag tröstande. Jag dricker ändå inte kaffe. Bara latte och det går att ordna utan kaffebryggare. 

Värre blir det för maken. Han är ständigt i trängande behov av en balja lut.

Rekreation och en smocka i luften

Förra veckan var ett elddop. Tiden räckte knappast till och jag kände mig totalt slutkörd. När allt var överstökad kändes det som en lisa för själen att åka bort ett par dagar tillsammans med småtvillingarna, deras storasyster och mamma. 

Vår dotter hade bokat hotell åt maken och mig medan hon och barnen ägnade sig åt glamping. En lyxigare variant av naturnära upplevelse med övernattning. Barnen och mamman badade medan mormor och morfar byggbadade vilket är jämförbart med bryggsegling. 

Som extra krydda i tillvaron fick vi ett kärt besök dagen efter vår hemkomst. Det normala livet efter en lång tids umgängesavhållsamhet börjar sakta men säkert återvända. 

Idag gjorde dottern och jag en liten åktur till Sörmland. Med ett stänk av vemod i rösten påtalade hon att det snart är dags att plocka fram strumpor och skor. Jag blev plötsligt påmind om mina fötter som blivit försummade under sommaren. Dock har de fått leva i frihet med enkom ett par fotriktiga sandaler som skydd åt fotsulorna.

Mitt högra ben fortsätter trilskas trots att jag följt sjukgymnastens uppmaningar om vikten i daglig träning efter medskickade instruktioner. Rädslan att behöva byta höftled ligger och ruvar djupt inom mig. Därmed beslöt jag mig efter stor vånda att testa en ny lösning på problemet. Visserligen har jag av sjukgymnasten fått domen höftartros som med tiden bara kan bli värre men en kiropraktor kanske har mer att komma med.

För något år sedan gjorde jag ett reportage om en kiropraktor verksam i grannkommunen. Han verkade kunnig så jag bokade tid. Igår var det dags. 

Jag har några regler inflikade han efter det att nödvändiga förberedelser gjorts. I reglerna ingick att jag var fri att nyttja vilket ordförråd jag kände för. Skrik och jämmer var också tillåtet men den regel han prioriterade högst var att jag inte fick klappa till honom. 

Jag ifrågasatte inte reglerna men jag kände stor tveksamhet och en ånger över min bokning. Lade mig dock lydigt på bänken och det hela inleddes med massage på spända muskler. Ontskönt ska det kännas förkunnade kiropraktorn. Det gjorde bara ont. Så jag tillämpade den tillåtna regeln jämmer. 

Jag sprattlade lite med fötterna för det hade han inte sagt var otillåtet. Det var då jag kom på det. Mina fötter. Hur såg de ut? Svetten bröt fram och jag stönade fram ett ursäktande över min bristande fothygien. 

Kiropraktorn avslutade sitt arbete bara för att ta sig en titt på mina fötter. Försäkrade att de såg bra ut, knycklade ihop mig och tryckte till på ryggslutet. Det small och då gjorde jag det förbjudna. Jag slog. Rakt ut mot hans håll. Men en legitimerad kiropraktor kan konsten att ducka.

Idag springer jag lätt som ett barn. Artrosen är ingen artros utan ett bäcken som halkat på sniskan och fått mina ben att skilja sig 2 cm på längden. Mina ben är numera lika långa, värken jag plågats av under ett års tid är borta och jag har gett mina fötter lite extra omsorg. 

 Min solgunga är placerad under vårt valnötsträd. Där satte jag mig efter kiropraktorbesöket. Njöt av tillvaron, tänkte på vänskap och familjegemenskap. Utan att det gjorde ont någonstans. 

 

En oansenlig hink och en spya från barndomen

 Sparkar av mig träskorna där jag sitter i skuggan och tänker på att det inte är långt kvar innan jag står i köket och bakar lussekatter. Men nu är det tropiska nätter och väderkaos. 

Domedagen är nu nära, sa en man till mig idag när vi språkades vid i telefon och värmeböljan kom på tal.  Han fortsatte att det egentligen inte är förvånande för just detta har Jehovas vittne varnat för i etthundra år. Sen drog han en rejäl ramsa med svavelosande ord som aldrig en tillhörande Jehovas vittne skulle nyttja som en allvarsam förstärkning om det oundvikliga som väntar. 

Själv funderar jag kring forna damers nyttjande av hårspray. Om sprayburkarna har haft negativ inverkan på ozonlagret. Ty så sa de lärde när klimatfrågan kom på tal för många år sedan. Jag känner mig tveksam, nog måste det finnas mer komponenter som påverkat miljön i så negativ riktning att vi idag nästan förgås av värmeslag.

Idag har jag tagit en vilodag och ägnat största delen av tiden i min Solgunga. Löst korsord och lyssnat på en ljudbok. Ätit krusbärskräm gjord på egna krusbär. Bären mognar snabbt i värmen. Inte bara krusbären. Så även vinbär och blåbär. Allt finns i vår trädgård. Vilken lyx att sitta på altanen med fötterna i blåbärsriset och plocka blåbär allt medan fingrarna antar en djupt blå ton. Inte behöva dra på mig lämplig mundering och med hink och bärplockare bege mig till skogs. 

Till de röda vinbären använde jag en vit plasthink. En hink som för mig har ett stort affektionsvärde. Den har tillhört min mamma och ingick i arvegodset. Hinken fanns i mitt barndomshem och den har används flitigt. Lämplig till det mesta. Mamma la tvätt i blöt i hinken och pappa använde den när han åkte till sjön för att tvätta sin bil. Vilket var tillåtet på den tiden då ingen tänkte nämnvärt på miljöfrågor. 

Som barn drabbades jag likt alla andra ungar av magsjuka. Då kom hinken fram. Mamma hällde i en skvätt vatten som skylde botten och bar den till min säng. Jag kräktes och mamma höll sin hand på min panna medan hon jämrade fram önskningar om att hon ville byta plats med mig. Träda in i mitt sjukdomstillstånd och spy så jag slapp ifrån. Oftast uppfylldes hennes önskning ett dygn efter mitt tillfrisknande men som jag minns uttryckte jag aldrig en önskan om att få byta plats med henne. Det är nog bara en ömsint moder som vill överta sitt barns sjukdom när det är som värst.

Nu vårdar jag hinken med stor omsorg. Gömmer den för maken i händelse att han får för sig att använda den i sin verkstad. Då blir den antagligen skamfilad med tiden. Ty hinken rymmer många minnen som inte får förstöras. Det är de bra minnena som jag vill bevara och ju äldre jag blir desto tydligare blir de minnen som skänker mig glädje och tacksamhet. I hinken har det dock funnits dåliga minnen men de har jag spolat ner i avloppet. Precis som man gör sig av med en spya. Dåliga minnen och spyor gör ingen lycklig. Men dåliga minnen går att bemästra om man anstränger sig och bestämmer sig för att istället släppa fram allt det goda. 

En mutbar extrasäng och ICAs eget spöke

 Gårdagens baklängesmiddag med barnbarnen blev en succé. Allt annat vore otänkbart. Handen på hjärtat, vem säger nej till en trerätters som startar med chokladmousse? 

Barnen placerades vid bordet som dekorerats med en fin linneduk. Jag och maken agerade servitriser. Ingen av de ätande gästerna behövde anstränga sig utan fick allt serverat, saft i glasen och när kalaset var slut lyftes porslin, bestick och glas bort från bordet av serveringspersonalen. 

På kvällskvisten begav vi oss till vårt nattliga läger. Vilket var dagens slutgiltiga överraskningsmoment. 

Smedjan vid Brådtom sluss. Fri lek medan farfar/morfar och farmor/mormor förberedde åtta sängplatser.

Dock stötte vi på patrull vid ankomst. Smedjan blev överbelagd vilket strider mot reglementet. En extrasäng kunde mot betalning lyftas in då jag över telefon med vandrarhemmets chef med bestämdhet hävdat att jag bokat plats för två vuxna och sex barn.  Så här i efterhand begriper jag att två tvillingpar stökar till i bokningssystemet. En säng extra kunde som sagt undvaras dock fattades en sängplats varpå två av kusinerna fick ligga skavfötters.

När mörkret smög sig på piggade jag upp den trötta barnaskaran med spökhistorier. Då bankade det på dörren och strax därpå flaxade ett mycket traditionellt spöke utanför fönstret.

Den förväntade skrämseleffekten uteblev. Barnen skrattade hejdlöst, pekade och skrek ”Kolla på Ica-Karin! Det här farmor/mormor har ni gjort upp sedan tidigare”!

Att sova borta på annan ort i en gammal smedja tillsammans med sex barnbarn utan vidhängande föräldrar 

är mer krävande än vad man kan tro. Ett kusinpar ägnade halva natten till att fnissa, en unge vägrade släcka lampan ty boken hon läste hade några kapitel kvar. En grät efter mamma medan hennes syster hävdade att för egen del hade hon drabbats av ångest och måste därför sova i samma säng som sin mormor. Det ångestdrabbade barnet som för övrigt sov skavfötters med sin lillkusin. Påföljden blev att jag försökte fånga nattsömnen i en enkelsäng med ett barn tätt intill medan den andra sov tvärs över mina ben. 

Ungar är hutlöst morgonpigga trots brist på sömn. Redan klockan 07.00 var vi hemkomna hos maken och mig och frukostbordet dukat. Ty frukost ingick i paketet ”Baklängesmiddag med övernattning”. När vi sedan körde hem ungflocken till deras respektive hem och föräldrar var vi alla rörande överens. Det blev en mycket trevlig tillställning som borde upprepas. Dock med ett annat koncept. Någon talade om att   tälta …

Oaptitlig garnering och en bild av förträfflighet

 Jag andas in och jag andas ut. Långa djupa andetag. Njuter av att få sova igen om nätterna utan att behöva ställa klockan på mitt i natten för att flaskmata kattungar. 

När orken nu kommit tillbaka har jag kokat jordgubbssaft. Av jordgubbar som jag plockat i vårt eget jordgubbsland. Enligt den moderna trenden skulle jag väl lägga ut bilder på sociala medier föreställande saftkoket. Hur jag husmoderligt står vid spisen iförd min mammas ärvda rejäla köksförkläde och frenetiskt rör om i grytan. Bilder på silproceduren och till sist det färdiga resultatet. I förhoppning om många likes och en tråd fylld av hänförelse över min utomordentliga ådra för saftkokning. Men jag avstår bildbevis. Ingen som under dagen går och tänker att den där Carina, vilken härlig saft med den rätta färgen och med största sannolikhet noggrant uppvägd mängd socker hon har buteljerat. Saftbilden bli en i mängden och glöms bort i samma stund som om någon händelsevis av ren artighet gör gillatrycket.  

Under midsommar har jag sett bilder av midsommarmat. Bilder som inte fastnat nämnvärt i mitt minne. Jo förutom en. Där hade en stor spyfluga landat på tallrikens köttbit och lyckats bli förevigad och uppvisad i all sin prakt på sociala medier. Vilket gick bilduppläggaren helt förbi och önskan om en smaklig bild blev plötsligt ganska så osmaklig.

Hur bar sig folk åt innan sociala mediers intåg? Vem fick då vara med som icke inbjuden gäst när det vankades kalas? De som inte blev bjudna så klart. Men den som inte blev bjuden behövde inte känna sig utstött eller icke utvald eftersom kalasandet gick den objudne obemärkt förbi. 

Jag beslöt mig för att forska lite kring forna tiders kalas. Och upptäckte att alla blev bjudna. Speciellt kring jul. Släkt, släkt till släkten, grannar, vänner, vänners vänner och vänners grannar. Alla fick plats kring bordet. När kalaset var slut och matsmältningen gjort sitt bjöds det ånyo in till kalas hos någon annan ända till varvet av bjudningar gått runt.  Detta pågick fram till slutet av 1960 talet. Då ersättes de stora kalasen av parmiddagar. Sen började folk skilja sig och hitta nya kärlekar. Då blev det genast mycket knepigare för vem skulle bjudas utan att kalasmaten hamnade i fel svalg. Risken för ett dåligt ställningstagande blev en överhängande fara. Och så är det än idag. Det måste väljas nogsamt vilka som ska bjudas på kalas. Då är sociala medier bra att ta till. Vi festar, äter och dricker gott men du, just du får inte vara med.

För övrigt smakar min nygjorda jordgubbssaft mycket bra. Om det nu kan intressera någon.