tisdag 21 februari 2017

Exotiska kramar och giftiga gaddar


"Hurra, snö", skrek barnet.
"Sablar", svarade jag och packade in småtvillingarna, deras storasyster och mamman i bilen och for på slippriga vägar till Kolmårdens Tropicarium.

Inte många har vetskap om att byggnaden som inhyser allt från giftormar till krokodiler en gång i tiden varit en lanthandel. Men som på varje ort finns det någon driftig som ser potential i det som andra dömer ut. Istället för att riva hela rasket startade en herr Gustavsson för 45 år sedan Kolmårdens terrarium och förevisade därefter ett antal fåglar och ormar.
Tiderna förändras. Gustavsson avled och terrariet köptes upp av de som var ännu driftigare och en omfattande ombyggnad resulterade i ett tropikhus med tillhörande krokodildamm.
Det sägs att det med 5000 000 liter saltvattensfyllda akvarium där hajar simmar omkring är Sveriges största i sitt slag.

Parkeringen var snöfylld då vi anlände och jag parkerade där någon aldrig tidigare parkerat. Inga klagomål framfördes och det kändes lite lyxigt att vara nästan ensam på den enorma parkeringsplatsen vilken sommartid är fylld till sista parkeringsrutan.

När vi löst biljett kom resterade sportlovslediga ungar från Norrköpings kommun. Exotiska djur lockar mer än att få sura vinterkläder av blötsnö.

Silkesaporna hoppade från gren till gren över våra huvuden. Det luktade starkt av urin. Med irriterade ögon lämnade vi aporna för att bekanta oss med surikaterna. De verkar vara renliga djur som i sittande position nyfiket granskade besökarna.
Reptilavdelningen kan ge rysningar och i krokodildammen blixtrade, åskmullrade och regnade det var annan halvtimma. Över detta och mycket annat bekymrade sig inte de slöa krokodilerna. De bara log lömskt och stirrade stelt framför sig. Kanske i hopp om att någon förälder i sin iver över skorpionens giftiga gadd glömde bort sin telning.

Den ultimata upplevelsen blev dock när flickorna fick närkontakt med en boaorm. Det gick inte att gå miste på storasysterns förnöjsamhet då ormen letade sig upp över hennes bringa och lade huvudet tillrätta i hennes hår. Småtvillingarna tittade storögt på sin modiga syster och dristade sig därefter att överta den hårt kramande levande slangen.
I en monter fanns ormserum och en spruta. Hade det behövts skulle jag ha krossat glaset med en kraftig klackspark och hjältemodigt räddat livet på de som har gener från mig och min make.

På hemvägen googlades det. Nu finns det risk för att maken och jag inom en snar framtid blir hundvakt, hästvakt, kattvakt, fiskvakt och ormvakt när djurägarna ska bege sig ut på resa.
Ormar matas med fördel med råttor och små grisar. Slipper jag slakten kan jag nog ombesörja ormföda under några dagar. Jag vill inte heller bevittna matintaget. Där går gränsen för vad jag mäktar med...