Summa sidvisningar

onsdag 5 april 2017

Utlämnande texter och hemligheter i byrålådan


Ibland händer det att inplanerade åtaganden ändras med mycket kort varsel. Oftast skapar det en viss irritation men det kan lika gärna hamna i positiv riktning.
Ett återbud medförde att jag helt plötsligt fick en hel dag att förfoga över. Och jag passade på att förvalta timmarna väl. Ägna mig åt skriverier i lättsam anda. En lyxig känsla utan avbrott av vare sig det ena eller det andra. Det är egentligen det jag eftersträvar men så sällan lyckas införskaffa. Alltid är det något som pockar och tar ifrån mig den egentid jag så gärna vill ha.

Jag har fattat modet att låta en lektör, litterär rådgivare eller om jag ska kalla henne manuskriptläsare, kärt barn har många namn, ta sig an mina texter. Det var med skräckblandad förtjusning jag för en vecka sedan mejlade över mitt material. Hon är en riktig författare, inte någon som skriver för byrålådan utan har fått sina verk tryckta mellan pärmar.
Därför tvekade jag innan jag tog kontakt. Vacklade fram och tillbaka i beslutsångest. Maken pushade på. Tyckte mitt initiativ var bra och uppmuntrade mig i att ta det rätta beslutet. Trots att maken alltid är den jag lutar mig mot när det blåser starka vindar kände jag mig inte helt trygg i att utlämna mig och mina texter till någon utomstående. Han är av den åsikten att allt jag tar mig för är bra. Även om han kanske inte har helt rätt inställning alla gånger.

Han ändrade därför taktik.
Unna dig det här, även om du får kritik och texterna kapade. Gör något av det du skriver så får du reda på vart det leder, sa han och jag lyssnade till honom. Läste och korrigerade. Tog bort och lade till. Ändra igen och kastade om meningar och ord. Sedan gjorde jag det. Skickade alltihop till den litterära rådgivaren.

I går kväll kom två av mina texter tillbaka. Precis när vi skulle gå och lägga oss. Jag ställdes inför ett dilemma. Läsa direkt eller vänta till morgonen. Jag valde det första alternativet. Och fylldes med glädje över det fina svaret jag fick. Beviset på att jag kan. Med hjälp av vissa korrigeringar, naturligtvis. Vad annat hade jag att vänta?
Hon ville veta mer omkring mina karaktärer. Att jag skulle utveckla handlingen för den hade väckt hennes nyfikenhet. Precis så som jag önskade. Bli ledd i rätt riktning, få råd och inspiration att fortsätta.

Därför är jag tacksam över dagens avbokade möte. Mina tankar och fingrarnas framfart över skrivbordstangenterna har i flera timmar varit i samexistens med varandra. Texten har fått ett större liv och utvecklats. Bearbetats och växt fram i ett tempo jag inte ens visste existerade. Utskriven men kanske ännu inte helt färdig. Maken ska få läsa ikväll när lugnet lägrats sig och vi kommit till rätta för soffan och kvällsfika.

Inte vet jag om det här kommer att leda någon stans. Men jag har ändå fått bekräftelse i mitt skrivande. Och det är gott nog. Att veta att jag duger till även om  det jag producerat fram är ämnat stanna i min byrålåda för all framtid.