Pålitliga Carmen och en ohållbar svamphjärna

 En sådan fantastisk höst. Rena rama värmeböljan. Utomhustermometern visar plus 20 grader i skuggan. Jag småsvettas i långärmat.

I arvegodset efter min mamma finns en rund behållare av hård papp. Under locket ligger köttermometern Carmen väl inlindad i sin bruksanvisning som lovar ett saftigt och gott resultat då nötsteken är färdig att tas ur ugnen.

Mamma hade köpt termometern när hos satte bo tillsammans med pappa. För en kostnad av 5 kronor och 50 öre. Köttermometern som nu är i min ägo är sålunda en riktig raritet. Det jag gillar mest med den är visaren som uppger när trikindöden inträffat. Det känns mycket betryggande. 

Att drabbas av trikiner kan skaka om den mest råbarkade. Bara tanken på att något levande skulle rumstera om i mina tarmar och ställa till med oreda får skinnet att knottra sig på armarna. Så fasansfullt!

Jag tar inga som helst risker med det jag stoppar i mig. Allt ska vara vällagat men måste ändå tillstå att äter jag biff ska den vara medium rare. Helst ska det sippra ut mörkt rosa köttsaft på tallriken när jag sätter kniven i köttet. 

Nå, det finns gott om farliga livsmedel runt om i vår värld. Rätter som blivit populära på grund av risktagandet den inmundigande utsätter sig för. Må hända ger det ett extra streck på den modiges axelklaffar. Ett bevis på besegring av det extrema men jag vill kalla det dumdristighet. Mina epåletter må fortsätta vara rena från modighetsstreck ty jag skulle med bestämdhet tacka nej om jag blev bjuden på till exempel afrikansk oxgroda. En groda som inte uppnått det stadie då den börjar para sig innehåller ett sådant starkt gift att måltiden kan sluta i njursvikt. Eller små bläckfiskbebisar som styckats levande och omedelbart stoppas i munnen för att uppnå den bästa kulinariska euforin. Problemet är bara att sugkopparna på bläckfiskbitarna fortfarande är vid liv. Istället för en festmåltid kan det sluta med döden då bläckfiskens sugkoppar i ett desperat försök att undkomma mänsklig magsyra kväver den som äter genom att suga sig fast på insidan av halsen i sväljningsögonblicket. Här kan man verkligen tala om att sätta maten i halsen.

Aphjärna oavsett tillagningsmetod kan få ens egen hjärna att börja likna en svamp. Den som är sugen på just denna anrättning bör enligt rekommendation inte äta den allt för ofta om hjärnans hållbarhet ska bestå.

Ät inget som har ögon, den uppmaningen har jag hört vegetarianer säga. Men inte ens en vegetarian går säker då det gäller exotiskt födointag. Råa cashewnötter är giftiga och frukten Pangium edule innehåller vätecyanid och den som inte dör blir i alla fall kraftigt illamående. 

Jag drar slutsatsen kring mina matinspirerande funderingar att det bästa är nog att hålla sig till det jag är van vid och som jag vet är säkra måltider. Och ska jag göra en söndagsstek har jag alltid mammas gamla köttermometer att ta till. Om jag inte föredrar en som ansluts med Bluetooth smart vilken kopplats samman med min mobiltelefon eller surfplatta och styrs med en app. Då kan jag få tid över till annan och behöver inte ens uppehålla mig i köket. Mobilen håller kollen på allt. Även trikindöden om det nu är en fläskstek som ska avnjutas.

Oangenäma dofter och rädslans oanade effekter

 Idag är det höstdagjämning. Natt och dag är nästan lika långa. Fast egentligen är höstdagjämningen endast en ögonblicklig händelse och sker denna dag klockan 13.31. 

Hur som helst så har nu vårt valnötsträd iklätt sig höstskruden. Om ett par dagar har de gula löven singlat mer och brett ut sig som en fäll runt stammen. Kvar finns enkom de kala grenarna som sträcker ut sig likt långa magra fingrar. Det ser rent anskrämligt ut. Varje vår funderar vi över huruvida trädet överlevt vintern eller ej. Men så plötsligt uppenbarar sig knopparna som långsamt sväller för att till sist spricka ut i ljuvlig grönska. Ack vad väntan på den stunden är lång. En hel vinter måste först genomlidas.

I lördags var jag bjuden hem på fika hos en väninna. Jag hade sett fram mot den dagen men så tog orken helt enkelt slut efter en lång vecka med många åtaganden. Jag ringde och sa som det var. Inga undanflykter eller uppdiktade måsten. Hon förstod så väl och vi beslutade oss för att flytta fram fikat till en annan dag.

Istället klev jag i mina rejäla skor, tog min kamera och gick ut i skogen. Jag behövde komma nära naturen och i enlighet med naturhälsokommunikatörerna också komma nära mig själv genom att andas skogsluft.

Om jag under min vandring lyckades fånga en och annan bra bild med kameran vore det ett stort plus.

Jag njöt av stillheten, fotade svampar av vitt skilda slag, en blåskimrande skalbagge och några blommor som nyss avslutat sin fägring och antagit en helt annan skepnad.

Plötsligt blandades den friska skogsluften med stråk av illaluktande dofter. Närmare bestämt lukten av vilda svins exkrement. Vi har gott om vildsvin i den närbelägna skogen. Stora områden har bökats upp och svinen har här och där avlagt korvliknande markeringar.

Njutningen av min skogspromenad byttes till obehag. Kanske en sugga med kultingar eller en stor galt med långa betesliknande hörntänder låg och tryckte under en gran. Grisögon som vakande följde mina rörelser. Beredda till attack om jag kom för nära.

Överlevnadsinstinkten slog omedelbart till och jag började prata högt med mig själv. Må hända skulle det skrämma svinen mer än vad de skrämde mig. Men att prata med sig själv är ganska uttömmande, samtalsämnet tar fort slut. Därmed övergick jag till sång. Närmare bestämt psalmsång. Jag är bra på begravningspsalmer efter idogt inövande under nästan tjugo år som begravningsentreprenör. Därför fick det bli Härlig är jorden, Blott en dag och Bred dina vida vingar. För säkerhets skull lade jag till Jesus älskar alla barnen trots att jag kände en osäkerhet om det är tillåtet att sjunga "röd och gul och vit och svart" ifall det kan vara kränkande i dessa tider då vi måste vara vaksamma på vad vi säger. Eller  sjunger. 

Jag klämde i rejält medan jag avlägsnade mig bort från vildsvinens domäner. Om någon svampplockare befunnit sig inom hörhåll hade denne någon antagligen trott att en himmelsk skara samlats i Odensåkersskogen ehuru min rädsla för vildsvinen fick mig att sjunga i stämmor. Vilket faktiskt förvånar mig oerhört eftersom jag inte visste att jag hade den förmågan. Rädsla kan verkligen få oanade effekter.

Surt ludd och en brunstig rymling

 Mina fötter har under denna sommar används flitigare än någonsin. De har så att säga blivit härdade mot det mesta. Som bevis på min uppskattning beslutade jag mig för att ge mina trotjänare en rejäl belöning.

Väntan blev lång men igår var det så äntligen dags. Kristina, ägarinna och fotvårdsterapeut på Ängshults fotterapi stod i beredskap. Dessförinnan hade jag försökte rensa bort strumpludd som legat under tånaglarna och surnat, med pincett ryckt bort hårstrån från stortårna och hyfsa till fötterna någorlunda. Jag vill vara relativt fräsch när jag besöker fotvårdsterapeuten.

Precis när jag klev in genom dörren och skulle stänga av min telefon fick jag ett sms. Från grannen längre ner på vår gata. Hon hävdade att Stig junior begett sig ut på äventyr. Närmare bestämt hem till henne och hennes sambo och befann sig nu bakom deras garage. 

Jag blev förfärad och glädjen över ett spendera egentid tillsammans med mina fötter och Kristina grusade. 

"Kanske är han brunstig och är ute efter amorösa äventyr". Kristina försökte hjälpa mig till en förklaring till varför vår robotgräsklippare var på vift.

Jag ställde mig skeptisk till hennes uttalande. Faktiskt aningen förnärmad ty Stig junior har aldrig tidigare uppvisat sådana tendenser. Eller så är Stig junior likställd med kvigor och halvvuxna kalvar. De har också en benägenhet att rymma när hösten är i antågande.

Enda raka var att ringa hem till min make, Stig senior. Uppjagad bad jag honom gå till grannen och hämta  rymlingen. 

Beskedet kom snabbt. Stig junior befann sig där han bör vara. I sitt lilla bo, fridfullt vilande efter utfört värv. Han hade snällt hållit sig inom den uppsatta gränsen, inga otillåtna utsvävningar med andra ord.  Faktum återstår dock, i vårt område går en robotgräsklippare lös. En rackare som nästlat sig in i lugnet  och gör omgivningen osäker. Det är läge att samlas till ett krismöte.

Jag sköt undan tanken för stunden. Stoppade ner fötterna i baljan med vatten som spetsats med välgörande fotsalt. Lät förhårdnader luckras upp och njöt när Kristina med varliga händer filade hälarna, klippte tånaglar och avslutade det hela med en lugnande massage. 

Jag dansade ut från Ängshults fotterapi efter avslutad behandling, gjorde några vågade men sköna moves framför nästa kund som stod bredvid sin bil och väntade på sin tur.

Vitlöksdoftande tuggmotstånd och relationsbluff

 En gång i livet ska jag väl testa att äta vinbärssnäckor. Det var så jag tänkte när jag för många år sedan satt på en restaurang och de övriga i sällskapet beställde vitlöksgratinerade vinbärssnäckor som förrätt. 

Servitrisen ställde fram ett fat där snäckornas innehåll efter vitlöksgratineringen stoppats tillbaka i skalet.

För att få fram anrättningen krävdes specialtillverkade snigelbestick bestående av en gaffel och en tång. 

Servitrisen instruerade mig. "När snigeln tittar fram ur skalet hugger du tag i den med tången och spetsar den på gaffeln”.  Hon skrattade och önskade mig smaklig spis. Och jag gjorde som jag blivit tillsagd. Det smakade vitlök och hade tuggmotstånd. Inget annat. Varken mer eller mindre och jag beslutade mig för att aldrig mer lägga pengar på den franska delikatessen.

Det är med mat som med bekantskaper. Antingen uppstår tycke eller så stämmer det helt enkelt inte. Det där med personkemi är ruffel och båg har jag läst. Om det inte klickar mellan oss skyller vi på personkemin när det i verkligheten det handlar om så mycket annat. Tydlighet, respekt, lyhördhet och framför allt vad vi har för avsikter med att närma oss varandra.

Jag har lätt att skapa kontakter. Pratar gärna med vem som helst utan att för den skull ha för avsikt att bli bästa vän med den jag tilltalar. Under alla de år som jag var begravningsentreprenör har jag träffat så många människor som i den situation de befunnit sig i varit oerhört utsatta. Där handlade det uteslutande om visad respekt. Jag lärde mig tolka människors känslor, lyssna och bemöta de sörjande på ett korrekt sätt.

Likaså mötet med människor som jag intervjuat under de nästan fyrtio år som frilandsjournalist. Taktfullt ställa de rätta frågorna för att skapa förtroende och bli insläppt i det privata.

Men nu har jag som trädgårdsdräng stött på patrull. En av sonens gräsmattskunder verkligen avskyr mig. Vilket ställer till problem då maken och jag utsetts som gräsklippsansvariga. Därmed ska gräset klippas när det behövs. Mig veterligen har jag inte gjort kunden något illa, ej heller klippt sönder hennes gräsmatta, betett mig oanständigt, svurit i hennes närvaro, skvätt olja på yttertrappan eller kört över hennes katt och pioner med gräsklipparen. 

Kommer jag ensam får jag kalla handen och blir tvingad att ge mig av med oförrättat ärende. Men, nu har jag fått en förklaring till hennes avoghet mot mig. Hon hyser ett gott öga till min man. Eller som hon kallar honom "min lilla farbror". Ingen annan duger som omhuldare av hennes gräsmatta.

Förra veckan besökte jag och maken henne och i vanlig ordning ringde jag på dörren och frågade artigt om hon önskade få gräset klippt. "Nej inte av dig, men av min lilla farbror. Är han inte med idag"?

Den lilla farbrorn satt i bilen och väntade på besked. "Jo han är med, jag ber honom stiga ur bilen". Damen lyste upp men såg ändå klentroget på mig. Hon trodde jag fabulerade i syfte att komma åt hennes gräs.

"Förresten, du vet väl om att den där lilla farbrorn är min make"? la jag till. 

Damen stirrade tvivlande på mig. Funderade sedan ett tag och log. "Du jag tycker du är väldigt trevlig trots allt", sa hon och med det anser jag att isen är bruten. Vi kommer troligtvis aldrig att bli kompisar och det är säkrast att jag jämte gräsklipparen tar med min make,  hennes lilla farbror, om hon ska få gräset friserat. 

Men jag måste tillstå att jag känner mig nöjd för tack vare min make har damen och jag äntligen uppnått ett slags relation. Även om personkemin till fullo inte klickar.