Summa sidvisningar

måndag 11 april 2016

Sparris på undre ögonlocket och vitlök i kökslandet


Lycka är att ha en skrivarbod. Öppen dörr mot friheten, gräset grönskar och från sjön hörs en maffig kakafoni där de nyanlända sjöfåglarna håller kärlekskonsert. Går inte annat än att känna mig tillfreds med livet. I annat fall vore jag rent utav otacksam.

Helgen har mest handlat om mat. Vi har inmundigat de mest skilda slag av maträtter. Blivit bjudna. Bara att sätta oss till bords och avnjuta det som jag själv inte behövt tillreda.
Rikliga mängder dessutom. Mättnadskänslan har funnit kvar när vi vaknat på morgonen. Känner dock ingen skuld och skam över att ha möjlighet att äta mig mätt trots att det finns omkring 842 miljoner undernärda människor i världen. Deras magar slutat inte vrida sig i hungerplågor om jag svälter mig i sympati. Olika faller ödets lotter och jag har haft turen att inte hamna i de undernärdas svältande skara.

För många år sedan åt vi på en restaurang där kocken fått utmärkelsen Sveriges mästerkock.
Förväntningarna var skyhöga men det hela slutade med platt fall. Både för oss ätande och vår inbördes rankning av kocken.
Trerätters stod på menyn. När maten efter mycket bestyr tillagats med mästerliga slevar och andra diverse matlagningsinstrument till sist hamnade på vårt bord var det så snålt tilltaget att hela anrättningen med lätthet hade kunnat balansera på kanten av mitt undre ögonlock.
Ett besök hos stadens korvkiosk där en rejäl mosbricka med räksallad blev slutresultatet av mästarkockens försök att behaga sina gäster.

Ett sådant tilltag kan ge mig samvetskval om jag ägnar mig åt att låta tankarna gå till världssvälten. Betala dyra pengar för minimalt med föda och dessutom ha de ekonomiska tillgångarna kan förmörka sinnet över att leva i överflöd då andra inte ens har tillgång till rent vatten.
Våga vägra mästarkockars dyra kulinariska matanrättningar!

Förmiddagen har gått åt till att utforska en för mig ny del av Norrköping. Jag vet att den finns men inte ägnat den så stor tanke även om den är ytterst viktig för vår kommun. Nämligen Norrköpings hamn beläget ute vid Bråvikens mynning ute på Händelö.
Trots tydlig vägbeskrivning samt gps lyckades jag ändå åka vilse och hamnade i Jursla. Efter några manövrar kom jag på rätt spår för att till slut hamna på helt fel ställe i hamnen. Jag frågade en grovarbetare om råd. Han pekade med sin arbetshandskbeklädda näve mot hamnkontoret där en vänlig yngling hjälpte mig till rätta och förklarade hur jag skulle ta mig till huvudkontorets entré.  Marknadschefen stod beredd med en kopp kaffe i handen som han kokat i den nyinskaffade smarta kaffemaskinen för att ge den frilansande reportern.
Jag ryckte och slet i den låsta dörren som var placerad i direkt anslutning till huvudentrén och vi stod en stund och glodde på varandra genom den tonade fönsterglaset. Marknadschefen klev ut genom den rätta dörren, gav mig kaffemuggen och hälsade mig välkommen. Han fru var från Värmland, berättade han och på så vis kände vi plötsligt en samhörighet varpå han försäkrade mig om att det inte gjorde något att jag var aningen sen till mötet.

Varje dag har något nytt att erbjuda. Fartygen kommer till Pampushamnen. Lossar sin last och lastas med ny innan kaptenen på skutan drar upp ankaret och styr mot fjärran länder.
Själv njuter jag av stillheten på Glan där den enda stora båten som syns har fiskare Axelsson vid rodret och någon gös som ligger och sprattlar på durken.

Går det annat än att känna sig lycklig i vårens hänryckande tid, tänker jag stilla och ämnar bege mig ut ur skrivarboden för att tillsammans med maken vistas i solen och fundera ut vad vi ska införskaffa för några nya perenner som ska pryda sin plats i vår trädgård. Möjligt att jag även går och tittar till hur vitlöken mår efter vinterns vila i kökslandets svarta mull.