Summa sidvisningar

söndag 11 februari 2018

Knäppta händer och en bön om att orka ta det sista steget


Maken och jag har hjälpts åt att koka fågelmat. Det gäller att ta hand om de som befinner sig ute i kylan. Nu följer vi med spänt intresse hur fåglarna letar sig fram till läckerheterna. De är vaksamma. Ser att något är nytt. Osäkra på om det som dinglar från grenen har någon hjälpande inverkan med att  fylla magarna och på så sätt hålla värmen.

Även vi människor kan bli skrämda av nymodigheter. Vi vill gärna befinna oss i det invanda och trygga. Inte kliva ur den komfortabla zonen. Det är ett risktagande. Men det kan även vara ett livsavgörande val.

Under veckan som gått träffade jag en kvinna som bjöd mig på kaffe och hembakat. Vi gled in på just livsavgörande frågor och de val vi väljer att göra. Men även de val som vi tvingats till. Val gjorda utifrån påverkan av andra. De där valen som smärtar och som vi inte delar med oss av på sociala medier. Där har vi det bättre ställt med kärleken, resor, umgänge, ekonomi och trevliga utsvävningar än alla andra. Mycket bättre till och med. Där tvingas vi inte att välja det svåra.

Min pappa stod upp för sin tro där tron på det röda partiet var starkare än gudstron. Han var ingen ateist, gick aldrig ur Svenska kyrkan men gav ändå inte mycket för de religiöst tänkande. Det var hans val. Ingen hade tvingat in honom till det röda partiet och ingen tvingade honom till att tro på Gud.
När pappa kom till vägs ände gjorde han något mycket förbluffande. Han såg djupt in i min mammas ögon och frågade henne om hon trodde att han skulle komma till himlen och Gud om han knäppte händerna och bad en bön.
Mamma nickade och sa att med största säkerhet skulle han tillåtas ta klivet in genom pärleporten.
Pappa knäppte händerna, la de grova arbetarnävarna på magen och bad tyst och stilla. Vad och hur han bad framgick dock inte för det var mellan honom och Gud.
För min burduse pappa var det inte längre något livsavgörande val. Han hade troligtvis inga planer på att omvända sig och sälla sig till den religiösa skaran. Det var nog mest en hjälp på traven att orka släppa taget och låta någon annan leda honom den sista biten.

Jag har tänkt mycket på det där. Att min pappa bad till Gud de sista dagarna i livet. Kanske frös han ända in i märgen, kände en ängslan över det okända och att lämna mamma ensam. Då kan det kännas skönt att be om hjälp. För min egen del är varje tanke en bön. Därmed tänker jag väldigt mycket...

Amen!