söndag 3 juni 2018

Kärlekens dag och djupa tidsfåror


Den 3 juni 1975 dog min farfar. Jag var 20 år och döden existerade inte innan dess. Sorgen sköljde över mig, som ett svart täcke genomdräkt av tårar. Vi stod varandra mycket nära, min farfar och jag.

Den 3 juni 1978 växlade min blivande make och jag ringar. Val av förlovningsdag var en ren slump och hade ingen koppling till min farfars dödsdag. I efterhand känns det dock bra att vår förlovning skedde på samma dag tre år senare. 3 juni kom att bli en kärleksdag fast med olika betydelser. Ett farväl till en älskad farfar och en innerlig kärlek mellan man och kvinna med sikte på en gemensam framtid.
Idag, 40 år senare sitter ringarna av guld fortfarande kvar. Vi är ett med varandra och med våra ringar. Om de någon enstaka gång tas bort visar huden på ringfingrarna en djup tidsfåra.

När våra barn var små for vi ganska ofta ut med vår båt till S:t Annas skärgård och lade till vid bryggan på Västra Gärdsholmen. Högst upp på öns klippa står Capella Ecumenica, som ett kristet landmärke öppet för alla.
Föga anade vi då att på vår förlovningsdag den 3 juni 2018 skulle vi borda kyrkbåten tillsammans med våra barnbarn för att vara med på gudstjänst ledd av vår prästvigda dotter.

När kyrkbåten närmade sig bryggan såg en av småtvillingarna sin mamma som åkt dit i förväg stå utanför kapellet. Flickan vinkade och ropade på mamma, ivrig över att få komma i land. Vår sons reaktion var att ön verkade mindre än han uppfattade den från sina barndomsminnen.
I ett barns ögon är hela världen enorm, vid vuxen ålder krymper det mesta av barndomens intryck.

Det kändes fint att tillsammans med våra barn och barnbarn samt våra grannar tillika goda vänner få fira vår 40-åriga förlovningsdag med gudstjänst och efterföljande kyrkfika ute på denna heliga skärgårdsö.