måndag 1 augusti 2016

Överjäst öl och ett okontrollerat råsegel


"Hur fort blir lönnarna gula som lyser vår vandring i parken. Att dö är att resa en smula, från grenen till fasta marken"...
Så skaldade Stig Dagerman och de raderna fanns med i min pappas dödsannons. Dagerman var hans favorit.

Idag besöker vi minneslunden på Skogskyrkogården. Tänder ett ljus och tänker på pappa som idag för 92 år sedan, nyfödd, skrynklig och ovetande om det liv som låg framför honom, drog sitt första andetag. Mamma påstår att det är tur att han inte finns med oss längre, i en värld så full av ondska att det för honom skulle ha tett sig helt ofattbart.
Jag kontrar påstående med att det är väl ändå ingen som förstår sig på hat, förföljelse, brist på mänsklig respekt, missunnsamhet, krig och människofientlighet. Om pappa levt idag hade vi suttit tillsammans och tvått våra händer i vanmakt.

Björkens löv är nu gula precis som lönnlöven i parken om hösten. Vissa av björkarna har till och med bruna, torra och döda löv. Det beror dock inte på att det höst utan på torkan.
Vi har ändå en föraning om att hösten är på väg. Kvällarna är mörkare och vi har börjat plocka fram stearinljus ur ljuslådan. Kurar skymning och säger till varandra att tänk vilken fin sommar vi haft.
Bästa sommaren på flera år i alla avseenden men än är den inte slut. En liten del är kvar innan stormarna viner runt stugknuten och regnet står som spön i backen.

Vi känner oss reslystna, maken och jag. Inte till några andra länder utan finner det förnöjsamt att hålla oss inom landets gränser. Nu funderar maken på att boka ett nytt äventyr till oss. 155 meter under marken. Jag hänger på och gläds över våra gemensamma möjligheter till förlustelser. Oavsett om det gäller att sova bland myggor och knott i en koja i skogen, eller i en gammal nedlagd järnvägsvagn så het och uppvärmd att jag nödgades att ligga med benen utstickande genom fönstret, eller ta sig 155 meter ner i underjorden. Allt är roligt när vi gör det tillsammans.

Maken kan planera vår resa medan jag är i London med dottern. I morgon går flyget och vi ämnar hänge oss åt storstadsshopping. Eller strosa runt och ha picknick i någon storstadspark, se på folk i rörelse men undvika Pokémon Stop. Vi tänker äta engelsk frukost på någon pub och jag kanske rent utav klämmer en sejdel mörk överjäst öl.

Någon stadskarta har vi inte införskaffat oss utan tänker ta oss fram på känslan. Inte heller har vi hunnit växla till oss landets valuta. Vi tänker köra med lösa boliner och se vartåt det bär. Som att råsegla läns. Fulla segel och full fart utan någon som helst kontroll. Det är då det hela blir som mest äventyrligt.