Jag läste en gång att den som inte har någon fantasi saknar vingar. Och att det är dagens moderna leverne som sätter käppar i fantasins hjul. Därav har vi mist drömmarnas flygförmåga. Skolan lastas också eftersom vitala ämnen som filosofi försvunnit ur läroplanen. Om det stod filosofi på schemat när jag gick i skolan har dessvärre fallit i glömska. Däremot minns jag med tydlighet hur vi fick dissekera grodor på biologilektionerna. Vilket i och för sig kunde få fantasin att skena upp till skyhöga höjder för den som var lagd åt det morbida hållet.
Som barn hade vår dotter, småtvillingarnas och deras storasysters mamma, en fantastisk fantasi. Hon kunde skapa egna figurer av luft. Hennes egenhändigt materiallösa designade vän Pim-Pim var hennes trogna följeslagare. Även då vi åkte på semester skulle Pim-Pim med. Ett trauma utspelades då Pim-Pim valde att stanna kvar på den restaurang vi lämnade efter att ha ätit oss mätta. Varpå barnets far fick vända åter för att locka ut Pim-Pim till en väntande återförening.
När Pim-Pim upplöstes i tomma intet minns jag inte, däremot minns jag hur kul vår dotter hade med sin kamrat. Och vilken omsorg hon visade honom, både i glädje och sorg.
Den genom fantasin skapade kamraten var harmlös. Fantasins kreativitet flödade och banade väg för de texter vår dotter idag har förmåga att skriva. Vissa av dem även tonsatta och framförda inför publik.
Men, fantasin kan också vara skrämmande. Uppdiktade historier som gör större skada än nytta. Mardrömsliknande historier som skapar kaos hos den som fantiserar men också för den närmaste omgivningen.
Barn har en förmåga att vränga till det för oss vuxna helt osannolika. Som den gången då jag jobbade som begravningsentreprenör och jag i en kyrka var i färd med att arrangera blommor runt kistan.
En av stadens blomsterhandlare kom in genom kyrkporten. I släptåg hade hon sitt lilla barn, kanske tre år gammal. Barnet tvärstannade och stirrade rakt fram där kistan stod.
Jag höll andan, tänkte att det är varje förälders ansvar att ta med sitt barn till en kista där en som väntar på överlåtelsen ligger under det stängda locket.
Barnet fortsatte att stirra. Inte på kistan utan på Jesus som i naturlig storlek hängde uppspikad på korset. Plötsligt kom tårarna ur barnets ögon. Strilade ner som salta små rännilar över de runda kinderna.
"Pappa", hulkade hon. "Någon har hängt upp min pappa på väggen"!
Om barnets far hade likheter med Guds son framgick inte, dock var ungen fullt och fast övertygad om att den som var hennes trygghet i livet råkat ut för något förfärligt. Gissningsvis hade barnafadern en hel del att förklara innan den dagen nått sitt slut.
