Ute faller snön. Vid fågelbordet förser sig småfåglarna av födan som ska hålla dem varma och vid liv. Sexton domherrar har letat sig hit. Måste vara rekord. Jag kastar ett öga på dem lite då och då där jag hänger över matbordet och gör allt för att få mitt julklappspussel till ett färdigt motiv.
Pusslandet har pågått sedan juldagen. Det är lika frustrerande som det är nöjsamt att pussla. Jag suckar, pustar och ger stundom ifrån mig förnöjsamma grymtanden.
Vissa dagar kan det gå fyra timmar och på sin höjd fem bitar som passar ihop med varandra.
Jag gnäller och maken mäter med tumstocken. Det är hans bidrag ty han hävdar att på grund av rådande omständigheter som han kallar färgblindhet kan han inte vara mig behjälplig på annat sätt än med tumstocken. Jodå, det är rätt, lika långt på alla sidor. Jag tvivlar, dessutom fattas det en kantbit. En enda ynka bit saboterar allt.
Den måste finnas, säger maken. Och så letar vi vidare. Jag har sträckt mig så långt att en kväll strax före sänggåendet dissikerandes dammsugarpåsen. Nyduschad, insmord i väldoftande nattkräm och iförd morgonrock sprättade jag upp påsen. Ut pöste skräp som tovats ihop till en illaluktande mjuk klump. Jag grävde bland röran, klämde och kände. Enda resultat av mitt handlande var att göra om kvällstvagningen.
Jag letar pusselbitar, kräks i Themsen och gråter bakom en röd nattbuss.
Maken ger mig näringsintag. Åker till affären och köper godis. Kokar kaffe och värmer bullar. Igår la han in en extra växel. Kom hem med både semlor och smörgåstårta. Han är en verklig coach som peppar mig att aldrig ge upp.
Och se där! Plötsligt lossnade allt. Ögonen skarpa som en örns och fingrarna löpte likt en konsertpianist över pusselmattan. Bit efter bit fogades samman och nu känner jag mig som en kompetent pusslare. För att inte säga expert.
Jag har redan framför önskemål till dottern inför nästkommande presentinköp. Hon har gett sitt bifall. På ett villkor. Att London by night är lagt fram till julafton 2021.
