Summa sidvisningar

tisdag 27 oktober 2015

En ödla har ordet och väluppfostrade silkesapor



Prick klockan nio i går morse slocknade våra lampor. Så även min dator som endast livnär sig av elektricitet. Det gav mig en förnimmelse om att göra slag i saken och införskaffa ett nytt batteri.
Mängder med skrivjobb och inget kunde jag göra.
Slå på reservaggregatet, ropade jag till maken som suckande svarade att även det batteriet var slut. Han är driftigare än vad jag är så idag sitter ett nytt batteri i vårt reservaggregat. Maken har provkört hela maskineriet med ytterst gott resultat. Dock har vi idag ström i trådarna så vi är i nuläget inte i behov av egentillverkad el.

Mängder av jobb i går blev massor av jobb i dag. När jag satt och skrev en av alla artiklar ryckte maken upp dörren. Han hade reservaggregatet på provkörning och det bullrade friskt bakom knuten till min skrivarbod. Maken var nyfiken på hur det gick för mig med jobbet och undrade dessutom vad jag skrev.
Om hörselskada, svarade jag.
Va? frågade han.
Lätt irriterad över att bli avbruten undrade jag syrligt om han också behövde hörapparat.
Det behövde han inte. Det bullrade bara så han hörde inte vad jag sa. Sedan gick han in och kokade kaffe åt oss båda. Han är en vänlig och stillsam man.

Att vara hörselskadad och samsas med andra vid någon form av sammankomst är inte helt lätt. Hörselskadades lokalförbund i Norrköping har löst det hela på ett mycket finurligt sätt.
De låter helt enkelt en ödla vandra runt bordet. De som håller i ödlan har orden. De andra tiger still till dess att nästa får klämma på den glänsande varelsen.

Jag skulle också behöva ha en ödla när jag är i samspråk med andra. Det är så lätt att orden bubblar ut och avbrutna samtal är ett faktum.
Läste för ett tag sedan att silkesapor insett vikten i att turas om att tala. De andra lyssnar snällt och väntar in sin tur. Dessutom väntar de några sekunder innan nästa tar till orda för att på så sätt vara riktigt säker på att föregående talare avslutat sitt anförande.

När det är debattprogram på teve står jag nästan inte ut. Alla skriker och pratar samtidigt medan den arme programledaren gör allt för att styra upp flödet.

Tänker skriva ett mejl till teveredaktionen och fråga om de inte kan tänka sig att sätta silkesapor i panelen. I alla fall göra ett försök. Eller kolla om budgeten räcker till att införskaffa en ödla till tevehuset. Riksdagen skulle behöva en de också.  Eventuellt två. Den ena kunde  doneras till ett parti som inte gillar främlingar. Ett parti där risken ökar  i uppåtgående medlemsantal om inte flyktingarna kliver ur den där bussen omedelbart. Men det kanske de redan gjort. Vad vet jag som inte haft annat för mig än att sitta och jobba hela dagen och för den skull missat samtliga dagsnyheter.
Sitter de kvar och tjurar i bussen tänker jag  ändå inte rösta på något parti som inte tycker om alla människor. Oavsett vart de kommer ifrån. Däremot anser jag och med säkert mig andra att det är en smula märkligt att den som klarat av farliga strapatser med livet som insats absolut måste till Uppsala när de kommit i säkerhet och inte godtar något annat tillfälligt boende.

Det har jag all rätt att tycka utan att någon för den skull anser mig vara fientligt inställd. Det måste finnas normer även för den som har det svårt.