onsdag 13 juli 2016

Ett kort i storformat och brev till lilla i


Jag fick ett vykort i storformat. Mitt i sommarvärmen hade avsändaren skickat mig ett vinterkort. Först idag studerade jag det lite närmare, det som fångat min uppmärksamhet var inte motivet utan själva texten på baksidan. Det som stod i den stora rutan bredvid mitt namn och adress.
När jag nu satt med vykortet i storformat och granskade motivet tycktes det vara en bekant vy. Som om jag av någon anledning tidigare befunnit mig i vykortets mitt.
Jo visst måste det vara så. Jag var helt säker men vände ändå på kortet för att se om det eventuellt skulle stå någon vybeskrivning. Vilket det också gjorde.
På denna snöklädda åker lärde jag mig en gång för mycket länge sedan att harva, välta, tröska och plöja. Det var i denna vy jag blev invigd i lantbrukssysslorna. Genom att jag gift mig med en bonde.
Och nu har jag fått ett kort i storformat över den plats där jag bytte inriktning i livet.

Den handskrivna baksidestexten andades kärlek men också en stänk av sorg.
"Jag åkte förbi ert gamla hem, där ni lagt ner hela er själ. Nu är det i ett sådant skick att jag vill gråta. Bostaden ser ut som om det inte ens skulle duga åt ett djur."
Så stod det skrivet och även om jag redan visste att det hem vi en gång byggde upp åt oss och våra barn nu är satt i förfall gjorde det ont i hjärtat.

I augusti ska vi köra förbi vårt gamla hem. Den lilla röda stugan med vita knutar. Det måste vi om vi ska ta oss till makens bror med fru. Vi är ditbjudna en sväng innan de far hem till Frankrike.
Blunda när ni kör förbi Nybäck, sa svägerskan och såg svårmodig ut.

Det är ändå där, mitt i förfallet, som jag känner att det finns trådar kvar av mina Värmländska rötter. Djupt nedborrade, svåra att rycka upp. Det var där som vi blev ett på riktigt, maken och jag. Det blev bara vårt och ingen annans. Sorg, rädsla och fasor fanns det ingen plats för innanför de timrade väggarna. Det var där mitt riktiga liv tog sin början.

Nu planerar jag att svara den som skickat mig kortet. Besvara baksidestexten frågor och kommentera det skrivna. Inte med mejl. Inte heller via sms utan  med ett riktigt brev.

Det hör till god kutym att besvara meddelanden, brev eller skickade vykort. Ibland är vi nödgade att svara av praktiska och artiga skäl trots att vi helst av allt önskar slippa. Ibland svarar vi med glädje och iver. Men hur det än förhåller sig bör vi ända visa det goda omdömet att inte låta någon, vem det än må vara, sväva i ovisshet om att budskapet nått fram till mottagaren.

Till helgen, då ska jag skriva ett långt brev. Fylla det med mitt liv så som det ser ut just nu. Jag ser glädjefullt fram mot stunden då jag sitter beredd att dela med mig av mina tankar. Lilla i, håll ut några dagar till så kommer det ett brev på posten.

(Söstra di)