torsdag 2 februari 2017

Rostiga medar och djupgående tankar


2 februari och jag har sett det som ska utvecklas till påskliljor spränga upp genom den svarta mullen. På sina ställen blommar snödropparna i små klungor. Det är lätt att luras och tro att nu är våren här. Men februari är en lömsk månad. Kyla och snöfall kan dra in över landet när vi minst anar det.
Skidnördarna må jubla men mig kvittar det lika. De enda redskap för utomhusaktiviteter i vintertid vi har i vår ägo är var sin sparkstötting och långfärdsskridskor. Samtliga föremål är antagligen rostiga och det är föga troligt att de någonsin kommer att åter tas i bruk.

Igår kväll hade vi damer vår bokcirkel. Det är en mer bekväm sysselsättning än vinteraktiviteter som kräver efter årstiden rejäla kläder och skodon. God mat, en brasas trevliga värmekälla och behagliga sken, tända stearinljus samt mycket prat.
Den gemensamt lästa boken avverkades som vanligt snabbt och effektivt. Vissa av oss behövde dock en uppdatering om både handling och huvudkaraktär. Denna gång var vi helt överens, boken vi läst tilltalade oss alla.

Jag tror inte att det är själva bokpratet eller om vi över huvud tagit läst den litteratur vi tilldelar oss som är av större vikt. Det är mer samvaron och samtalen vi är ute efter. Samtal kring boken känns stundom oviktig när det finns så mycket annat att dryfta om.
Denna gång gjorde vi en djupdykning ner bland våra tankar och känslor i det vi kallar livet. Delade med oss av våra livsöden. Spontant men ändå lite trevande till en början. Osäkra och kanske en aning rädda.
För att våga öppna sig måste det finnas tillit, garantier för att det vi säger till varandra landar mjukt och blir väl omhändertaget av mottagaren.

Vi känner varandra ganska väl som grannar och vänner. Men efter gårdagskvällen har vi lärt känna varandra på ett nytt sätt. Fått insikt om att vi som människor är sårbara, även om vi utåt sett tycks verka starka. Alla bär vi på något innanför våra höljen. Olika men ändå så lika. Komna från olika miljöer olika uppväxter. Några har haft det bra medan andra lite sämre. Vi är mödrar till barn som vi älskar och vill allt gott. Men inte heller föräldraskapet tillhör livets okomplicerade uppgifter. Inget är utstakat i förväg.

Om allt detta talade vi, damerna i bokcirkeln. Nya band mellan oss har skapats och förstärkts. Jag känner mig berörd och tacksam över att kunna ge och ta emot. Det är en känslomässig ynnest som jag hoppas vi kan bygga vidare på. Troligtvis med ett helt annat tema nästa gång vi träffas. För till syvende och sist är vi varken en melankolisk eller speciellt djupsinnad bokcirkelgrupp. Vi är endast en samling glada och bekymmerslösa damer i våra bästa år som lever ett gott och behagligt liv.