Summa sidvisningar

söndag 2 augusti 2015

Dop, vigsel och total tystnadsplikt



Beslutade mig att följa dotterns arbete under gårdagens soliga lördag. Hämtade henne i tidig morgonstund för att därefter bege oss till Gryts skärgård där ett litet gossebarn skulle döpas.
Barnet var glad och förnöjsam, så även föräldrar, faddrar och övriga församlade.

Färden gick sedan vidare mot urskogen där ett par vigdes till man och hustru. Framför björken där de för tio år sedan ristat in sina namn. Tårarna rann på bruden och hennes mamma. Känslomässiga tårar är mitt antagande. 

När bröllopsgästerna sedan skulle utfodras fortsatte vi till Gusum för eget födointag. Kebabrulle med vit sås var vad som erbjöds oss. Ingen bröllopsmiddag precis men lagom mättande bukfylla.

Dagen avslutades med ekumenisk möte i ett flerfärgat tält. Dottern representerade Svenska kyrkan i egenskap av präst och med egenhändigt skriven predikan. När mörkret sänkte sig och vi kunde styra kosan hemåt var vi rikt välsignade av det frikyrkliga folket. Jag kan ännu höra hallelujaropen skalla.

Tolv timmar efter det att vi startade vår färd och med var sin kokt med bröd som kvällssupé släppte jag av dottern vid hennes hemman där småtvillingarna och deras storasyster sov sött i sina sängar. Dagens värv var avslutat för hennes del. En natts sömn gör det möjligt för henne att genomföra denna dags friluftsgudstjänst i den församling hon hör hemma, tjänar Gud och sitt uppehälle.

Vi hann med att prata en hel del mellan förrättningarna. Om den totala tystnadsplikten bland annat. Ett ganska märkligt påfund kan tyckas. Som mördare eller annan våldsverkare kan jag gå till en präst och lätta mitt samvete. Utan att bli avslöjad mitt hemska brott för polis och kriminalare. Det som sägs bakom stängda dörrar hos en präst stannar där för evig tid. Inte ett ord sipprar ut.

Det ställs krav på prästen. Inte minst på det psykiska planet. Blir det övermäktigt kan prästen i sin tur lätta sitt eget hjärta hos en annan präst med samma tystnadsplikt. Bara inget som berättas kan härleda till upphovskällan.
Jag ville ha en förklaring. Varför ska en brottsling skyddas? Endast förövaren och prästen vet hur och vilket brott som begåtts utan att det för den skull blir uppklarat.
Påverkan. Jag kan påverka en upplösning på det hela, förklarade dottern. Genom samtal förmå och stärka förövaren att själv överlämna sig. Men inte följa med vid överlämningen. Bara finnas där som ett stöd i det hemska som skett. För även en förövare kan behöva det stödet. Både för sin och andras skull.

Jag hoppas att min dotter aldrig, aldrig, aldrig ska behöva ta emot en förövares bekännelse. Att något inom förmågan att förstå läggs på hennes axlar och i hennes innersta. Något hon aldrig kommer att kunna tala eller vittna om. Tyngd av någon annans illdåd. Utan att fördöma människan bakom brottet utan endast fördöma handlingen.

Kanske bär hon på en annan människas stora hemlighet? Vad vet jag om det. Hon har ju total tystnadsplikt. Även inför sin mamma. En något märklig känsla. Hon och jag som annars pratar om allt med varandra.