Nu har jag upplevt min första vecka som ålderspensionär. Den dagen jag väntat på blev inte riktigt som jag tänkt mig. Inga ballonger och serpentiner. Inga fyllda champagneglas, snittar och marsipantårta. Dagen föll i glömska bland flyttkartonger, sopsäckar och förvaringsboxar.
Istället firade vi min födelsedag för det liv som varit och det liv som ännu pågår.
Camilla på hembageriet stod för maten, Skärblacka blomsterhandel för kistdekoration, sorgbuketter och rosor i vas på det dukade matbordet.
En vecka vilken känns evighetslång. Jag grinar mig in i pensionärslivet. Ögonen svämmar över och jag slickar i mig salta droppar och sväljer snoret. Känner mammas doft var gång jag öppnar ytterdörren och kliver in i det radhus som inte längre är hennes utan min i egenskap av dödsbodelägare.
Men mitt i jämmerdalen finns ljuset. Ett nytt litet barn är i antågande. En flicka som i ett av sina förnamn ska få bära namnet Elisabet. För så är det sagt och min mamma Elisabet blev glad när hon fick meddelandet dagarna innan sin eviga vila. Vårt nya lilla barnbarn ska föra namnet vidare. Precis som sin kusin, en av småtvillingarna.
Släkten följa släktens gång. Och jag måste ta mig samman. Om inte folk säger det rakt ut vet jag att de menar det. Men jag låter sorgen ta den tid den behöver.
Jag har gått ner i vikt och på nyheterna talas det om Corona. Det fruktade virus som lamslår allt och alla. Känn ingen fruktan ty jag är med dig alla dagar och snart har ett nytt vaccin uppfunnits. Om råttor överlever och inte uppvisar några negativa symptom är det bara att köra in sprutspetsen i den mänskliga befolkningen som kommer köa utanför landets vårdcentraler.
Jag är rädd för sprutor men inte för Corona tänker jag och tvagar mina händer i handsprit.
Ska övertala maken att åka till hembageriet för att köpa lyxsemlor. Medicin för en avmagrad lekamen. Han är nog inte nödbedd. Bara han får varm mjölk att dränka in semlan med.
Semlor är sannerligen en barmhärtighetsgåva till den som sörjer.
