söndag 3 juli 2016

Ett lätt regn och tre varma burkar



Jag böjer mig fram för att se bättre. Sätter mig på huk. Det stramar i lårmusklerna. Otränad. Måste börja cykla igen. Stärka muskulaturen, kanske få ben som en cykeltrampande brevbärare. Hårda vader och spänstiga lår. Får bli en senare fråga, nu är det i vilket fall som helst för sent.

Fingrarna trevar sig fram. Den feta skogsduvan kommer flygande. Det brusar om vingarna och den faller mot marken, spärrar ut fötterna och landar med en duns. Kuttrar uppfordrande. Blir besvarad och kuttrandet fortsätter. Fram och tillbaka i en för mig obegriplig konversation.

Jag hör röster. Ingen kan se mig men jag hör tydligt vad som sägs. Det känns nästan lite förbjudet. Som om jag tjuvlyssnar.
Solen värmer upp luften som studsar mot husväggen. Från det öppna fönstret strömmar det ut dofter och jag känner dofterna tydligt där jag sitter nedsjunken på mina knän. Välbekanta dofter av trygghet.

Maken kommer släntrande. Ställer sig en bit bort. Ser på mig och ler. Hans ögon visar en oförställd förtjusning. Jag kan inte avgöra om det beror på att han ser på mig eller den syssla jag utför.
Han frågar vart jag har min kamera. På det vanliga stället, svarar jag. Han låter kameran leta fokus, ställer in skärpan och tar tre bilder. Varken mer eller mindre. Sedan försvinner han, jag vet inte riktigt vart men jag vet att han kommer att komma tillbaka. Vi är ett tills döden skiljer oss åt.

Jag fortsätter mitt arbete. Ett flygplan går in för landning borta på Kungsängen. Går lågt över vårt hus. Inne i flygplanskroppen sitter passagerarna. Gör sig beredda att låta sig tas ner på landningsbanan. Pass och handbagage. En väntan som tycks evig innan resväskorna matas in i ankomsthallen och förs framåt på det svarta bandet.

Ett lätt regn droppar ner ut mörkgrå moln. Det blir plötsligt kyligt. Jag reser mig och söker lä. Snabbt drar molnen vidare och solen återkommer.
Jag vänder tillbaka till platsen jag lämnat. Det kliar på mina bara armar. Kanske jag borde ha haft en tunn kofta på mig?

Fyra timmar senare. I köket står tre burkar blåbärssylt. De är fortfarande varma.