Summa sidvisningar

onsdag 28 mars 2018

Flammande argument och den eviga vilan


Stilla veckan. En vecka jag klamrar mig fast vid med ett enda syfte. Den ska vara stilla. Min dator har sedan förra torsdagen varit nedsläckt. Inga sociala medier och endast nödvändiga telefonsamtal samt sms har presterats. Jag har helt enkelt befunnit mig i stillhet. Sittande i vår soffa med fötterna upplagda på bordet framför mig. Endast mina händer har rört sig, därmed är en till mig ny vårkofta näst intill färdigtillverkad. 

Stora delar av förra veckan var desto mer hektisk. Där litterära och kulturella inslag dominerat. Både privat och yrkesmässigt betingat. Dessvärre har jag varit sjuk. Tryckt i mig olika sorters tabletter med och utan paracetamol för att orka hänga med. Samt mängder av hostmedicin. När så veckan klarats av var min ork förbrukad. Varje muskel i min bröstkorg värker ännu, de har fått jobba hårt för att vara lungorna behjälpliga med att hosta upp segt slem. Ett tag befarade jag att drastiska åtgärder som inläggning på sjukhus för omvårdnad var det enda raka.
Trötthet och den tärande sjukdomsbilden resulterade i ett riktigt praktgräl mellan mig och maken. Ett gräl som varade i dagarna två. Sådant som händer mellan makar men som sällan omskrivs. Speciellt inte i sociala medier.  Dock kan ett gräl när upproret mojnat stärka och liva upp. Nu känner vi oss som nykära. Vilket vi känt oss många gånger under dessa fyrtio år vi levt tillsammans måste erkännas. Dock går det numera år mellan gångerna vi grälar. Jag som alltid är upphovet till hetsiga dispyter har antagit ett mer lugnt och moget uppförande.

Men på de sociala medierna fortgår det trätoämnen. Direkta personangrepp där det bildas två läger, allt för att skapa så många sympatier som möjligt.
När jag för första gången på en vecka loggade in hamnade jag mitt i ett hunddrama. Vilket utspelats för exakt ett år sedan i den värmländska bruksort där jag är uppvuxen. Trots att tiden har gått är händelsen toppaktuell och inlägget sprids från norr till söder.
Ett par beslutade sig för att köpa en hund. Studerade annonser och beslutade sig därefter att en dobermann vid namnet Jax skulle bli den nya familjemedlemmen. En fin hund som enkom vaktade om någon kom i närheten av hans tuggben.
Väl hemma visade det sig att hunden högg efter allt och alla, hade ett skraltigt bakben samt var extremt mjällig. Som om detta inte vore nog, det arma kräket hade dessutom vårtor i ansiktet. Olater och symptom som aldrig uppmärksammades av köparna när hunden presenterades.
Ett sådant hundspektakel vill av förståeliga skäl ingen ha. Därmed lämnades hunden tillbaka varpå säljarna gick ut i skogen och sköt jycken.
Nu flammar åsikterna upp och alla gör sitt bästa att bräcka varandra med spektakulära idéer om hur säljarna ska straffas. Det bästa vore ett naturligtvis nackskott på samma plats där hunden gick sitt tragiska öde till mötes. Köparna är däremot befriade från allt ansvar i affären. Den skabbiga och argsinta hundens prislapp á 4000 kronor återbetalades aldrig trots löfte. Bara det gör händelsen så pass legitimt att säljarna avporträtteras med bild och fullständigt namn. Så alla ska veta vilka de dömer till ett förestående straff.

Händelsen med hunden upprör även mina känslor. Vilket kommer an på ett inlägg i tråden där skribenten på fullaste allvar menar att den värmländska bruksorten Björneborg tillhör Örebro län. Vilket är direkt felaktigt. Det gäller att ha torrt på fötterna då det ska argumenteras i offentlighetens ljus.

R.I.P Jax.

måndag 19 mars 2018

En kärleksfull tonårspappa och Jeanettes otillåtna väska


Livet har återvänt. Jag är beredd att anta det som ligger framför mig. Och vår lilla porslinsblomma har under morgontimmarna slagit ut i blom. Vad mer kan en människa begära?

Under frukosten dryftade maken och jag äkta vänskap kontra köpt vänskap. Närhet som gynnar välmående och närhet som gynnar ekonomiska medel. På tal om president Trump och hans stab. Där undersåtarna antagligen erhåller stora belopp i månadslön. Det går att hänga i maktens korridorer och lyda när pengarna styr. Oavsett vilka galenskaper som står på agendan.

När jag var en ung tonårsflicka hängde jag i ett gäng. Men någon fullvärdig gängmedlem blev jag aldrig. På grund av min pappa. Han bevakade mig hårt, kom jag inte hem på uppsatt tid gick han helt sonika och hämtade mig. Vilt sprattlande och under högljudda protester släpades jag hem. Pappa var inte lagd åt det försynta hållet. Anande han att jag uppehöll mig i någon av de äldre grabbarnas bil ryckte han upp bildörren och plockade ut mig. Genansen från min sida visste inga gränser. Inte heller var det någon annan tonårspappa än min som gjorde sig omaket att hämta hem sin dotter.
Idag känner jag en tacksamhet över min pappas agerande och har full förståelse över hans kärleksfulla omsorg.

Beviset för att jag inte var fullvärdig i gänget visade sig tydligast då hon, som jag väljer kalla Jeanette, kom till bruksorten på besök. Jeanette bodde i Köpenhamn, porten till kontinenten.
När hon anmälde sin förestående ankomst blev gänget som tokiga. Det pratades och planerades. Röda mattan rullades ut och Jeanette steg ner på den med sina sandalförsedda fötter dammiga av stoft från den stora världen.
Själv blev jag aldrig involverad i Jeanettes betydelsefulla besök. Jag fick stå en bit på sidan av och med avunden lysande ur mina bruna ögon beskåda spektaklet som uppstod kring henne som person.

Så kunde en flicka inte hålla munnen stängd. Hon viskade i mitt öra varför Jeanettes besök föranledda sådan stor uppståndelse. I sin dåtida trendiga väska hade Jeanette haschkakor som hon sålde till vänskapspris. I sin tur hade Jeanette inför varje resa till Svedala kommit över ett parti vilket alla som tillhörde den innersta kretsen var väl medvetna om.  Snabbt insåg jag att Jeanette var ingen person jag skulle tala med min pappa om. Inte heller kunde jag be om extra tillskott i kassan för att kunna inhandla mig en flisa hasch. Vilket i och för sig var tur.

Så en dag kom Jeanette på besök med en tom väska hängande över axeln. Snopna vände hennes anhängare henne ryggen och hon fick pallra sig tillbaka till Köpenhamn. Utan att någon tog notis av henne eller stod på tågperrongen och vinkade farväl. Hon var inte längre intressant för hon hade inget att erbjuda.
Gänget upplöstes. Vi växte upp, var och en av oss landade i egna personliga fack. Jeanette från Köpenhamn glömdes bort, så även av mig. Fram till idag, vid frukostbordet dök henne minne upp. Om hon lever och har hälsan borde hon nu närma sig 70-årsåldern. Förhoppningsvis har Jeanette ett stort socialt kontaktnät med människor som tycker om henne för den hon är. Utan att hon för den skull måste sälja otillåtna varor för att bli omsvärmad.

söndag 18 mars 2018

Gittan och den försvunna hemsamariten



Först kom det en, sedan en till och så ytterligare en. Samt en bock. Klungan rådjur stod under morgontimmarna i vår trädgård och glodde. Skrapade med klövarna och åt av det de lyckats få fram under snön.
Jag är ingen djurälskare men ej heller någon djurhatare. Dock önskar jag livet ur dessa rådjur som invaderar vår privata egendom. Eller att de ska hålla sig i sin rätta, naturliga miljö bland fur och gran.
Så snart vårlökarna spirar är blomstren i farozonen. Speciellt tulpanerna som tycks vara rådjurs favoritblomma.

Alltid finns det något att irritera sig över. I ren impulshandling öppnade jag fönstret och skrek åt kräken att försvinna. Med graciösa hopp löd de min uppmaning men jag är viss och säker, i morgon har djuren återintagit sin plats i vår trädgård.

Något annat som upprör är det nya lagförslag vilket handlar om indragen handikappersättningen för syn-och hörselskadade. En summa på 2 500 kronor. Istället ska kvitton redovisas och utifrån det ska bidraget därefter bli individuellt. 

"Bra", uttalade sig en dam som kallar sig för Gittan. Hon känner minsann till en kvinna i Norrköping som har ledarhund vilken får springa lös i skogen. Utan sele. Som om detta inte vore nog, den blinda kvinnan städar själv sitt hem! Innan ledarhunden kom in i den blinda kvinnans liv som hjälpmedel var det hemtjänsten som "rastade" kvinnan runt om i staden. När hunden kom försvann hemtjänsten så jag utgår ifrån att det numera är ledarhunden som utför hemtjänstens sysslor.
Baserat på ledarhundens varande anser Gittan att den synskadade Norrköpingskvinnan inte är berättigad eller i behov av handikappersättning.

Min förhoppning är att Gittan får behålla sin syn livet ut. Att hon aldrig behöver stå i beroendeställning, vänta på färdtjänst eller ansöka om assistans. Fortsätta handla matvaror med röd prismärkning och aldrig behöva redovisa sina inköp med sparade kvitton. Skulle hon olyckligtvis mista sin syn kan hon skaffa sig en ledarhund. Då kan hon få komma ut lite då och då för att bli rastad utan att behöva anlita hemtjänsten när hon vill ha en nypa frisk luft.  Däremot kan hon inte räkna med att få någon handikappersättning om hon blir beviljad en ledarhund.

lördag 17 mars 2018

Balsam från Riga och Katarinas magåkomma


Vårsolen skiner och alla människor på sociala medier vistas utomhus. Alla förutom jag. Ett tecken på svaghet, kanske någon resonerar. Men verkligheten är en helt annan.
Bröstet piper och jämrar sig för varje andetag och som mynnar ut i våldsamma hostattacker.  Halsen känns sträv och irriterad. Hela jag känner en viss irritation uppblandad med rastlöshet. Orkar inte med att hålla mig i den stillhet som krävs vid sjukdomstillstånd.
Även maken begav sig ut i solen. Lämnade mig med en stor påse lösviktsgodis som han inhandlat i medicinskt syfte. Kanske även han känner sig krasslig och var i behov av medicinering eftersom han tog en näve ur påsen innan han snörde på sig kängorna.

Eftersom det inte stod någon doseringsanvisning på min medicin intog jag allt på en gång. Vilket visade sig vara helt verkningslöst. Därför beslutade jag mig för att ta fram ett mer kraftigt batteri. 
Nämligen den blandning som apotekare Abraham Kunze kokade samman år 1750 och som än i dag botar det mesta.
Ur skåpet lyfte jag fram flaskan med Riga Black Balzams. En brygd innehållande 24 olika örter, oljor, bär, blommor och kryddor. Samt en alkoholhalt på 45 %. Inköpt vid ett besök i Riga år 2012. Det har inte varit någon strykande åtgång utav brygden, den används enbart vid krissituationer.

En lagom dos blandas i varm svartvinbärssaft och drickes omgående i stora klunkar. Problemet är att den svarta vinbärssaften är förbrukad. Eftersom dottern och jag ska bege oss på litterär resa med avresedag tisdagen som kommer gör jag allt för ett snabbt tillfrisknade. Därmed beslutade jag att dricka apotekare Kunzes dunderkur rent utan några extra tillsatser. Kunde Katarina II när hon ansattes av en magåkomma någon gång i mitten av 1700-talet kan även jag.

En dram hälldes upp. Jag öppnade munnen och svalde. Effekten uppstod omgående. I form av kraftiga kväljningar. Medicinen gjorde en returresa och hamnade slutligen i slaskhon.
Men en slatt stannade nog kvar där det skulle. Känner mig faktiskt redan lite piggare. Eller så beror det på vårsolen. Den jag njuter av genom stängda fönster.


torsdag 15 mars 2018

Höglyftande planer och livet som kriminell


Småtvillingarna behövde nya fodrade stövlar. Ett måste när rännilar av vårvatten så småningom gör sig gällande. Varpå jag i egenskap av mormor hämtade barnen på förskolan, stuvade in dem i bilen och vi begav oss in till Norrköping. Nästa anhalt blev pastorsexpeditionen  för att hämta upp barnens mamma innan det kunde bli något stövelköp.

Under resan frågade barnen mig vad jag egentligen jobbar med. Hemmafru, tänkte jag först svara men blev med ens osäker på om det är legitimt att lära barn en sådan förlegad tillvaro. En fru utan ett eget förvärvsarbete, en kvinna i beroendeställning till sin make. Dåtidens accepterade könsroller.
Därför valde jag att säga, "ni vet ju att jag skriver för en tidning. Men nu skriver jag bara lite för jag är en pensionär".
De ville veta mer, vad jag gjort tidigare så jag rullade upp min digra meritlista. Som innehåller många jobb jag provat på under kortare och längre tid. Det imponerade föga, de konstaterade enkom att mormor jobbat.
Så ställde jag vuxenfrågan; "Nå vad ska ni jobba med när ni blir stora"?
"Kranförare", svarade den ena flickan. Höga kranar ska det vara. Och tunga gods ska hon lyfta.
"Jag är ett barn och barn kan inte veta vad de ska bli när de blir stora. De måste gå i skolan först", kontrade den andra snusförnuftigt.

Bra svar från båda, tänkte jag och drog mig till minnes då jag frågade deras storasyster när hon var i åldern fyra-fem år vad hon tänkte syssla med för att upprätthålla sin försörjning.
"Jag ska bli kriminell"! Svaret kom blixtsnabbt och jag tappade fattningen. Följdfrågan blev därför vilken sorts kriminalitet hon tänkte ägna sig åt. Hon svävade på målet en aning men trodde att det nog skulle bli en form av sjöröveri.

Vi lever i tid av ständig förändring vilket även innefattar alla som är barn. Det är inte utan att jag ängsglas över våra barnbarns framtid. Inget är riktigt självklart gällande utbildning, arbete och livssituation. Mycket kan hända under deras uppväxt. Allt är inte enbart medgångar, det finns också motgångar vilket barn av idag får känna av på ett eller annat sätt. Livet är ett experiment utan några självklara ritningar att följa.

tisdag 13 mars 2018

Digital stress och avskrapad hud


Väcktes i natt av en mardröm. Efter lönlösa försök att somna om klev jag upp ur sängen. Gick ut i köket för att dricka. Därefter satte jag mig i fåtöljen, lade upp fötterna på fotpallen och läste dagen upplaga av Norrköpings Tidningar. På nätet. Ögonlocken började äntligen kippa och jag väl tillbaka i sängen fick jag ett par timmars sömn. Vaknade därmed med sprakande huvudvärk när morgonen kom.
Medan maken donade med frukosten kopplade jag upp mig mot internet. Den lilla markören i vänstra hörnet snurrade. En ruta dök upp. Ingen anslutning till internet, löd meddelande.

Så hade det som inte får hända ändå hänt. En telefonkedja bildades oss grannar emellan. Lika tragiskt internetlöst i varje stuga.
Den digitala stressen slog till. Vi stod plötsligt i en värld helt utlämnade åt oss själva.
För att lindra obehaget satte jag fart med att storstäda vårt badrum.
Nu kan vi inte se på Netflix om inte internet kommer tillbaka, ropade maken. Han gjorde tappra försök att undersöka huruvida det var fel på vår router eller ej.

Vi kokade kaffe och åt chokladkakor. Jag fingrade på min mobiltelefon. I ett fruktlöst försök att ta mig ut på nätet. Jodå, redaktionen hade mejlat. Det låg en påannonsering tvärs över skärmen som meddelade detta. Men jag kom inte in i min mejlbox!

Utan internet är det svårt att känna sig glad och öppen. Det suger fett att inte kunna skrolla runt för att kolla vad som händer och sker. Dags att ringa internetakuten. Tydliga tecken visar att det ligger ett beroende och pyr. På åtta veckor blir den beroende fri från abstinens lovar terapeuterna.

Plötsligt, som genom ett under plingar det till i mobilen. Internet är tillbaka! Felet låg i Stockholm. I den centrala servern som pytsar ut trafiken. Med skinande rent badrum känner jag mig tillfreds. Inga dammråttor i hörnen, inget gammalt hudavskrap på de kaklade väggarna i duschutrymmet. Inga hårstrån i avloppet, dessa fångade jag upp med en uttjänt tandborste och det hänger rena handdukar på kroken.
Nu kan jag luta mig bekvämt tillbaka. Lägga upp fötterna på fotpallen och kolla runt i internets underbara värld. Allt medan maken letar upp en bra film på Netflix.

söndag 11 mars 2018

En kunskapsresa och en sportslig minister


Vintern verkar inte vilja släppa greppet. Dock hörde jag nyhetsbulletinen i kassakön hos vår lokala matvarubutik att en vändning är att vänta. Veckan som kommer, då blir det plus tio grader. Minsann!

Upplivad av nyheten frågade jag maken om vi skulle bege oss ut på en resa. Till Ullared. Han såg förfärad ut. Jag noterade hans tankar. Våra tankar är i symbios med varandras. Effekten av att levt under lång tid tillsammans. Han tänkte, redan vid entrén till butiken kommer det skapas en stor konflikt.
Bara i allmänbildande syfte, skyndade jag att tillägga. Alla borde ha varit till Ullared en gång i livet. Det hör liksom till. Maken fortsatte hårdnackat att vägra.
Jag lade ut en tråd hos dottern. Åk med någon köpsugen granntant! Inte heller hon ville späda på sin allmänbildning.

Är det då så viktigt att vara allmänbildad? Livsviktigt, hävdar många. Hur får vi till oss den viktiga informationen som täcker kunskap om det periodiska systemet, litteraturkunskap, matlagning,  Sveriges statsministrar sedan 1940-talet samt andra allmängiltiga ämnen som inte klassas fackkunskap utan endast en bred kunskap om det alla borde känna till.
Det finns appar för sådant. Vilket kan vara bra att veta eftersom appen kan användas vid olika sorters frågesport på teve.

Kunskap, eller brist på kunskap, kan vara avgörande hur en middag med många kring bordet ska avlöpa. Den som aldrig varit till Ullared får tugga maten väl medan de som införskaffat sig den kunskapen kan orera vitt och brett.
Själv tuggar jag länge när ämnet sport lyfts. Där är min nivå på allmänbildning så långt ner på skalan det går att komma. Vilket jag mer än en gång nästan riskerat omyndighetsförklarad för. Borde kanske skaffa mig en god man som kan föra min talan gällande sportsliga viktiga händelser.

Någon resa till Ullared lär det inte bli. Om jag inte åker själv vill säga. Eller kliver ombord på en buss tillsammans med andra och där det ingår smörgås och kaffe i biljetten.
I sanningens namn när jag inte på någon större längtan till att uppleva Gekås. Jag strävar enbart efter allmänbildningen. Borde kanske börja med att plugga in sport-och idrottsresultat. Det tillhör de mest fundamentala  kunskaperna för att bli accepterad i de flesta kretsar. Sen är det inte så viktigt att veta vem som var Sveriges statsminister 1946. För övrigt lär vår nuvarande hålla på Modo.

onsdag 7 mars 2018

En enkel person och frysta pengar




En bloggkollega till mig skrev ett inlägg vilket handlade om ostkaka. Därmed dök ett minne upp gällande en äkta småländsk ostkaka inköpt hos en av Norrköpings matvarubutiker.
Det hela utspelade i början på 2000-talet. Vi hade precis startat vår begravningsbyrå och uppdragen rullade in.
Anmärkningsvärt är, då någon lämnar jordelivet blir den döde i samma stund som det sista andetaget klingar ut en mycket enkel människa. Det spelar ingen roll om personen i levande rattat den senaste modellen av BMW, Mercedes eller kanske en Audi. Stått som ägare till en imponerande villa med pool och bytt kök vart femte år. I och med dödsögonblicket träder enkelheten in. Enligt de efterlevandes utsago, vilket en begravningsentreprenör aldrig får ifrågasätta.
Det har hänt att arvtagare ansett att en sopsäck istället för en kista duger bra som farkost på den sista färden. Helst i svart plast för att markera stundens allvar.

Min mormor ansåg sig enkel då hon levde. Vilket hon också var. Jag minns inte att hon unnade sig några extravaganser förutom en och annan tågresa från Kallhäll till den bruksort där jag och mina föräldrar bodde. Jo förresten, i början av 1960-talet åkte hon propellerplan till Mallorca. Skickade mig ett vykort där en dam med klapprande kastanjetter log mot betraktaren. Den spanska damen var klädd i en vacker klänning som gick att lyfta på och därunder visade hon upp sina spetstrosor.
Nå, eftersom mormor var så enkelt lagd lät hon meddela att vid hennes hädanfärd kunde kyrkogårdsförvaltningen se till att hennes gravplats blev asfalterad. Allt för att bespara anhörigas ekonomiska bekymmer. Min mamma ansåg det som ytterst olämpligt och under en blev mormors blivande gravplats ett ämne för hetsiga samtal mellan henne och min mamma.

De flesta avlidna anses dock vara värd en vacker begravning, enkel utan att för den delen göra själva huvudpersonen enkel.
När begravningsakten var avklarat återstod det sista momentet där vi på begravningsbyrån var inblandad. Den av oss utskickade fakturan. Pengarna in på vårt kontot i rättan tid. Utom en gång då den anhöriga kom med kontanter. Den som anordnat en begravning för närstående vet att det som borde vara näst intill gratis ändå kostar. Till skillnad mot det vi i levande livet kostar på oss. Vi vänder inte på slantarna om vi vill resa till Thailand, byta bil, köpa ny soffa eller äta finmiddag på restaurang. Vi är livsnjutare då vi lever, som död har vi ingen glädje av det som kostar. Oftast ses en begravning som en onödigt dyr utgift som belastar dödsboet.
Med andra ord, jag fick ta emot en ganska så stor summa pengar vilket vållande mig bekymmer. Bankerna hade vid det laget börjat knorra över insättning av kontanter. Maken var bortrest på kurs ett par dagar vilket betydde att jag ensam ansvarade för kontantbetalningen. Det gällde att förvara pengarna på ett säkert ställe varpå jag funderade över vart i vårt hem eventuella inbrottstjuvar aldrig skulle börja leta.
Med stor kreativ idérikedom plockade jag fram den småländska delikatessen ur frysen. Petade försiktigt bort papperslocket och bredde ut pengarna över ostkakan. Därefter satte jag tillbaka locket och placerade formen under ett par påsar kanelbullar. Efter några dagar lämnades pengarna som doftade svagt av ostkaka in på banken för vidare placering på företagskontot.

Det kändes högtidligt när vi så småningom värmde ostkakan och avnjöt den med grädde och sylt.

Smärtor i krävan och folkets egen rättssal


Den begynnande våren gör sig påmind. Droppande istappar och snö som med ett dån rasar ner från taket och bildar en barriär framför ytterdörren.
Fåglarna kalasar ännu på vår hemmagjorda fågelmat medan de övar sig på parningssånger.
Egenhändig tillverkning av fågelmat skapar debatt. Några hävdar att fåglar kan lida av glutenintolerans och därför drabbas av magproblem om det är havregryn i smeten. Genast säger förståsigpåarna att det är riskfritt eftersom havregryn inte innehåller gluten. Men, vetemjöl görs ju av havre, hörs förtretade röster. Och i vetemjöl finns det gluten om inte annat står på innehållsdeklarationen. Fuck you, vetemjöl görs på vete, hojtar de som är experter inom området.
Så kommer vi till själva kärnan i egenkokad fågelmat. Fettet. Smör ska det vara, säger de som vet. Nej margarin, påstår andra. Kokosfett, lyder budskapet från tredje part. Medan vissa fnittrar och undrar hur vana svenska fåglar är att inmundiga kokos.
Så håller det på, i all oändlighet allt medan fåglarna pickar i sig det som bjuds. Obekymrade av det rabalder fågelmat för med sig.

Själv funderar jag mest över de begivenheter denna månads dagar erbjuder. Inom en snar framtid åker dottern och jag på vår årliga bokresa. Minglar runt i litteraturens värld. Lyssnar in och bär med oss nya erfarenheter. Låter bartendern blanda var sin drink och känna oss världsvana ute på Ålandshav.
Även en teaterupplevelse står inför dörren. Jag har gjort en intervju med en av skådespelarna. Hade svårt att skilja på skådespeleri och privatperson. Vi skrattade och enades om att när sådant sker är  rollgestaltningen som allra bäst.

Dock finns det en gnutta smolk i planeringen. En person jag idag skulle träffa på en viss plats på utsatt klockslag hade lämnat arenan innan jag anlänt. Irriterad skickade jag ett textmeddelande. Ny dag och ny tid är bokad. Jag är fortfarande upprörd över spilld egentid. Borde skicka in en rapport om oacceptabelt beteende. Eller illvilligt hänga ut personen på sociala medier. Dömd att hatas utan föregående rättegång. Vilket är ett mycket populärt förfarande i dessa dagar.

Precis som de vilka kokar egen fågelmat och ger fåglar magvärk på grund av icke glutenfria havregryn blir dömda. På sociala medier. Folkets nya rättssal.

tisdag 6 mars 2018

Stämplade märken och överaktiv talgproduktion


Vi har inte kört Vasaloppet. Inte heller har vi kastat oss ut över några pister. Känner oss nöjda ändå. Vill vi sporta går det bra att göra det i soffan framför teveapparaten.
Handen på hjärtat, inte ens det bemödar vi oss om.
Däremot har vi firat min födelsedag. Med god mat, glass, presenter och familjärt umgänge. Det är nu mitt pensionärsliv träder in. Vilket börjar med att köra runt på barnbarn. Ett aktivt pensionärsliv kräver planering. Det har gjorts en undersökning bland människor som blivit avtackade från sina arbeten med utmärkelser bestående av ett tack för god och trogen insats. undersökningen har utgått från de blivande pensionärernas drömmar. 17 procent svarar att de vill umgås mer med sina barnbarn medan endast 5 procent tänker njuta av livet. Övriga vill ut och resa, umgås med vänner och syssla med sport samt sin hobby som legat i träda på grund av arbete.

För en pensionär går det att löpa linan ut. Helhjärtat engagera sig i sin hobby eller ge sig ut för att hitta nya intresseområden. Inget är omöjligt, även udda intressen kan helt oväntat dyka upp. Inte enbart tillverka svepaskar, samla på frimärken eller skåda fågel.
Som den kvinnliga entusiasten vilken det gick att läsa om i ett veckomagasin. Hennes hobby var  pormaskar där villiga personer ställde upp med sina överaktiva talgkörtlar. Huruvida hon lättvindigt fick fram objekt för sin utövnings skull gick inte att utröna, gissningsvis handlade det om närstående med igentäppta porer. Någon lönsamhet på sin hobby fanns inte då hon enbart klämde talg för sitt stora nöjes skull.
Ett annat exempel är mannen som har en imponerande samling kranar som suttit vid diskbänkar i skrotade husvagnar. För några år sedan hade han lyckats skrapa ihop 579 kranar, säkerligen har samlingen utökats med tiden. Förhoppningsvis hyser hans eventuella arvtagare samma brinnande intresse för husvagnskranar och inte enbart ser till den ekonomiska vinningen vid en framtida bouppteckning.

Personligen tänker jag inte göra några utsvävningar för att skapa mig nya intressen. Jag håller mig inom de ramar jag satt upp vilka inte kräver några större kraftansträngningar. Som att baka limpor och göra pärlplattor med barnbarnen. Eller som idag, bjuda en småtvillingflicka på ett väldoftande fotbad med efterföljande fotmassage och som avslutning rosa nagellack på tio små tånaglar.

fredag 2 mars 2018

Patologi och ett riktigt skitproblem


Det händer att jag faller för frestelsen och köper en stor påse lösgodis. Väljer och vrakar bland sötsakerna. Öser på och får betala därefter.
De första tio bitarna smakar himmelskt. Sedan börjar det ta emot. Kroppen säger ifrån. Men hjärnan talar ett annat språk. Bara en till, sedan lägger jag undan påsen. På hedersord. Sockerstinn och näst intill illamående för jag ner handen i påsen. Fingrarna sluter sig kring en sötsur bit färgad med tillåtna medel. Så till sist tar illamåendet överhand och påsen stoppas undan i skafferilådan.

Samma känsla har jag haft de senaste veckorna gällande sociala medier. Insett att behovet av att ha kontrollen över andras liv blivit mer ett beroende än något nöjsamt.
När så en hetsig debatt gällande hundbajs rullades upp fick jag nog. Kattägare och hundägare har vitt skilda åsikter gällande det deras husdjur släpper ifrån sig. Hundbajs är inte okej men kattbajs går bra. I sandlådor och rabatter. På offentliga platser lika väl som andras privata egendomar eftersom katter tillhör den självständiga djurarten. Varpå hundägarna blir sjövilda och menar att kattbajs är lika besvärande som hundbajs. Skillnaden är bara att hundägare tar sitt ansvar vilket kattägare inte bemödar sig om. Kriget om skiten rasar vidare i oförminskad styrka.
Som icke djurägare kastar jag mig inte i meningsskiljaktigheterna. Skulle jag av någon anledning besväras av hundar och katters avföring skulle jag inte beklaga mig på sociala medier utan vända mig direkt till djurens ägare för en gemensam problemlösning.

De senaste två veckorna har jag med anledning av en mättad tillvaro på sociala medier levt det riktiga livet. Tillsammans med barnbarnen. Testat om vi klarat av tekniska problem samt dissekerat en kropp där inälvor, tarmar och muskler undersökts i minsta detalj. Spelat luftharpa och testat reaktionsförmågan. Grillat korv över öppen eld och studerat istappar som kylan skapat. Varit på kreativ verkstad där maken och jag klippte sönder pappersark i försöket att skapa visuell konst.

Nu smyger sig en annan känsla innanför mitt skinn. Känslan att vara en usel person som inte gillat, skickat hjärtan, födelsedags- och krya på dig vännenhälsningar samt hyst beundran över alla som bemöta sig med att baka bullar och lagat festmåltider. Kanske mitt uppehåll från sociala medier bidragit till att vissa dissat mig. Inte längre vill vara min vän och hemskast av allt, blockerat mig från vänlistan. Det är risker som finns då vi umgås på nätet istället för i verkliga livet. Där det är svårt att med en rimlig förklaring säga upp bekantskapen. På sociala medier trycks vi enkelt bort om vi inte kopierar och skickar vidare viktiga upprop som handlar om vänskap. Eller har avvikande åsikter om  skitproblem.