Summa sidvisningar

onsdag 6 september 2017

Egenmäktigt förfarande och plåtmage


För bortemot tjugo år sedan blev jag utsatt för egenmäktigt förfarande av min själ. En händelse som under åren stundom kommit upp till ytan. Frågor om vad som egentligen hände och varför jag blev indragen har florerat runt i min hjärna utan att gett några tydliga svar.
Så av en händelse träffade jag på personen som åsamkat mig det själsliga ärret. Jag bestämde mig för att "reda ut ett och annat" och vi inledde ett samtal som efteråt visade sig vara mycket givande.
"Du var helt enkelt på fel plats vid fel tidpunkt. Vi hade ingen annan att ösa vår ilska över och för mig är historien för länge sedan lagt till handlingarna".
"Men så är inte fallet för mig", svarade jag.

Vi såg varandra stadigt i ögonen och när samtalet var över lade personen i fråga sin hand på min axel. Klämde åt en smula och jag kände handens värme sprida sig genom blusen och fortplanta sig in i min själ.
Äntligen kan även jag som så oförtjänt fått utstå en uppkommen ilska lägga historien bakom mig.
Förlåt är det svåraste ord att uttala men när någon säger det och verkligen menar dess innebörd gäller det att ha förmågan att ta emot ordet och göra något bra av det. Jag känner stor tacksamhet över att jag har den förmågan! Idag blev förlåt ett guldbestrött ord som jag med glädje mottog.

När jag kom hem efter samtalet var jag psykiskt utmattad. Anspänningen inför mötet hade släppt och känslan av lättnad och glädje att det hela var över resulterade i en lätt huvudvärk.
Varpå jag släppte ut ledarhunden som tillfälligtvis bor hos oss under tre dagar och trädde därefter fötterna i mina gummistövlar. Hund och kamera fick följa med mig på en nära två timmars skogspromenad. Bästa medicinen mot lättare huvudvärk.

Skogen är full av svampar efter allt ihärdigt regnande. Ätliga, giftiga och svampar som mest liknar skira sagoväsen.
Hunden var full av iver. Sprang fram och åter, stannade upp för att se efter var jag befann mig innan det åter bar iväg. Plötsligt började han äta på något. Den vanligtvis väluppfostrade hunden negligerade inkallningen och tuggade febrilt. Jag hörde hur det knastrade mellan tänderna av ben, hud och hår, uppblandat med mossa och jord. En från mig snabb manöver och jag fick tag i hundens halsband. Öppnade käftarna och försökte peta ut det söndertuggande innehållet. Hunden svalde och jag tömde mitt maginnehåll i den mjuka mossan. En nedärvd instinkt att kräkas för att på så sätt skyddas mot något giftigt eller sjukdomsframbringande. Vilket tydligen inte gäller hundar. Så tillvida inte maginnehållet vill stötas upp under nattens timmar.

Promenaden gjorde susen. Huvudvärken är som bortblåst och av själens ärr som skavt under så många år är utslätat.