Tidsbrist som leder till trötthet samt tankar på annat håll medför avhållsamhet från internet. Och så har vår diskmaskin gått sönder mitt uppe i allt. Ett bekymmer mitt i välfärden. Vilket betyder handdisk på gammeldags maner.
Maken ser oroligt på mig när jag står vid diskhon med lödder upp till armbågarna. I beredskap att lösa av mig i diskandet.
Jag försäkrar, det är trevligt med handdisk. Avkopplande och vilsamt. Jag har till och med gått så långt som att föreslå ett fastighetsköp i form av ett ödsligt beläget torp. Utan någon som helst komfort. Utedass, hinka upp färskvatten ur brunnen, skrapa färskpotatisen i ett vattenfyllt handfat sittande på den av ålder grånande yttertrappan. Samt handdiska. Värma vatten på vedspisen, hälla det i en emaljerad balja och vispa upp diskmedlet till lagom lödder. Stå och diska vid en utomhusdiskbänk som maken snickrat ihop av vattentåliga plankor.
Kanske ett par höns, en tupp och några getter som underhållning i arbetet.
Maken stryker mig över ryggen. "Vi har det bra som vi har det. På tisdag kommer den nya diskmaskinen".
Vi har firat midsommar med barnen och deras familjer. (Större disk att ta hand om). Nyfikenheten har tagit överhand eller så har orken kommit tillbaka så pass att jag orkar loggat in mig på sociala medier. Hur firar andra midsommar?
Omgående loggade jag ut. Ty flödet svämmar över av sill. I olika former och fasoner. Några förvisso fina bilder där olika sillinläggningar snyggt placerats tillsammans med färskpotatis, finhackad rödlök alternativt gräslök, ägghalvor och gräddfil som toppats med stenbitsrom. Men det finns också bilder där sillen slevats upp helt planlöst. Senapssåsen svämmar över, döljer potatis och andra tillbehör. Rinner längst med tallrikens kant och hamnar med sega droppar slutligen rakt ner på det pappersduksklädda bordet.
Tycker det är skönt att midsommar snart är överstökad. Den svenska traditionen till trots. Midsommar är en helg som för mig är så starkt förknippad med obehag. Minnen så långt tillbaka som över fyrtio år sedan blossar obevekligt upp när det närmar sig dagen då midsommarstången ska kläs.
Ändå; om jag summerar årets midsommarhelg har den varit fin. Som alltid i vår familj trots mitt vankelmod. Vi har umgåtts med de som står oss närmast hjärtat. Regnovädret med häftigt skyfall och dånande åska försvann lagom till midsommarafton. Vi kunde sitta ute och äta. Det bästa av allt med våra midsommaraftnar är den absolut totala nykterheten. Inga starkvaror i glasen denna högtidsdag. Eftersom maken eller jag aldrig funnit alkohol som ett nödvändigt inslag i firande finns därför ingen saknad av snaps till sillen. Då borde min rädsla över att något ska hända vara obefogad. Men jag har ännu inte lyckats hitta knappen som stänger av alarmcentralen eller radera delar av det episodiska minnet.
