Summa sidvisningar

fredag 9 maj 2014

Ett liv fyllt av minnen och en gammal tall


Han satt där på bänken i dungen, tittade ut mot sjön och lät händerna vila i knät. Precis stilla satt han och det var som om han lyssnade efter något annat än småfåglarnas kvitter.
Jag satte mig bredvid höll min penna och mitt block i handen men lät kameran ligga kvar i sin kameraväska. Tyst satt jag bredvid mannen och väntade. Han gjorde sig ingen brådska utan lät mig förstå att det var han som skulle tala först när han var beredd.

Efter det som verkade en evighet vände han sig mot mig och började sin berättelse.

"Hit till den här platsen kom jag för 70 år sedan. Jag var bara nio år och tillsammans med mina föräldrar och mina fyra syskon, där den yngste bara var 2 år, hade vi gjort en resa för livet. Kvar i det land där jag var född stod mina morföräldrar, vinkade och grät för de förstod att vi aldrig mer skulle återförenas."

Jag svalde hårt när hans röst stockade sig och ögonen som såg på mig blev röda och blänkte i solljuset.

" I tre dagar färdades vi över öppet hav. Båten läckte och vi låg på en ströbädd av massaved för att inte bli våta. Min mor hade packat en färdkost av några limpor, lite smör och flaskor med vatten. Jag var rädd och jag förstår idag att mina föräldrar liksom de övriga 150 personerna var lika rädda."

Småfåglarna fortsatte sin konsert, Glans vatten glittrade mellan buskagen. Jag höll andan.

"Ett hundra baracker fanns det här. Människor som talade ett främmande språk. Sedan kom kvinnorna som befriats från koncentrationslägren. Endast de friska och starka fick möjlighet att sätta sig i de Vita bussarna, mot friheten och framtiden."

Jag ser rester från lägret som evakuerat 8000 människor. Mannen visar mig vart de åt sina måltider. Jag tittar på de mossbeväxta stenarna som vittnar om att en gång för länge sedan fanns här byggnader.
Taggtråden ser jag dock inga spår av.

Mannen tar tag i mig, drar mig mot en liten udde där det växer en tall. Trädet har under åren böjts sig ner mot vattnet, dragits dit som för att söka svalka.

"Här kan man få se havsörnen sitta och spana" säger mannen. "Jag minns den här tallen, minns den trots att det passerat sjuttio år. Jag var 9 år den gången, men jag minns allt klart som kristall."

Jag tittar ut över vattnet, pekar och säger till mannen vid min sida:

"Åt det där hållet bor jag, om du står här och jag där så kan vi nästan vinka till varandra. Den här platsen ligger bara tvärs över vattnet där jag bor."

Mannen tittar på mig och ler. Det har gått sjuttio år sedan, men han minns..............