söndag 2 oktober 2016

Höstvärmare och strama tyglar


Garnet är slut och stickorna undanlagda i lådan. Tre hösttröjor blev resultatet av idogt arbete. Det har tappats maskor, svurits ve och förbannelse, stickats fel och repats upp. Handarbete är inte min starka sida, ändå kämpar jag tappert vidare.
Tre tröjor är färdiga för leverans. Till stortvillingarna och deras lillebror. Hoppas de märker att det är kärlek instickat i varje maska.

Nu känns det tomt. Vemodigt. Arbetet är avslutat och det är som om något fattas mig. Mina händer som ständigt värker och som under många veckor varit i arbete med stickorna får vila. Åtminstone tillfälligt. Nya projekt är alltid på gång även om det inte alltid handlar och stickning.

Så nu laddar jag för nästa. Inför det krävs mod och styrka. Jag har en veckas förberedelse på mig. Jag både vill och inte vill ty det handlar om hästar.
I ett svagt och lite nervkittlande ögonblick beslutade jag mig för att hänga med dottern till stallet för att sadla på och svinga mig upp i sadeln. Det finns inom mig en inneboende vision att jag rider ut i skogen tillsammans med dottern. Bland prasslande höstlöv och på mjuka skogsstigar rider vi sida vid sida på var sin häst. Mor och dotter med ett gemensamt brinnande intresse. Hästar. Men blotta tanken skrämmer mig. Fruktar att hästen sätter av i sken och jag skrikande klamrar mig fast vid dess hals. Oförmögen att få stopp på ekipaget. Eller att jag ska  ramla av. Slå mig fördärvad. Jag lider av hästskräck.

Men hästen är snäll som ett lamm har jag fått mig berättat. Det finns inget att oroa mig för. Den ena av hästarna är visst lite mer livfull. Kräver handfasthet och dessutom klarar den inte av min tyngd.
Jag är för tjock för att rida den hästen. För tio år sedan trodde jag aldrig att jag skulle bli för tjock och tung för en häst. Men det var då, före hormonförändringarnas tid.
I natt hade jag en dröm. Maken förmanade mig att enkom äta en måltid om dagen. I annat fall skulle vår bil gå sönder på grund av min kilovikt. Han sa det med bestämdhet.
En måltid om dagen, eljets får du gå dit vi ska färdas, det var så han sa. Han ville inte riskera bilens väl och ve.
När jag vaknade kände jag en uppkommen vrede som snart bedarrade då tankarna rättade in sig i leden. Min make skulle aldrig anse mig som tjock. Han älskar varje kilo jag bär vilket han ofta påtalar.
När vi träffades var jag så smal att han nådde runt min midja med sina händer. Det gör han inte idag. Maken har alltid trivts med min vik. Det är ett felaktigt påstående att jag tidigare delat hans otvivelaktiga tyckande. Det har de som medlidsamt klämt på mina smala överarmar och utstött suckar över min undervikt sett till. Idag gläds jag över att ingen nämner ett ord om att jag är mager som en speta.

En veckas förberedelser. Mentalt och fysiskt. Jag ska ladda med god sömn och varierad kost. Kommer jag inte att klara av lördagens ritt åker jag till Ljusfallshammar och köper nytt garn. Det finns fler barnbarn att sticka tröjor till.